Världsläget börjar krypa in på skinnet, när jag hör och läser om hur landets krisberedskap ökar.
Vi som nästan lurades att tro, att vi kan klara oss utan beredskapslager, och som snart inte kan göra ett litet inköp utan att det registreras.
Somliga tycker nog att jag är efter min tid… men vill nog påstå att ibland är före min tid. Jag använder kontanter till vardagshandeln Bara det tyder ju på att man är motvalls, eller…? Men nu läste jag om att affärer tänkt till om pengar, det kan ju bli fel, så att betalning med kontanter måste kunna genomföras, när det digitala betalningssättet inte fungerar. Jo se där…..
För drygt 25 år sen ville vi göra en tillbyggnad på fastigheten. Ett önskemål till ”Bygg-Pelle” var att utforma taklutningen så att det skulle vara lämpligt för solceller. Åren gick. Skulle det bli några solceller på vårt tak? Det skulle kosta en hel del pengar, bygglov mm… Men 20 år senare, så satt dom där på taket, och nu har det snart varit i drift i 5 år. Javisst de tre vintermånaderna ger det inte särskilt mycket, men resten av året levererar det dagligen. Soliga dagar så klart bäst, och en riktigt grå och regnig sommardag, blir resultatet som en februaridag.
För hälsans skull blir det nån kilometers promenad varje dag, eller en cykeltur. Beror på vädret, det blåser mycket på ön, så ibland blir det i lä av skogen. Annars är ”öppna landskap och nära havet” det som lockar.
Så var det söndag – är jag frisk och inte bortrest, så väljer jag delta i en gudstjänst. Själen måste också underhållas, tron ger hopp och meningsfullhet. Dessutom så brukar jag tänka på min fars lite humoristiska formulering: ”Söndagen är en bra uppfinning”. Han menade att då låter man bara de allra nödvändigaste arbetena ta tid. Det var då bondefamiljen kunde ta en skogspromenad, eller göra en utflykt tillsammans i Västgötabygden på söndagseftermiddagen.
Dagens skogspromenad blev till det vi kallar P18s änge. Ett änge är ett urgammalt ställe som var både odling och boplats. Det uppstod när klimatet efter istiden lockade folket till bosättningar norr ut. Jakt och fiske först längs kusterna och vattenleder. Årtusenden passerade, man lärde sig mer och mer, och det vi kallar lantbruk växte fram. Djuren behövde bete, och vinterhalvåret utfodrades de med ”sparat” gräs ,hö. Människorna blev mästare på att skaffa föda året runt.
När jag ser hasselbuskar, då signalerar det tidig bosättning. Jag ser massor av sådana längs vägen till änget. De sprider sig inte som slye, utan växer på sitt ursprungliga ställe, där de planterades för 2-3 tusen år sen. Nu kämpar buskarna för överlevnad i granskogen och blir höga och rankiga för att få del av ljuset. De får ingen omvårdnad längre, vårt klimat har blivit kallare de senaste 1000 åren. Så skörd från hasselbuskar har ”vi” glömt bort. Vi ängslas för att klimatet ska bli varmare, men vem vet, på något sätt kan det vara en fördel för oss, men till nackdel söder ut på jordklotet där öknar breder ut sig.
Här har markägaren velat få fram karaktären av änget och gallrat bort barrträden. En rofylld känsla från gångna tider gör sig påmind.
Hasselbuskplanteringarna var begynnelsen till våra moderna åkrar. På Gotland har nog varje socken ett änge som vårdas, vilken kulturskatt!
Här längs den gamla stigen, går jag vidare.Stugan på änget har restaurerats många gånger, för att finnas kvar att njuta av. Framför och omkring håller man öppet som i forntiden. Där hade man en s k braidplats ( stavningen kan diskuteras), men det betydde att man tog hem och bredde ut gräset till tork.
Hit till den här stugan var målet för dagen. Njöt i solen. Jag vet att den vårdas. Den var nyrenoverad för 30 år sen. Nu är det på gång igen att byta tak. ”Möblerna” byttes redan förra sommaren. Skänker en tacksam tanke till hembygdsföreningen i Västerhejde.
Solen dalade, det mulnade och väl hemma igen föll mörkret. Hela människan hade fått en stor portion ”att må bra medicin”. Ljud av koltrastar, hackspettar och andra fåglar hade varit min musik någon timme. En porlande bäck inte att förglömma.
