Utmaningen: 7 böcker jag läst.

 

För ett tag sedan kom den här utmaningen i mitt fb-flöde. Just då blev det inget av med det.

I kväll tar jag allt på en gång. 7 böcker som påverkat mig, varit intressanta, och som jag nog kommer att ha i min bokhylla livet ut.

När jag nu har alla 7 framför mig, så inser jag att böckerna på något sätt handlar om oss människor, spår vi sätter i tillvaron, hur vi får mod att hantera livet och vad som är viktigt.

Den äldsta i samlingen är väl Fänrik Ståls Sägner av J L Runeberg. Den skulle vi läsa delar av under gymnasietiden.Blev aktuell för mig sommaren 2019, när jag just ”råkade” cykla genom det geografiska området kriget utspelades i.

En diktbok om ett ur Sveriges synpunkt ett förlorat krig mot Ryssland 1808 – 1809. Sverige fick avstå Finland – en stor del av vårt lands domän försvann …Det sved i den svenska folksjälen att förlora.

I boken finns dikten om Sven Duva. En ung man som beskrevs som svagt begåvad. Han fick i uppgift att vara med och försvara en bro någonstans i trakten av Vasa i Finland. När orden kom från Sandels att dra sig till baka, fattade han inte det utan stred så tappert ensam, så fienden gav upp. Men Sven Duva var dödligt sårad.

Sandels red tillbaka till bron och konstaterar att den dödande kulan tog i hjärtat, inte i hans panna ”ty den var klen och arm, och höll sig … till hans ädla tappra barm”

Det påminner mig om att inte sätta etiketter på människor. Vi är alla utrustade med olika förmågor, och det finns mening med allas liv.

 

Bok nr 2 får bli
Herr Gud det är Anna” Bokens titel lockade mig, så jag lånade den först och sen köpte jag en egen.

Boken handlar om en liten föräldralös flicka på 1930-talet i England. Hon får ett hem hos tonårspojken Finn och hans mor i London. Den lilla flickan avlider i sviter av en olycka i slutet av boken. Hennes korta liv beskrivs här med många djupsinniga frågor som flickebarnet funderar på. Finn försöker ge och resonera fram svaren på ett otroligt fängslande sätt. Ja man får faktiskt lust att kolla de små experimenten som beskrivs, för att hitta svar på existentiella frågor.

 

Bok nr 3 fick jag som present av en god vän.

Omfattar ca 30 sidor, med en textrad på 15 språk på varannan sida och en tecknad bild på de andra sidorna.

Illustrativt beskriver boken hur olika vi människor är och beter oss. Vi har alla en uppgift, men fungerar vi ihop… ja det är frågan hur mycket vi ska anpassa oss innan vi har helt utraderat oss själva.

Bok 4 blir Boken om Pelle Svanslös. Den lilla svanslösa katten som får betyda så mycket för sin familj, men som mobbas hela tiden av Måns och hans tanklösa efterföljare Bill och Bull.

Texten känns aktuell än i dag, med tanke på hur mobbning förekommer på arbetsplatser och i sociala livet. Hur dåliga vi är på att ställa upp för den utsatte. Människan speglas i kattens värld och bli på så sätt en barnbok.

Har läst den i skolan och ger många tankar än i dag hur svårt livet kan bli i vår vardag. Och hur avundsjukan gör oss riktigt elaka. Hur det är aktuellt, när mobbning på sociala medier t o m gör så att ungdomar inte orkar med livet. Eller att någon blir utan 👍, trots goda inlägg, utan man ger mest respons år dem man tror sig själv ha fördel av.

Minns från min lärartid, en 8-9 åring kom efter sommarlovet och hade funderingar om det vi läst i slutet av vårterminen. Gissa om det barnet kände sig identifierad med Pelle! Nu tror jag mig veta att revanschen kom i vuxenlivet som en av dem som serverat vid Nobellmiddagar i TV den 10 dec.

Bok nr 5 är

Det blir oftast efteråt, när jag varit på resa jag läser ”om jag varit på en intressant plats”.

Världens vackraste byggnad har jag fått se. En kärleksförklaring till en älskad hustru som dog i barnsäng vid 14 barnets födelse. Taj Mahal i Indien. Jo det var vackert när jag en tidig mars morgon 2019 fick uppleva denna arkitekturens ikon

=m du undrar, så Visby finns med i boken, jämte Göta kanal, Gripsholms slott och ytterligare 7 svenska platser bland världens 1000 mest sevärda platser.

Konstaterar att jag har kanske hunnit med 100 platser, så än har jag mycket att uppleva….

 

Den 6:e boken blir den här:

Den beskriver forskning och framsteg inom DNA-tekniken och hur vi kan spåra vårt släktskap i föregående tider. En ödmjukt skriven och lättläst bok på 450 sidor om mänsklighetens utbredning i världen.

Sist och först borde jag ju nämna böckernas bok BIBELN. Boken som är västvärldens värdegrund. På bilden syns bibeln jag fick av mina föräldrar, och under den version jag läser nu.

Boken med tröstande, vägledande, historiska och eskatologiska texter. Ja så viktig att det i varje svenskt samhälle finns möjlighet att besöka en kyrka och få lyssna till och samtala om innehållet i bibeln varje vecka. Eller att ha en personlig läsestund där hemma när man får tid, eller varje dag kanske läsa något.

Till slut:

Om någon vill fortsätta utmaningen 7 böcker på fb, så står det dej fritt. Om inte så har jag bjudit på några av mina favoritböcker.

// ❤️

 

 

 

27 januari, Förintelsens minnesdag

1952 när jag var 5 år, åkte min pappa Göte med på en bussresa till Kiel i Tyskland. Någon hade fått vetskap om hur efterkrigstiden tedde sig i en sönderbombad stad. Minns hur jag stirrade på bilder tagna med pappas lilla lådkamera. Raserade hus, inte ett helt fönster fanns kvar, väggarna trasiga. Bilder från flyktingläger… med ensamma mammor med barn.

Med hem på bussen följde ett antal barn från flyktinglägren. Ett av dessa barn var 10- åriga Erna som följde med till vårt hem. Hon stannade ett halvår innan hon reste tillbaka till sin mamma och 5 syskon.

Erna lärde sig svenska väldigt fort, och jag fick en tillfällig storasyster. Hon var väldigt kreativ och tillverkade dockläder och gjorde små illustrerade böcker med text….