Mycket är gratis! Njut livet när chansen finns. Vi hörs framöver ❤️
Händelser som kommer upp i minnet under fastlandsresa 12-15 januari 2023.
Meningen med skrivandet på bloggen är att spara för framtiden. Erik sa: ”Vi lyssnar gärna nu men man kommer inte ihåg allt. Därför är det bra att du skriver”🤗 Risken är väl att jag tappar minnet, då blir det värdefullt att det finns nerskrivet i någon form”
Första dagen på resan, gick ju den mesta tiden åt till just resande. Första ”stoppet” blev hos kusin ( på pappas sida) Margaretha. Ett riktigt energiknippe, som kämpat många duster i livet med sjukdom, och kära som gått ur tiden. Margarethas motto tycks vara Se framåt och gör ditt bästa och var alltid positiv.
God mat och en hel härlig pratkväll i Margarethas nyrenoverade hus.- Att ta till sitt hjärta, och vara tacksam för hur bra vi har det.
Margaretha bor på gångavstånd till byggnaden på första bilden. Det är f d möneskolan som lades ner 1964. Min lillasyster Eva och Margaretha gick just där då och fick avsluta sitt 1:a läsår med flytt till Älmestads skola. Själv gick jag åk 5 här tillsammans med 6:an och 7:an. Åk 3-4:n och 6:an var förlagt till Kärråkra skola.
Några hundra meter från ”folkskolan” låg småskolan. Skolgården som man tyckte var stor då, ser ju liten ut nu. Min lärare var Elin SvenssonYtterligare några hundra meter mot Möne kyrka rinner den här bäcken. För 1500 år sen kanske det var ett lite större vattendrag, och man kunde ta sig fram med mindre båtar. Alltså före Sverige blev kristnat och det var den s k Folkvandringstiden. Här någonstans hittades ”Mönekragen” 1864. Den är den största av tre guldhalskragar som hittats i Sverige och är troligen från 4-500-talet. Den förvaras på Historiska museet i Stockholm. Googla och läs!Snett över vägen från folkskolan finns denna byggnad, från slutet av 1800-talet förmodligen. Det är EFS kapellet med tillhörande bostad, allt nu i privat ägo. När jag var barn var det verksamhet här och jag var på möte här så sent som sent 60-tal. På 50-talet bodde mor Ingeborgs morbror Torsten och hans fru Karin här. Huset heter kanske fortfarande Klippan, ett bra namn på ett kapell tycker jag.
Fredagen var egentligen orsaken till resan. Begravning för min fina kusin Barbro. Hon och hennes man Hasse var värdpar på vårt bröllop. Så då är det ett speciellt band med det❤️. Barbros föräldrar var Sally och Arne. Mamma blev ju föräldralös i 19-20 årsåldern och då blev storasyster Sally den som blev det stora stödet. När mor och far sen gifte sig, så då ordnade Sally och Arne deras bröllop💞
Lördagen, följde Ulla och Leif ( Barbros bror) med till Ulricehamn och ville träffa en annan kusin, Ewy.
Jag stannade kvar till framåt eftermiddagen och vi ägnade oss åt att kommentera minnen, när vi gick igenom två fotoalbum.
Ulricehamn är en småstad med gamla anor. Från början hette den Bogesund, och låg längs en vattenled(nuv Ätradalen) som har många fornminnen från förkristen tid. Så man förstår att det hör till eran ”Sveriges vagga” och hur betydelsefullt det var, kanske just Mönekragen vittnar om.
Här blev platsen för de två första åren på realskolan. Sen blev det museum, och nu vet jag inte vad som huserar där.Stenbocksskolan, bestod till en början av den högre delen längst bort och fungerad som realskola i många år. Till slut blev den för liten och så tillkom gymnasium och så byggdes den ut med delen som syns närmast. Så här ”tog” jag studenten.Nere vid Stora Torget hade jag avtalat möte med Inga. Vi pluggade i hop i Jönköping. Hon bodde då i Hestra. Vi har aldrig träffats sen. Men för något år sen vid 50-årsjubileet fick jag vetskap om att Inga flyttat till Ulricehamn. Tänk att återknyta vänskapen efter 53 år 👌Så roligt och resten av fredagen bara flög i väg.
Sen att Inga bodde i närheten av hotellet jag skulle bo över på blev ju bara ett plus, så då fick jag se var hon bodde. En fantastisk utsikt ner mot Åsunden på ett håll och skidbackarna i Vist på andra hållet.
Ingen vacker utsikt från hotellets frukostmatsal. Här låg förr en stor gård, Nyboholm, och landsvägen gick där gräsmattan är utanför.
Speciellt minne från när jag var 6 år, och det blev motorstopp på Opel Kadetten modell 1938 vid midnatt. Pappa fick tag på en taxi och mamma kunde åka med den, och fram på förmiddagen föddes lillasyster Gullan.
På något sätt kom ”Martin i Bengtsgården” och bilen kunde förmodligen köras hem igen. Men då hade väl 6-åringen i bilen somnat för länge sen.
På lördagen tog jag mig till Stockholm, och där mötte Anitha och där bjöd hon på födelsedagsfika lite i förskott.
Jag lärde känna Anitha under Linnerydstiden och vi jobbade ett par år på samma skola i Ryd.
Sen har hon bott i många år i Sollentuna, och snart går hon i pension. Vi hade inte träffats på 6 år, så vi hade mycket att prata om för att fylla upp den luckan.
Så blev det dags för hemfärd till Gotland, och trots hård vind gick resan bra, med en timmes försening var jag på hemmaplan igen.
Nästa dag är en annan speciell dag,😄….Evert fixade brickan ❤️
Man ska lära sig fånga de lyckliga ögonblicken och inte hänga upp sig på svårigheter. Det kommer ändå. Som pensionär finns det tid att uppfylla önskedrömmar. Vi lever nu och morgondagen har vi inte sett än.
Hemvändare är ett gångbart uttryck för oss som letar upp och minns sin barndoms trakter.
Lördag – tisdag 1-4 oktober 2022 passar in så, just för mig och Evert.
Morgonbåten från Oskarshamn, ca20-25 mils bilkörning och direkt besök hos kusin Ewy i Ulricehamn. Plockade fram innehållet från fikakorgen med hembakt äppelkaka mm. Lite fika liksom manar fram prat om det gemensamma och nyfikenhet om det man missat sen sist. Ewy fyllde 80 år i vintras, har alltid varit en ivrig lärjunge inom de församlingar hon tillhört. Det började med missionshusen i Kärråkra- Södra Vånga
Kärråkra missionshus används precis som förut till just mötessamlingar med sång, musik och predikan. Efteråt ibland kyrkkaffe. Har varit där även sen jag flyttade till Gotland. Minns en gång när yngste sonen 4-5 år frågade på hemvägen var bordtennisborden stod. -?????? ” Ja, det heter väl motionshus? Ingen dum tanke, då många kyrkor nu samlar barn och unga till sportiga aktiviteter och scouting. Då hette det söndagsskola och juniorer.
Södra Vånga missionshus finns kvar som förut, men har sålts och används numera i kursverksamhet för reparation av gamla fönster. Sista gången jag var där var vid minnesstunden för syster Gullan i januari 2013. Det här missionshuset var en välkänd syn under min barndom. Det lyste så vackert gult. Tyvärr var jag inte där så ofta, för mina föräldrar valde Filadelfia i Dalum som sin kyrka. Där var det också sång, musik och predikan. När jag växte upp var det mycket fokus på sång och musik. Så det är där jag först spelade mandolin, sen fiol ( båda glömda nu) och med mammas påhejande lärde mig lite piano och orgel. Mammas släkt har mycket sång och musik i släktleden. T o m en orgelbyggare tror jag i Blidsberg. I alla fall hade vi besök av en avlägsen släkting nu boende i Australien som vill få spela på sina förfäders orgel i Blidsbergs kyrka. Som kuriosa så nämner jag att detta var missionshuset som finns med i första Änglagårdsfilmerna. Film som just spelades ini de här trakterna. Filmen hade premiär 1992, läser jag på Google.