Själv funderade jag mycket på att hennes pappa aldrig kom tillbaka från kriget, de visste inte ens var han var begravd, om han nu ens fått någon värdig gravplats. Minns inte om hon ens hade något minne av honom, kanske blev han inbeordrad som soldat samma år Erna föddes, 1942.

Erna kom till mitt hem ytterligare en period det året jag började skolan.

Sen höll vi kontakt per brev. Erna fick egen familj och bodde med man och sina två pojkar i ett höghusområde i Kiel. Fram till jag själv bildade familj hade jag hälsat på i hennes hem 4 gånger och hon hälsade på med sin familj i mitt föräldrahem en semestervecka, kanske var det 1970.

Jag vet att Erna hittat min blogg och hon har kommenterat i mail, att hennes Sverigetid bliv de bästa minnena från hennes barndom. Kanske läser du Erna det här och jag vill passa på att tacka dej också för många fina barndomsminnen jag fick uppleva tillsammans med dej💞

Allt detta rann upp i minnet i dag, den 27 januari, som de senaste 15-20 åren benämnts Förintelsens minnesdag.

Ernas familj var ju på ”fel” sida enligt krigsslutet. Men genom kontakten med henne fick krigets förfärligheter ett ansikte. Det betyder inte så mycket vilken sida vi befinner oss i krig, fiender och försvarare får lida på order av kan man säga ”makthungriga ledare”. Det finns många platser i världen i dag där sådant lidande är vardag. Flyktingläger som blir permanent. Där invånarna ständigt längtar efter att få komma hem. Och när de kommer hem, är hemmet sönderhärjat och familjemedlemmar saknas.

I dag påminns vi om det förfärliga som drabbade 6 miljoner judar – de blev helt enkelt förintade under förfärliga omständigheter, som berättats av överlevare.

När det onda slår ut sunt tänkande hos människan, så tycks all empati vara utplånad. Hur kan det bli så?

I Visby i dag, delades det ut ett pris till någon som betytt något positivt för sina medmänniskor. Priset är kommet ur tanken att vi ska vara vaksamma för den empatilöshet som som dyker upp i vår vardag.

En ung mamma och hennes son fick priset i år, för omtanken om de hemlösa och utsatta, mest i Visby. Hon ordnade julklappar, varma kläder och skor till över 60 personer och sonen ordnade leksaksjulklappar till barn i familjer med dålig ekonomi.

Mamman har också börjat påverka så att det ordnats med nattvandring i oroliga bostadsområden. Jag tycker hon var en värdig vinnare att bli uppmärksammad.

Här ett eget foto och ett klipp från sociala medier om kvällens pristagare Evelina med sonen Liam.

————————–/——/——/—–/———————-

Tänker på bibelordet med Jesu ord: Allt vad ni gjort mot en av mina minsta, det är att samla himmelska skatter💞Det är sådan kärlek vi borde sprida omkring oss mycket mer. Att glädja, hjälpa och uppmuntra. Vara vaksamma så vi inte dras in i ”onda” cirklar. Att våga säga ifrån och och inte ”bara låt gå -det kan nån annan göra.

❤️//Anna

Drömmen om Sverige på längden.

Foto:Inga Winzell

Mina cykelresor blev en ny era i livet. Drömmen om att se Sverige i lagom takt med bil och husvagn har funnits i många år, men har inte blivit genomförda.

När så vetskapen om bonus för elcyklar kom, tänkte jag – nu har jag min chans att ändå få drömmen uppfylld. Det var ju val hösten 2018 och tänkte genast, att efter valet kunde det bli ändring på den politiska kartan, bonuserbjudandet kunde ju tas bort.

Första juni 2018 tror jag det var. Då blev jag ägare till min vita ECO Ride. Gjorde några mindre turer på Gotland för att komma in i rollen som god cyklist.

Det första jag gjorde var att införskaffa en backspegel, inte för att backa, utan för att kunna se vad som finns bakom mig. Jag tittar i den lika ofta som när jag kör bil. Problemet var att det fanns ingen given plats att fästa den på. Lösningen blev att göra ett stabilt fäste på cykelkorgen.

Förutom runt kvarteret, till affären och annat i närheten så blev det tur och retur till Roma, 2×15 km, på nationaldagen. Det kändes bra. Sen blev nästa längre tur till Hemse 2x40km. Nästa långtur blev längre fram på sommaren, när jag hade turen att få cykel över till fastlandet med bil till Vargön, inte så långt från Trollhättan.

Första etappen skulle bli till Falköping en sträcka på drygt 8 mil. Det var då jag lärde mig hushålla med elen, att koppla bort batteriet på lättcyklade sträckor. Jag fixade det och kom fram till etappmålet ”Falbygdens ost”, och där fick jag möjlighet att ladda på ny el, medan jag umgicks med närmaste släkten. Sen fortsatte jag till Åsarp, och där stannade jag till onsdag hos syster min, som hade hyrt in sig där på sin Västgötaresa den sommaren.

Därifrån blev det på gamla järnvägsvallen till Ulricehamn, där Evert mötte upp och vi bodde på Skottek ett par nätter, och passade på att besöka släkt och vänner i barndomstrakterna. Och ville få banvallen söder ut också avklarad med cykel. Så i Ambjörnarp där var jag nöjd. Därifrån hängde cykeln på bilen mot Gotland igen, med ett stopp i Linneryd i Tingsryds kommun ett par nätter. Där bodde jag mellan 1977 till 1983, så där finns vänner jag gärna besöker.

Bestämde mig för att alltid använda lågväxeln, och inte de två högre växlarna. På så sätt räcker laddningarna längre, men i gengäld måste jag trampa med ”driv, d v s hjälpa till med att trampa för att komma framåt med snitt på 20km/h, eller högre. På plan asfaltväg och medvind är det lätt, men det är ju inte så verkligheten visar sig.

Men jag har på asfaltväg i nedförsbackar varit uppe på över 50 km/tim. En härlig känsla det också.,

Kände vad jag klarade av och bestämde mig för att köpa ett batteri till. Ett batteri klarade 6-8 mil beroende på vägens standard och så förstås vindens påverkan. Så om jag har två batterier kan dagsetapperna bli uppåt 15 mil. Beställde ett batteri till och leveranstiden visade sig bli omkring två månader.

Planen för första långcyklingsturen i Sverige skulle bli från Oskarshamn till Erik och Linda, i Backås mellan Sundsvall och Härnösand. Men så var det batteri nr 2 …., det drog mot september. Planerade att komma i väg 2:a september som var en söndag , om batteri 2 levererades.