Granne med det gula missionshuset i Södra Vånga, låg affären Bodala, som sköttes av ”farbror” Einar och hans dotter Maj. Så många gånger jag fick gå, eller senare cykla för att handla. Säkert bara 5 år när jag fick börja traska i väg för lite handel. Mamma la en lapp och pengar i en portmonnä och mitt ärende var att räcka fram den lilla väskan sen fixade farbror Einar resten. Handeln och betalning klarades av lätt, och nästan alltid fick man en kola😋, minns inte om den till en början var värd 1,2 eller 5 öre.Hade med mig några gamla foton som jag hittade i ett kuvert bland mammas saker. (Foton kanske 100 år gamla)Ewy identifierade genast 2 av pojkarna. Första raden t v mors morbror Torsten , och i mitten av över raden just Einar i Bodala!❤️Som extra 💓så blev han den siste som pratade med min bror Per ( juli 1978)och också gav honom en kola, fast han skulle fylla 18 veckan efter. På hemvägen förolyckades Per och min syskonskara förlorade en härlig lillebror – så saknad.
En av anledningarna att vi åkte just den här helgen, var att det var 50 år sen nya Missionskyrkan i Blidsberg byggdes. Jag bodde ju i Blidsberg några år. Där träffade jag nu många vänner och även släkt. Så roligt att känna igen och växla några ord.
Kusin Gunnel t h och hennes mamma Inga, som var min farbror Bengts fru. Inga fyller 90 år 2023
F ö v konfirmerades Per i den här kyrkan , så här är hela raden av hans vänner tillsammans med pastor Roland Wolmesjö
Per står i övre raden som 3:e person Minns inte om det var 1974 eller 1975
Evert och jag gick naturligtvis i pappas gamla ”ytterskog”, därifrån jag har så många minnen när pappa jobbade med skogsskötsel. Gallring, vedhuggning och fällning av virke till försäljning. Det sistnämnda var en viktig inkomstkälla för det lilla jordbruket. Än syns skogsvägarna och diken far gjorde. Berättelser om 2 forna torp, om varg och annat vilt. Där fanns förr en sommarlagård och ute på torvmossen en torvlada. Jag lärde mig kvista fällda träd med yxa, bära och räcka över granplantor som skulle sättas, där skogen avverkats, leta fram gränsmarkeringar och ersätta med nya i plast. Lasta torv – ja då blev man riktigt nerdammad. Torven användes sen som strö för djuren i ladugården på vintern. Materielet till ved kördes hem till gården och på senvintern blev man ”anställd” att lyfta/sänka sågklingan vid vedkapningen( var nog början till tinnitus som ständigt tjuter i öronen nu – säkert också ärftligt anlag från fars sida) Efter höskörden skulle veden köras in i vedboden. Vi barn i familjen har lastat många vedkärror som far körde in. Många kubikmeter varje säsong behövdes till huset. Ibland gavs det bort eller såldes nog också. Någon sommar skulle det barkas stängselstolpar av lämpliga längder från den okapade vedhögen. Stängselstolpar behövdes på gården, men jag vet att det levererades till Falköpingstrakten till nån gård i Ugglum.
Åh här har jag gått oräkneliga gånger på pappas skogsväg. Först som liten efter hästen som drog fram ett antal stockar eller ved till upplagsplatsen. När jag börjat skolan blev det sommarjobb med plantering eller bärplockning. Och däremellan bara för att njuta av naturen. Minns hur härligt en fikakorg upplevdes, så det försöker jag återupprepa vid besök än i dag.Nu för tiden förberedes den lilla brasan redan hemma på Gotland. Lämpligt tände och några vedträn i en kasse är en självklar del i det som ställs i bilens bagage🤗 Dike pappa grävt eller förbättrat med spade och spett.Ruiner under mossan från torpet Ängaskog. Klicka på bilden och dra upp, så syns en skylt i bakgrunden som markerar platsen.
Citerar pappas ord från Pers begravning: Man ska leva för varandra och ta vara på den tid man har.( Ja den dagen minns man. Omkom den 18 juli, skulle fyllt 18 den 24 juli och begravning den 2 augusti).
Så det är viktigt för mig att ta vara på det rådet. Så den här resan hälsade vi på förutom Ewy också hos Margaretha, Anitha o Egon, Sven Sigfridsson, hos Siv i Småland och Gothälls i Mönsterås. Även Ingegerd på Kronsborg i Småland – men hon var inte hemma.
Så vår tilltänkta räkmackefest ( från Börjes i Tingsryd naturligtvis) hos Ingegärd, fick avnjutas på campingen/badplatsen i Linneryd, Jag bodde 1975-1983 i Linneryd- så en del av hjärtat finns där också.