På torsdagen, då äntligen var jag lycklig ägare till batteri nr 2!. Friskt vågat är hälften vunnit, torsdag den 12 september behövde jag vara hemma igen. Skulle jag klara hela sträckan upp till Backås mellan Sundsvall/Härnösand? Vågade inte prata om mina planer, utan bestämde mig för en dag i taget. Sa att jag cyklar så långt jag klarar, sen får jag vända. Jag lovar att vara hemma till fredagen om två veckor – hade ansvar för andakt på äldreboendet Pjäsen då.

Följaktligen planerade jag sträckorna dag för dag, bokade övernattningsställe kvällen före.

Cykel på färjan blev en ny erfarenhet…och som synes så minimeras packningen till ryggsäck i cykelkorgen och extrabatteriet samt cykelpump, ”sprayflaska” om det skulle bli punktering.

Första stoppet blev Oskarshamn, med övernattning på hotell Oskar.Ville ha en hel dag framför mig att cykla. Såg sen att trakten av Linköping var lämpligt för nästa övernattning. Valde Liljeholmens folkhögskola, som jag hört talas om och flera bekantas ungdomar som studerat där.

Cyklar oftast efter Google map’s förslag för cykel. Och det innebär lite mindre vägar istället för genomfarterna. Det förste milen från Oskarshamn råkade bli på nyskrapade grusvägar och var riktigt jobbigt, t o m så jag ledde cykeln uppför på ett ställe. Men när jag gick där och surade över väglaget så hörde jag ett ljud som överraskade. Ett praktfullt får bräkte till ordentlig i hagen bredvid vägen, så jag tvärstannade och skrattade gott för mig själv. En mil till och sen var det fin väg hela tidtiden t till dagens må

.img_9691 

Det tog längre tid än föreslagna 7 timmar och 20 minuter. Det var den effektiva cykeltiden med medelhastighet på 20 km per timme som angavs. Måste ju stanna ibland. Beundra landskapet, stoppa något i magen eller bara dricka lite vatten.

I Vimmerby köpte jag en pizza och åt med god aptit, medan jag tänkte tillbaka på familjens besök där på Astrid Lindgrens värld för minst 25 år sen. Mindes Sven som ivrigt sprang mellan de små husen, Prusiluskan hälsade på oss och vi såg föreställningen ”Karlsson på taket”.

Valet av övernattningsplats överträffade förväntningarna. Kände mig som en prinsessa där i Herrgårdsbyggnaden. Från balkongen var det en fantastisk tusik över en sjö, och långt i fjärran hördes trafiken.

Frukost kunde jag köpa i elevmatsalen..

 

img_9685

 

——————————————————————————————————————————-

Nästa etapp blev till Katrineholm, där jag bestämt träff med Marie, bördig från Linneryd, som har sin arbetsplats där. Resan mellan Liljeholmen till Katrineholm bjöd på många vackra vyer. Jag njöt verkligen, precis som jag gjort andra halvan dagen innan.Trakterna kring Kinda kanal kan man njuta av fler gånger. Det var rätt mycket vägarbeten i form av asfaltering.

En annan lärdom den här sträckan blev att Googlemap inte alltid är uppdaterad enligt senaste vägomläggningar. En upptäckt vid passerandet av Norrköping. Tror jag cyklade runt stadsdelar kring travbanorna en hel timme innan jag s a s tänkte ut ett eget förslag och kom vidare på nybyggda vägsträckor.

Väl framme i Katrineholm, så kom jag ganska lagom till träffen med Mari. Frågade en person om adressen jag skulle till, och hör någon bakom på håll ropa ”Anna”. Jag var på rätt ställe! Sen hade vi en trevlig stund på en restaurang i centrum. Fick ett härligt välkomnande med paket t o m. Bl a ett kexchoklad med texten ”Bra kämpat” på omslagspappret.

Där levererades nästa överraskning: Du får bo över i vår sommarstuga ute vid Hjälmaren. Oj vågar jag bo själv ute i ödemarken😏 tänkte jag för mig själv. Mari skulle tidigt nästa morgon resa i väg till Småland, så hon hade tänkt ut att jag behövde en lugnare morgon.

Sommarstugan låg 2-3 mil utanför stan’, så Ulf kom med bilen för snabb transport, och vi fick en härlig kväll tillsammans. Kylskåpet var uppladdat med allt jag kunde önska mig till frukost. Och för säkerhets skull, för att trivas ännu bättre, hade Mari gömt en lapp som jag hittade vid sängen. För mig blev det en mysig övernattning rakt ut i granskogen i en liten, liten sommarstuga med kodlås. Och inte alls skrämmande. Huset låg så väl inbäddat i skog, så man måste känna till hur man hittade dit.

   

———————————————————————————————————————————-

Dag tre skulle inte bli mer än 3-4 mil, så jag unnade mig en riktigt avkopplande förmiddag innan jag cyklade vidare till Österåker i Vingåkers kommun. Där bor en annan ”Marie” som jag lärde känna också i Linneryd, men som efter 30 år nu bosatt sig i denna del av Sverige. Vi hade bestämt träff när hon kom hem från jobbet. Så roligt att återses! Vi hann med middagslagning, långpromenad i det sörmländska landskapet med väldigt vacker omgivning med utsikt över åkrar, trädgårdar och sjön nedanför. En grävling skrämde upp oss – men den hade siktet inställt på sitt gömsle under en liten bro.

——————————————————————————————————————————–

Nästa etapp skulle bli till Sala. Ville se området kring silvergruvan och bokade övernattning där. Vandrade en utmärkt stig på området med många informationstavlor innan det mörknade. Lärde mig mer om gruvhanteringen, som pågått under minst 500 år. Ett logement som byggts för gruvarbetare var omgjort i nutid till vandrarhem, och det gick att beställa en frukostpåse.

Cykelturen hade börjat en regnig förmiddag genom mycket skog, men strax före Västerås växlade vädret och blev fint, så det blev en fin och lärorik kväll i Sala.

                 

 

Nästa dag var fredag, och nu gällde det att planera för resten av resan.

———————————————————————————————————————————-

Om jag skulle träffa Erik och Linda ett par dagar, måste det ju bli på helgen när de var lediga. Då blev upplägget följande: Cykla till Gävle, och ta med cykeln på tåg till Sundsvall. För att sen cykla tillbaka till Gävle efter besöket hos dem.

Cykelturen från Sala nästa dag gick från slättområdena till skogslandskap efter passage av Dalälven. Stannade till strax efter älven och det var ett riktigt lingonställe. Det skulle man ha hemma vid knuten!

Infarten till Gävle kändes lång, och en gång drog jag cykeln under en stängd bom. Men den fanns nog där för att förhindra biltrafik.

Det fanns tre lämpliga tågavgångar i Gävle och det blev en avgång vid 16-tiden. Det blev tid till fika på stationen, efter att jag placerat cykeln på rätt perrong. ( Här lärde jag mig att det inte alltid är enkelt på stora stationsområden att ha en cykel med sig. Hissar och spårpassager måste tas i rätt ordning. Det var svettigt ett tag, men det gick det också)

På tåget gick inte att boka för cykel. I allmänhet tar man ta med oftast bara 2. Det gäller att vara på plats, och allt fungerade enligt planen.

Ett par sköna dagar i Backås!

Erik överraskade med en bilutflykt över Höga kusten-bron till Skuleberget, och där på riktigt klättrade vi upp till toppen. I detta området har landhöjningen efter inlandsisen inte avslutats än, och ligger nu på imponerande 286 m ö havet. Undrar hur högt det blir i framtiden.

 

På hemvägen från Skuleberget stannade vi vid brofästet och njöt av tusiken från ett restaurangbord.

På söndagen blev det besök på Alnön hos Lindas föräldrar.

Vid eftermiddagspromenaden där, så begrundade vi bävrars härjningar i strandkanten. Också en ny upplevelse. Lika så påmindes man om sågverkens storhetstid ca 100 -150 år tidigare. Massor av brädlappar från kajbyggen, virkesspill och utskeppning flöt i strandkanten här och var. Och på kvällen blev det valvaka i Backås…. alltid spännande varje gång.


 

———————————————————————————————————————————-

Så blev det måndag och dags att cykla söder ut. Först till Hudiksvall. Förmiddagen gick åt att komma förbi och över E4:a och Indalsälvens delta. Passerar Birsta / ett handelscentra med IKEA, Clas Olsson, Jula, Elgiganten och många andra köpställen.

Såg Alnön och området där sågverken förr legat tätt, men som nu på flera ställen bara ligger öde. Eller som här en utplanad mark, där jag passade på att ta liten rast. Och på andra sidan vattnet, ja där ligger säkert ett övergivet sågverk eller pappersbruk kanske.

” Såg, vid såg, varthelst jag såg”. Läs gärna den här länken om det uttrycket: https://www.svd.se/sag-vid-sag-hvarthelst-jag-sag

Vädret mulnade och efter hand kom lite fint regn. Men det gjorde inte så mycket. Det blev cyklande längs mindre vägar och övergivna järnvägsbankar. Och inom hörhåll oftast den moderna elektrifierade moderna tågrälsen.

Då helt plötsligt dyker ett problem upp. En bom med texten ”Björnjakt pågår”. Känns inte lockande att vända, så jag bestämde mig för ”Fortsätt framåt”! Inte jagar dom i det här vädret…..

Nä, det gjorde dem inte. Efter några kilometer passerade jag ett övergivet och utbränt husvagnsläger. Kanske var det dem som bott där en gång som satt upp skylten för att få vara i fred. Men jag känner också till, att björnjakt är tillåten inom vissa områden så här på hösten. Men tänkte jag, så nära järnvägen, det passerade ju långa tåg relativt ofta här. ( Kolla på bilden ovan, så syns t h den elektrifierade järnvägen)

Framåt kvällen kom jag fram till mitt övernattningsställe, ett motell i utkanten av Hudiksvall. Och där fanns möjlighet att äta och vila ut efter cykeldagen genom hälsingeskogarna.

——————————————————————————————————————————–

Nästa dag var målet Gävle och ännu mer skog och samhällen, eller bondbyar skulle passeras. Fram till Ljusne var vädret bra, men sen kom regn strax efter jag passerat Axmar by. Där hade jag varit förut med Erik och Linda.

 

 

Det var tacksamt att checka in på Hotell Alderholmen , i ett nedlagt industriområde, rätt centralt i Gävle. Ett sånt där hotell där man checkar in sig själv med hjälp av ett par koder. Ett bra boende till normalpris. Mat för gästerna redan på kvällen fanns i köksdelen. Och på morgonen så hade frukostvärdinnan dukat upp frukost. Och mina blöta skor hade jag kunnat torka under natten med hjälp av en fläkt jag hittade bakom en gardin. Där sov jag gott den natten, och cykeln stod kvar på morgonen, trots att den stod s a s ute på gatan.🙏.

 

                 

 

 


              

 

Kolla in de svarta prickarna, massvis med stora fåglar mumsade på spillsäden.

   Litet kraftverksbygge i Ljusne, cykelväg  ovanpå dammbygget. Bilväg längre bort.

Under natten hade vädret växlat, och nästa dag var det strålande sol. Vägen gick söder ut genom Gästrikland och vidare in i Uppland. Naturen blev mer öppen jordbruksmark.

Passerade tidigt industriområdet i Skutskär, och kände mig glad, för att vi har stora arbetsplatser som har betydelse för landets ekonomi.

Cyklade över Dalälven och kom in i Uppland. Flera bruksorter passerades, som Karlholm och Forsmark.

Själva kärnkraftverket ligger någon kilometer öster om stora vägen, så det såg jag inte skymten av. Däremot såg jag avfarten.

Såg gamla bruksorter från tidigare århundraden, i flera fall omgjorda till trevliga turistställen med museer och gästgivargårdar. Forsmarks kyrka ligger vackert inbäddad i grönskan.

Bilden nedan visar platsen jag valde till min lunchplats. Påminde mycket om åkerrenarna vid barndomshemmet Ängagärde i Västergötland. Mindes höbärgning och potatisupptagning. Körning med hästräffsa och senare traktorkörning i hötider. Åkerrenarna, där växte ofta vackra blommor eller smultron och blåbär. Bara att njuta och ta för sig!

Den här dagen var målet Norrtälje, resans längsta etapp på närmare 16 mil. Batterierna räckte, trampade bara 5 km av egen kraft.

Tillslut nådde jag Norrtälje och bodde hos Eva och Mats. Roligt att träffa syster och svåger.

Kom så pass tidigt, att de inte hunnit hem från sina uppdrag den dagen. Strosade runt lite i deras fina radhusträdgård. Kul att se mina betongalster.

 

Det blev kvällsmys på balkongen, mörkret kom. Vi var ju 10 dagar in i september. Man märkte att dagarna kortats av. Snart skulle höstdagjämningen komma.

——————————————————————————————————————————

Efter en god natts sömn, vaknade jag till sista dagsetappen. Eva och Mats skulle till sina jobb och det blev tidig frukost.