I dag gjorde vi en kulturutflykt. Har ett par böcker som heter ”Platsen i min socken” och utifrån dem valde vi Sojdet i Lokrume – där har vi inte varit förut. Minns att min pappa berättade att även på gården Ängagärde i Västergötland har det funnits ett sojde och visst kunde man under hans livstid skönja platsen, kanske skulle jag kunna lokalisera platsen än, men några lämningar finns nog inte kvar / kanske om man börjar gräva i området och hitta spår av kol och tjära. Det här i Lokrume hade återuppstått 1999 och så långt jag uppfattade så var sista bränningen 2017. Bilderna är min upplevelse. Väl hemma googlade jag upp en lärorik artikel på nätet. ”Sojde i Lokrume” Är du intresserad googla du också.
Nyårsafton, på förmiddagen gick jag en runda i ”vår” skog. I går kväll svängde en av brandkårens tankbilar upp på det vi kallar cementplattan en bit bort. Kom fram till att de nog bara tömde tanken på vatten. Den stod där och blinkade säkert en kvart.
Så i dagsljus i dag, gick jag förbi och konstaterade att så nog varit fallet. Fortsatte ca 100 m till… – Spår som om någon kört ner eller i a f gått så det blivit spår. Följer en kort slingrande stig. Plötsligt står jag kanske 25 m från ett litet blått tält, lite skymt av grenar. Stannar upp, står kvar några sekunder. 3-400 m från vårt hem. Så slår det mej: Här bor en som närmast kan benämnas uteliggare. Jag smyger tyst därifrån- man gör inte intrång i någons hem så där utan vidare.
Helt plötsligt ändrar tankegångarna karaktär. Så mycket jag har. Någonstans att bo, ett hem med värme, mat i kylskåpet, socialt nätverk…. Känner mig beklämd samtidigt som jag inser hur ”rik” jag är.
Städar och lagar go’ mat till Evert och mej. Fixar sen lite som vanligt. Ser och läser många fina nyårshälsningar – tack alla fina vänner! Vill göra något högtidligt. Riggar om till finklänning, men drar snart på mig termodressen. Reflexväst, och väska över axeln. Mitt mål är min kyrka. Ingen samling, restriktioner, restriktioner. Men själv unnar jag mig en timmes spelning. Kanske nån förbipasserande hör nån ton. Det fick bli psalmerna som ska vara med i söndagens gudstjänst. Öva, öva…men det känns bra. Det är melodier som betyder något- ger harmoni.
Jag har en vana eller kalla det ovana, att om jag kommer in i en tom kyrka och hittar ett olåst instrument händer det att jag tar ”ton”. Oftast Tryggare kan ingen vara eller Blott en dag.
Så gjorde jag i Haparanda och i Barsta vid höga kusten i somras. Sannerligen ytterligheter av kyrkor. Den förstnämnda en stor ståtlig kyrka, invigd 1967, den andra ett lite kapell i en ort som alltid varit beroende av vad havet kunde ge. Ett välbevarad liten träbyggnad från mitten av 1600-talet vid höga kusten.
Haparanda kyrka interiörBarsta kapell
Det är något fridfullt med sång och musik, även om man bara är en amatör.
Kvällen börjar bli sen, Evert uppmärksammar med på ett inslag från Bingolotto. En kvinna låg sjuk i 7 veckor förut i år, alldeles utslagen av Corona. Lotta Engberg vill ingjuta hopp och framtidstro med att visa på, att även denna kvinna blivit frisk och ser helt strålande glad ut för att s a s fått livet tillbaka. Det var ett fint inslag som avslutades med sången
”Like a bridge over troubled water I will lay me down Like a bridge over troubled water I will lay me down… ”
Svensk översättning:
”När du är trött, du vill fly Och oron viskar att din dag skall aldrig gry Jag är hos dig, känn handen kring din hand Var stilla, var ej rädd
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig. När skuggan faller kall, där du går fram Och när fågeln inte längre syns och solen dör Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus Var trygg och tro på mig Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig Styr mot havet nu, segla bort
Nu är din vakna stund, det liv du väntar på Följ vågens väg, se djupen skrämmer ej Jag är ju här hos dig Som en båt över mörka vatten skall jag bära dig Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig!”