Först till Uppsala mestadels på en f d järnvägsbank. Soligt, med motvind från väster. Det var jobbigt!  Trampade på i motvinden, och det tog på batteriet.

Oj vad äppelträd med fullt av frukt det växte vid villatomter, bondgårdar och boplatser. Att ingen varit på plats och skördat! 2018 var verkligen ett äppelår. Passerade också Linnés Hammarby, redan stängt för säsongen. Där har vi gjort sommarbesök något år tidigare.

I Uppsala hade Sven och jag stämt träff på en lunchrestaurang i  stadsdelen Boländerna i södra delen av stan. Tillfälle att ladda på batteriet.

Där smakade maten bra och roligt att prata med Sven ett par timmar, innan jag klev på pendeltåget ner till Älvsjö.

           

 

Hade räknat ut att det skulle bli lagom att cykla från Älvsjö till kvällens färjeavgång i Nynäshamn. Så för att slippa Stockholmstrafiken tog jag pendeltåget Uppsala -Älvsjö.Cykel får man ta med på pendeltåg när det inte är rusningstrafik. alltså måste man vara ombord före kl 15.00

Googlemaps vägval gick genom samhällen man är van att se skyltar till när man åker mellan Stockholm och Nynäshamn. Mycket kuperad terräng med backe upp och backe ner. Kvällsmörkret närmade sig,  och jag kom i lagom tid, behövde inte stå så länge i färjekön och småfrysa i snålblåsten.

På färjan kunde jag sitta och tänka tillbaka på min cykeltur. Väl hemma konstaterade jag att det varit en resa på 112 mil, Många minnen att bearbeta och kände mig mycket nöjd. Tacksam över att allt gått bra och att jag fått vara frisk hela tiden 🤗🙏.

 

Lite till av det roliga…

Försökte plocka ihop klippta bilder – för det blev inte av att fotografera klass för klass.

I min egen klass var vi slutligen 9 stycken ett tag, Inger flyttade in till Backabo  i Södra Vånga och hade nog inte Inga som klasslärare någon längre tid, Ann-Britt var sjuk och Margit har gått ur tiden.

En sida från arbetsboken i åk 3 hjälpte mig att minnas mina klasskamrater i konstellationen när jag gick i klass tre.

Funderade länge på C-G nere i vänsterhörnet, men tillslut mindes jag att gården Rosendal hade fosterbarn. Frågade Claes Öman, och han hade gjort eftersök och antagligen finns inte denne Claes-Göran i livet längre. C-G fanns med i den klassen ett par år. Sedan kom en annan grabb som hette William och blev adopterad på Rosendal.

Inga Ek som förutom klasslärare var också ”syfröken”. Det var ett favoritämne, så kan man säga att hon även lade grunden till mina sykunskaper.

6C9CC474-D8E5-4561-ADDF-1E20CE15DCA9

Göran bor i Varberg, Per-Åke i Mariestadstrakten, Gun-Britt i Dalum, Stig på Orust, och Ingemar, som är gift med Ann-Britt, bor i Kungsbacka. Vi är alla födda 1947 och fyller alltså 72 under 2019.

Tal skulle hållas,så jag hade letat rätt på några gamla skrivböcker. Vilken fin handstil man redan hade lärt sig använda.

Sen lite syslöjdsalser och påminde om sångboken ”Sång och Spel”, som jag använt många ggr efter skoltiden.

—————————————————————

Klassen över oss: Claes, Morgan, Dagmar var med på återsamlingen. Stig-Erik kom inte och Sven-Åke ( död).

             

Klassen under oss: Sven-Olof, Jan-Olof, Lennart, Margaretha. Arne Olsson, Bengt, och Carl-Gustav.

Arne Lundqvist  kom inte , samt Bertil och Kent båda döda.

 

            

 

Sen fanns en ännu äldre klass, som vi gick i hop med i 5/6/7:an i Möne skola:

Ingmarie, Lisbeth, Gunilla, Magnus, Lennart, Karl-Åke och Rolf.

 

             

 

 

En yngre klass hade också Inga Ek som klasslärare, men dem har jag heller aldrig gått tillsammans med: Elisabeth, Agnetha, Anitha och Lars.

            

—————————————————————

Hoppas ingen av er på bilderna har något emot att jag klippt och mixtrat för att få ihop klass för klass. Men för min egen skull att minnas var vi ”hör hemma” behövde jag ordna upp det så . Har ni blivit placerade i ”fel” klass, hoppas jag verkligen någon skickar meddelande på messinger, så jag kan gå in och ändra.

Här kommer gruppbilden, som också ska finnas med som tidningsbild i nån ortstidning.

En betydelsefull dag för att plocka upp minnen från 8-10 årsåldern. Så tacksam och glad att ha fått vara med om den.

I mina samlingar finns en bok, där jag plockat i hop dikter mm. Där finns följande urklipp, som får stå för hur viktigt bemötandet av ett barn kan vara:

 

        

Nog var det andra halvan av den här texten vi upplevde med vår fröken Inga. Så fantastiskt att få träffas igen efter så många år, 60-65 år sen just de skolåren. Tack 💐

❤️/Anna

 

Tredje dagen…

Kan avslöja att jag bodde på Hestra hotellet en natt i augusti 1975. Vid det tillfället var jag tvungen att starta så tidigt, så frukosten inte hann öppna. Tror jag gav mig i väg vid halv sextiden.

Det var när jag flyttade från Blidsberg  till Mjällby i Blekinge. Flyttbilen hade hämtat mina grejor en eftermiddag och skulle ”leverera” dem på morgonen efter. Dessutom skulle jag göra klart det sista av flyttstädningen, innan jag åkte. Så jag hade inget annat val än att bo på hotell halvvägs, för att hinna fram och styra upp lite var möbler skulle placeras i nya lägenheten.

Den här gången vaknade jag precis lagom för att få se soluppgången -bra tajming, utan att ha planerat in det🤩4EC17037-E0B0-4BED-AFF6-F4292384B694.jpeg

Kändes mycket trevligare att hinna äta  ”gofrukost” vid 8-tiden i lugn och ro.ED294200-4FE4-4822-8084-FD2334424435

Sen hade jag drygt 4 mil att cykla – till en plats som heter Sexdrega. Så underligt namn på en plats måste ju googlas på.. Wikipedia gav svaret:E0A14D70-46DB-41A4-8089-9B4C54921089.jpeg

Här bor min ”fröken” från åk 3 -4. Hon fyller 90 år i sommar, och hade träffat någon av oss elever och nämnt något om återsamling. Och tre som bor kvar i trakterna tog tag i saken. Kallade ihop oss. Bra gjort Claes, Gun-Britt och Bengt!

Här är hela gänget:F1DC384C-6A65-40D7-9308-2F98DC7CD5C3

Vår fina fröken Inga står längst fram t v född 1929 och vi elever från 5 olika klasser är nog födda alla mellan 1945-1949. Och vi kom från de tre så socknarna Kärråkra( där skola låg), Möne och Södra Vånga (min socken). Nu finns förstås den skolan inte längre kvar.

Men det var en upplevelse att återses, ja ganska många hade jag inte sett sen vi slutade åk 6. Då fortsatte en del på realskolan inne i Ulricehamn och en del avslutade sin skolgång med åk 7 i Hökerum. I dag blev det många glada skratt och minnen, timmarna flög i väg.

Tänk att återses efter över 60 år -bara det är värt en blomma:9AD5A378-6432-4A22-9A28-F73C5E055B0B

Så nu vet ni en anledning till resan. På dagen hade Evert åkt från Gotland och mötte mig i Limmared. Så där togs bilens cykelställ fram, och resten av resan fortsattes med bil.

Tvärs över Sydsverige har jag nu cyklat sammanlagt från Oskarskamn till Trollhättan.

Och dagens lärdom bör vara:

MAN BLIR ALDRIG FÖR GAMMAL FÖR ATT UPPFYLLA EN DRÖM.

Fortsättning på föregående..Hoj,hoj…

Mitt cykeläventyr fortsätter…

När jag är ute och cyklar, lyxar jag lite med boende. I Sävsjö hyrde jag en liten lägenhet för resande. Där skulle jag leta efter Krutkällarens rumsuthyrning. Med hjälp av GPS kom efter drygt 14 mil meddelandet: Du är nu framme vid destinationen.

Vad jag ser: Systembolaget, en klädaffär, ett hyreshus, biblioteket lite längre ner på Järnvägsgatan…….    Testade att gå in på hyreshusets baksida. Nej inget verkade rätt. Ut på gatan igen, går in i klädaffären och frågar efter adressen.

”Det är här det” säger en glad röst. Det visar sig, att affären förr haft syateljé, men den behövdes väl inte längre. Så baksidan av affären var omgjord till uthyrning. Det var nog rätt nyligen, jag var andra kunden på Booking.com, ja kanske de haft fler gäster.

Men Krutkällaren??? Kommer av att det  någon tidsperiod förvarats dynamit där -jämför att vi har Kruttornet i Visby.

I dag fredag cyklade jag först från Sävsjö till Värnamo. Där hälsade jag på goda vänner, och de bjöd på härlig lunch och vi hann och dela många glada skratt😆.

78B43E96-CEC7-4099-9C9F-99300ABF37A0.jpegSista biten  till Hestra blev cyklande i härligt sommarväder. Och snälla receptionisten uppgraderade mitt rum till uteplats och fin utsikt över sjön! Det ursprungliga .. var nog mest att titta in i en gul vägg. Nu blev det precis det jag tänkt mig 🤗.

I dag blev det drygt 9 mil – nu njuter jag läget! 🙏

7D2C4B85-40E7-415B-A108-CC9DC934D70B

Hoj,hoj

Som ni kanske minns cyklade jag Oskarshamn -Söråker ( ett par tre mil norr om  Sundsvall) förra året. Det gav mersmak. Kände mej så bra efteråt hela året. Samtidigt blev det som en retrit inåt i hjärnan.

Nu när cykeln var nyservad och jag ska till barndomens hemtrakter i Västergötland, så låg det nära till hands att börja på ny kula.

Onsdagen den 24 april bar det av med eftermiddagsfärjan till Oskarshamn. Lagom att övernatta på Hotell Oskars vandrarhem. Frukost fanns att köpa i hotellavdelningen. Och strax före halv nio  på torsdagen började cykelturen på riktigt, med Sävsjö som första etappmål. Vädret var det bästa tänkbara, ja klart lite kyligt på morgonen, ca 10 grader. Men hade garderat mig med sockar som hade ullsula, tumhandskar och vindjacka .

Värmen kom och det blev att plocka bort vintermunderingen efter nån timme, och tillslut blev det sommarvärme (nästan i alla fall).

GOOGLE MAP föreslog vägen, och det blev en fantastisk dag. Följde Sverigeleden 32H   rätt många mil. Landskapet var bedårande vackert och fågelorkestern underhöll hela dagen. Man kommer i harmoni med sig själv. Kroppsansträngning och  skönhetsupplevelse =det kan inte bli bättre! Någon bild längs vägen fick det  bli.

Vid första bilden med gula huset ringde mobilen, så där fick jag trevligt pratställe. Kyrkan är i  Mörlunda och där på en stenkant intogs mellanmål nr 1. Efter ytterligare 5 mil blev det mellanmål nr 2 på en  stockvälta med vid utsikt på det Småländska landskapet. Bilden med skog och jättestenar, får representera det stenrika skogslandskapet.

Småbilderna visar lägenheten mitt i Sävsjö som jag hyrt och strax utanför huset blommar de fantastiska japanska körsbärsträden.

Tänkte tillbaka på besök hos Monika, tillika reskompis till Sydafrika, Indien och cykelresor till sydvästra England, Holland. Hon har flyttat därifrån till Öland nu.

Så nästa dag blev förmiddagens mål till Värnamo. Där ville jag hälsa på vännerna Roland och Ros-Marie. Så roligt att träffas!

Fortsatte sen västerut genom Småland till Hestra och fick god tid till att njuta av omgivningarna där.

Fin utsikt från hotellrummet
Gick en naturstig och njöt av allt vackert.

Inte ofta att få vakna till soluppgången redan innan man gått upp🤗

Så mot målet skolträff med alla som hade Inga Ek som lärare på 50-talet i Kärråkra skola. Hon firade 90-årsdag under året, och några hade ordnat det praktiska i hennes hemort Sexdrega utanför Borås. Det var 5 olika klasser med B-form åk 3-4 vi blickade tillbaka på. Hade plockat ihop lite minnen från den tiden. Den som spar…

Dagmar Svensson Möne och Lennart Andersson Södra Vånga

Mycket jag ville fota ….. blev i a f en hel del. Åh, kabblekorna blommar här redan- de är så vackra i diken och vid vattendrag.

De två sista bilderna är vad jag sparat sen den skoltiden.