Låter de orden avsluta mina tankar, bättre kan det inte bli. Vi kommer att invänta 12-slaget och lyssna på Sveriges alla domkyrkor, som en och en ringer in det nya året. Det här året så blev Härnösand domkyrka ett av mina besöksmål. I kväll får jag höra den ringa ut sin klockklang tillsammans med alla andra domkyrkor i Sverige. Det är en fin tradition jag gärna upprepar….
Så börjar versarna på en av våra vackra julsånger. Jag hörde den första gången på en julavslutning under min utbildningstid i Jönköping.
År har gått sen dess, har bytt bostadsadress några gånger i livet.
Sex gånger frånsett några sommaradresser.
Lugn, bara lugn, de senaste 37 åren har varit på Gotland ihop med Evert. Första året här, bodde vi i en lägenhet på Tjelvarvägen i norra delen av Visby. Sen blev det södra delen av stan och Djuplundavägen.
Foto Erik Engelro julen 2018, då var det i a f lite snö på marken.
Det där med jul, strålande jul, glans över vita skogar inföll mest första halvan av livet. Minns vintrar i Västergötland, när vi knappt kunde ta oss fram till stora vägen. Skidspår och backar fanns det inom synhåll från vardagsrumsfönstret. Och minns en vinter när vi stod i köksfönstret och såg 4 ståtliga älgar skrida fram över åkrarna. Det var vintrar det. Smålandstiden bjöd också på bra vintrar.
Nu har andra versen: Kom kom signade jul …blivit livets signum.
Sen flytten till Gotland minns jag bara två-tre vintrar med riktigt mycket snö, som låg länge. Längst var det nog den vintern Sven föddes. Då kom snön redan i slutet av november, och den låg kvar ända fram till månadsskiftet mars/april. Erik var liten inte två år, jag hade gjort ett spår i trädgården, där han kunde gå själv. Snötäcket var så tjockt att det var precis lagom för Erik att sätta sig på snökanten, som på en soffa och pausa.
Barnen har växt upp, klarat av skoltiden och flyttat till fastlandet.
De har berikat våra liv, med sina olika boplatser och vidgat våra vyer, när vi åkt för att hälsa på dem.
I Backås, Timrå kommun sommaren 2020.
Sen 15 månader har vi glatts med lille Wilmer, Erik och Lindas son. Vi har försökt träffas nästan varannan månad, trots många mil emellan oss.
Under alla år har vi fått uppleva hälsa och krafter, frånsett hösten 89 när jag fick lunginflammation, låg på sjukhus en vecka och sen 4 veckors sjukskrivning. Tack vare rätt medicin överlevde jag, ja det var så jag upplevde det.
Fikapaus vid hamnen i Gnisvärd hösten 2020
Pensionär sen några år, och pysslet med trädgård och annat bestyr som tillhör ett hus har sysselsatt oss, när vi inte är ute och går eller cyklar på ön. Och så förstås engagemang i kyrkan, som berikat den inre människan, och skapat inre harmoni.
I alla år har jag drömt om att se Sverige på längden, och det har realiserats sen jag köpte en el-cyket. Så under de tre senast somrarna har jag varit ute och cyklat ett par veckor varje år. Det har gett mycket – och jag är så otroligt tacksam för dessa 3-400 mil, lite slingrigt norr ut från Oskarshamn.
Nu är det ”en bit” kvar. Från Oskarshamn och söder ut till Smygehuk.
Alla lever vi nu i respekt för Coronapandemin och vi är försiktiga. Införskaffade redan i våras visir till samtliga familjemedlemmar, och jag använder det när det blir trångt om utrymmet, och nu senaste tiden även när vi går till affärer, mest närbutiken för matinköp.
Tacksam att vi inte valt eller behövt vara i storstadsområden – livet på landet i utkanten av en småstad som Visby är gott nog. Det har också blivit några fastlandsresor under året.
Kära vänner önskar oss alla en riktig fin god jul – vi får ringa varandra istället för att träffas.
Vad vore livet utan alla er? Ganska tomt. Vi behöver varandra, vi ser fram mot bättre tider. ❤️/Anna
För ett tag sedan kom den här utmaningen i mitt fb-flöde. Just då blev det inget av med det.
I kväll tar jag allt på en gång. 7 böcker som påverkat mig, varit intressanta, och som jag nog kommer att ha i min bokhylla livet ut.