En rolig dag tar också slut. Avslutade dagen med att cykla tillbaka till Limmared, där mötte Evert upp med bil och vidare till Skottek.

……..

Historiska mötesplatser från 1100-talet.

Ett av mina nöjen är att se och uppleva olika platser. Att få se hur andra människor bor, vad som är viktigt för dem. Sällan besöker jag semesterorter många gånger. Återkommer jag, är det för att jag vill se mer av platsen. Jag blev inte färdig s a s vid första besöket.

Vid dessa platser, jag berättar om här, där känner jag beundran och respekt för vad  generationer åstadkommit genom hårt arbete. Människor som säkert skadat sig eller mist livet under arbetets gång, och aldrig fått se det färdiga resultatet, det får jag bara komma till och fantisera kring gångna tider.

En sådan plats är Gunfjauns kapell i Ardre socken på Gotland.

Det ligger nästan ensamt i vägkanten med många åkerfält framför, strax bakom reser sig en klintkant, d v s brant klippformation som sträcker ut sig och delar av landskapet effektivt. Men just här finns ett genombrott och man kan ta sig upp på högre områden i landskapet. Det blev en naturlig mötesplats i det väglösa landskapet. När tillräckligt många gått eller ridit så blev det en stig, så kom vagnar med hjul- stigen blev en väg.  Människor i alla tider har utnyttjat vägar i olika syften. Man transporterar varor att byta eller sälja, man vill träffa människor av olika skäl.

Ensliga och besvärliga ställen kunde bli ett skydd för fredlösa, ett straff i forntiden  att ”utvisas” från sin by, och man fick klara sig själv om det gick att fixa livhanken. Det är givet att de behövde stjäla för att överleva, och ensliga platser där vägfarare saktade av farten, där försåg man sig. Det blev tryggare mötesplatser när man kom från olika håll och var flera tillsammans. En stund att vila och ha trevligt.

Kanske inte så underligt att det blev en vägkyrka- en fristad, och kanske tak över huvudet om man behövde övernatta. Platsen ovanför ruinen blev också vår mötesplats en dag i somras ;))

Jag såg på murverket, och beundrade portalen som stod lutad mot ruinen. Eller fönsterbågen med sina graciösa spröjsar i uthuggen sten. Förmodligen hade de tillverkats på annan plats och fraktats dit. Eller så hade man hämtat dit en kunnig stenhuggare och arbetet gjorts på plats. Inga moderna datauträkningar och automatisk arbete av en robot! Nej gediget kunnande! I porthålet fanns fortfarande uthuggningen för stocken som yxats till och fungerat som effektiv låsbom.09A132DA-9C98-4F7B-BD47-B80D2A3C9DB2Sådant gediget arbete, trots ruin i något århundrade, så syns det välgjorda  hantverket.

Ett annat besöksmål den här sommaren blev Västra Tunhems kyrka mellan Halle och Hunne berg söder om Vänern. Från början är upprinnelsen till kyrkan ganska lik Gunnfjauns kapell. Placeringen nedanför branterna mot Hunneberg och den rika jordbruksbygden framför. Här möttes ”handelsvägarna” i olika riktningar och det blev en mötesplats. Ja den blev så viktig, så Gustav Wasa upphöjde den till domkyrka. (Med tiden har den naturligtvis renoverats och byggts ut.) Skara domkyrka fanns också, och två kyrkor av den digniteten  så nära varandra blev med tiden en för mycket, och Skara utvecklades till större och större handelsplats och ”vann” s a s. Men Västra Tunhem fick ett tag under 1900-talet åter fungera som domkyrka, när det varit brand i Skara. Västra Tunhems stora kyrka ligger i kanten av bokskogen som klär bergskanten och tornet är inte så högt.

Så trots sin storhet så syntes den inte på håll, utan jag följde Google map för att komma dit på min cykeltur (mer om det senare) på närmare 24 mil genom Västergötland. Att det blev besök i Västra tunhem berodde på att syskonbarnet Camilla valt den som bröllopskyrka.  I hastigheten glömde jag ta en helbild av kyrkan utifrån, så jag hittade en på nätet, och eftersom den var delningsbar, ville jag ha den med. Övrigt är mina egna😆

113425B7-D14E-4A85-A3F9-B6B51102A883

 

Här vid kyrkan fick jag också möjlighet att  sammanstråla med ”de mina” och sådana tillfällen vill jag inte missa💞ADB12160-D95B-4510-80ED-508EF12C73E3

Vet du om en sak…

Vet du om en sak….orden som Gullan sa och så kom hon lite närmare och viskade något. Ibland var det en liten hemlighet hon ville avslöja. Att hon gömt något, ritat något, eller något annat på gång av klurighet eller behov.

Trots sitt handikapp, mongolism, så är hon för mej den person som tolkade mina känslor snabbast. Det resulterade alltid i att hon på något sätt visade att hon stod på min sida. Ett gott skratt till sammans, eller en åthutning mot den som hon tyckte tjatade på mig.

Kanske hade jag behövt henne i dag, i varjefall saknade jag hennes närvaro. Sen är steget inte långt till att sakna lillebror Per, som hastigt gick ur tiden genom en olycka veckan före sin 18 årsdag. Och minnet av hur fars och mors dröm gick i kras om fortsättning av vår lilla fina gård Ängagärde. Hur den sorgen liksom var något som kom vid sidan om, och bara fick bli något oavslutat. Den såldes…… Men jag kan åka förbi och se att den finns kvar ännu och påminnas om allt jag fick lära mig genom arbetet på gården. Om arbetet på åkrarna, om korna som hämtades hem till mjölkningen på somrarna. Om smultronplockning längs åkerrenar, och blomstersafarin. Lämningar från förhistoriska tider… Ojoj vad minnen som kommer vid åsynen av den här bilden.

44C9B94D-8C0F-4C05-BEEF-707CF1A491C1Jag blir så påmind om det varje gång, när min Evert ofta vill åka till gamla gårdar och titta på uppradade maskiner och traktorer. Han kan inte fatta att jag inte upplever nostalgin i det. Och nu skulle jag kunna använda : Vet du en sak…..

Jag blir så påmind om mina strövtåg som barn i ladugård, lador, vagnbodar och höloft mm. Husen var byggda nån gång på mitten av 1800-talet. Men gården var äldre än så, det hade från början funnits två smågårdar och fastighetsbeteckningen Ängagärde 1:1 och Ängagärde 1:2 levde i a f kvar så länge jag hade med gården att göra. Det fanns tydliga inslag av äldre byggnader i ladugårdens grund och innerväggar. Det var ju återanvändning som gällde och man ratade inga stockar som blivit för korta, man skarvade på när det byggdes nytt.

Det fanns en utbyggnad som pappa benämnde ”körhus”, där i hade en gång i tiden funnits en tröskvandring före mordeniteter som skördetröskor. Där förvarade pappa stängelstolpar och annat som behövdes när det skulle stängslas in bete år husdjuren på sommarhalvåret. Blev det plats över så kunde det stå en potatisvagn eller något liknande där också. Det där körhuset blev ett ställe för fantasin när jag var barn. Jag hade ju liksom inte sett en tröskvandring i verkligheten. Den hade bytts ut mot ett tröskverk som drevs av en elmotor. Var hästarna kom in i den hanteringen har jag förstått först som vuxen.

Det fanns en byggnad vi kallade brygghus och ihopbyggt med plats för grisar och höns. Så här i efterhand förstår jag att det var den andra ladugården på en av  Ängagärdsgårdarna. Där fanns ett loft som jag någon gång klättrade upp i- kanske forna tiders höförvaring. Under min barndom användes det inte till något särskilt- det bara fanns.

Jag hade gott om tid i barndomen, för strövtåg på egen hand, småsyskonen lät vänta på sig. När de blev stora nog att dela hemligheterna med, hade jag kommit upp i skol- och pluggålder och flyttat hemifrån.

Allt det här om min barndoms fina gårdsliv blir jag påmind om varje gång när gamla ladugårdar kommer på tal, och förmodligen sticker den obearbetade kraschen om mors och fars dröm och saknaden av svaret på frågan: Hur hade det blivit om den där olyckan inte hänt. Jag fixar inte riktigt att gå på nostalgivandring av det slaget. Jag håller mig undan helt enkelt. Men kanske kan det här inslaget räcka till att läka ut en del saknad. Man kan ju skriva av sig. Det är ju det memoarförfattare håller på med. Och för att citera Gullan en gång till: Det är gott att gråta lite. ( Men saknadgråt det gör man helst i ensamhet. I dag fick det bli  vid murgröneskogen ovanför havet på hällarna)FF571327-32B7-4F85-96CA-754CDD2B937D

När jag ser dagens datum precis vid publiceringen, så påminns jag, att om två dagar är det 40 år sen den där dagen 1978 då allting tog en vändning.

❤️/ Man vet aldrig om sin framtid i förväg. Tack alla fina människor som finns i mitt liv nu. Men vi bär troligen på våra hemligheter allihop. Vi behöver varandra💞

Att leva är inte alltid en dans på rosor

Vaknade lite för tidigt i dag, kollade av nyhetsflödet och dagstidningen. Genom det halvöppna fönstret hör jag en gök gala, det strömmar in sommarluft rik på syre, producerad av klorofyllorocessen i växtligheten. Naturen utvecklas mot den årstid vi längtat efter minst ett halvår!

Livet pendlar mellan två poler. Göken lägger sitt  ägg i en liten fågels bo. Hur  fågelboparet får ruva fram både de egna och gökens ägg, slitet att skaffa mat till ungarna ”belönas” med att endast gökungen överlever. Tanken virvlar runt- tänk om det hänt på det mänskliga planet? Förfärligt är bara förnamnet, eller… Faktiskt händer det ändå att vi tar för stor plats på bekostnad av en medmänniska ibland. Mest tanklöshet, eller det undermedvetna egot som vill upp. Trots sitt nedriga uppträdande, fascineras vi av gökens hoade- liksom lockande. Häromdagen hörde jag faktiskt två gökar som kommunicerade.

I nyhetsflödet kom frågan om böneutrop från moskeer är lämpligt i Sverige? Överfall, stölder, beskjutningar, raketanfall….Nån  i bekantskapskretsen på fastlandet fick plötsligt ett slukhål på ett par kvadratmeter strax intill huset…😱

Så till allt det vackra i naturen. Jag älskar kabblekorna som kommer längs å och dikeskanter nu. Vi gjorde en härlig promenad längs Dalhemsån, se här så underbart:

 

Där längs leden växte också ett litet bestånd Vätteros. Det är en växt som blir lite som en gökunge. Har ingen egen klorofyllproduktion, utan snyltar med sin rotstam med någon slags suganordning på främst hasselrötter. Blommar i april maj.

 

Den vänstra bilden är fotad på plats, den till höger en lånad för att visa rätta färgen, för exemplaret jag såg hade haft sin bästa fägringstid.

Gårdagen innehöll också besök vid Trullhalsar i Norrlanda socken. Ett område som i förhistorisk tid varit fullt av mänskliga aktiviteter, odling, jakt och fiske för många generationer. Landskapet såg säkert helt annorlunda ut, mycket mera vikar, sund och vattendrag som försvunnit i och med landhöjning och genom utdikning. Hasselbuskar och nötter som föda var förmodligen livsviktigt för att överleva.

Hasselbuskar sprider sig inte som slye, utan verkar leva vidare där de planterats en gång i tiden. Klimatet har nog blivit kallare, så nötterna har inte förmåga att reproducera nya plantor. Så ser jag hasselbuskar emellan annat som växer i skogen, så vittnar det om tidig odling i vår kultur.

Vid Trullhalsar finns gott om hasselbuskar i skogen, men det som är imponerande här, är gravfältet med sina 3-400 gravhögar/rösen av olika storlek från järnåldern. Tankar på sorg och saknad, men också omvårdnad om familjen, boende, överlevnad och bygemenskap.

 

Dagen, Kristihimmelsfärdsdag, bjöd också på gudstjänst vid havet, faktiskt både på västsidan(Södra Hällarna i Visby) och östsidan ( längs gamla havsvägen mot Sysne udd ”Pärs hage”). Två tillfällen att möta  goda vänner, också tillfälle till nya bekantskaper kring våra mat/kaffekorgar. Ja vi fick faktiskt tillfälle att bjud någon som inte hade ”medhavd kaffekorg” 🤗 Att få sjunga tillsammans och påminnas om dagens kyrkliga ursprung – Jesu jordiska avsked till sina lärljungar och löftet om återseendet. Det gav balans inåt.

 

Lite om livets två poler, glädje och sorg. Fred och krig. Inre ro mot stressad omgivning. Vardagsmöda och tid att vara ledig. Det är vittomfattande.

Glöm inte att se dig omkring, där kan finnas fullt av överraskningar. Eller sätt dig och njut av allt det vackra. Ingen dag går i repris, utan varje dag är en gåva.

❤️/Anna