När jag nu har alla 7 framför mig, så inser jag att böckerna på något sätt handlar om oss människor, spår vi sätter i tillvaron, hur vi får mod att hantera livet och vad som är viktigt.
Den äldsta i samlingen är väl Fänrik Ståls Sägner av J L Runeberg. Den skulle vi läsa delar av under gymnasietiden.Blev aktuell för mig sommaren 2019, när jag just ”råkade” cykla genom det geografiska området kriget utspelades i.
En diktbok om ett ur Sveriges synpunkt ett förlorat krig mot Ryssland 1808 – 1809. Sverige fick avstå Finland – en stor del av vårt lands domän försvann …Det sved i den svenska folksjälen att förlora.
I boken finns dikten om Sven Duva. En ung man som beskrevs som svagt begåvad. Han fick i uppgift att vara med och försvara en bro någonstans i trakten av Vasa i Finland. När orden kom från Sandels att dra sig till baka, fattade han inte det utan stred så tappert ensam, så fienden gav upp. Men Sven Duva var dödligt sårad.
Sandels red tillbaka till bron och konstaterar att den dödande kulan tog i hjärtat, inte i hans panna ”ty den var klen och arm, och höll sig … till hans ädla tappra barm”
Det påminner mig om att inte sätta etiketter på människor. Vi är alla utrustade med olika förmågor, och det finns mening med allas liv.
Bok nr 2 får bli
”Herr Gud det är Anna” Bokens titel lockade mig, så jag lånade den först och sen köpte jag en egen.
Boken handlar om en liten föräldralös flicka på 1930-talet i England. Hon får ett hem hos tonårspojken Finn och hans mor i London. Den lilla flickan avlider i sviter av en olycka i slutet av boken. Hennes korta liv beskrivs här med många djupsinniga frågor som flickebarnet funderar på. Finn försöker ge och resonera fram svaren på ett otroligt fängslande sätt. Ja man får faktiskt lust att kolla de små experimenten som beskrivs, för att hitta svar på existentiella frågor.
Bok nr 3 fick jag som present av en god vän.
Omfattar ca 30 sidor, med en textrad på 15 språk på varannan sida och en tecknad bild på de andra sidorna.
Illustrativt beskriver boken hur olika vi människor är och beter oss. Vi har alla en uppgift, men fungerar vi ihop… ja det är frågan hur mycket vi ska anpassa oss innan vi har helt utraderat oss själva.
Bok 4 blir Boken om Pelle Svanslös. Den lilla svanslösa katten som får betyda så mycket för sin familj, men som mobbas hela tiden av Måns och hans tanklösa efterföljare Bill och Bull.
Texten känns aktuell än i dag, med tanke på hur mobbning förekommer på arbetsplatser och i sociala livet. Hur dåliga vi är på att ställa upp för den utsatte. Människan speglas i kattens värld och bli på så sätt en barnbok.
Har läst den i skolan och ger många tankar än i dag hur svårt livet kan bli i vår vardag. Och hur avundsjukan gör oss riktigt elaka. Hur det är aktuellt, när mobbning på sociala medier t o m gör så att ungdomar inte orkar med livet. Eller att någon blir utan 👍, trots goda inlägg, utan man ger mest respons år dem man tror sig själv ha fördel av.
Minns från min lärartid, en 8-9 åring kom efter sommarlovet och hade funderingar om det vi läst i slutet av vårterminen. Gissa om det barnet kände sig identifierad med Pelle! Nu tror jag mig veta att revanschen kom i vuxenlivet som en av dem som serverat vid Nobellmiddagar i TV den 10 dec.
Bok nr 5 är
Det blir oftast efteråt, när jag varit på resa jag läser ”om jag varit på en intressant plats”.
Världens vackraste byggnad har jag fått se. En kärleksförklaring till en älskad hustru som dog i barnsäng vid 14 barnets födelse. Taj Mahal i Indien. Jo det var vackert när jag en tidig mars morgon 2019 fick uppleva denna arkitekturens ikon
=m du undrar, så Visby finns med i boken, jämte Göta kanal, Gripsholms slott och ytterligare 7 svenska platser bland världens 1000 mest sevärda platser.
Konstaterar att jag har kanske hunnit med 100 platser, så än har jag mycket att uppleva….
Den 6:e boken blir den här:
Den beskriver forskning och framsteg inom DNA-tekniken och hur vi kan spåra vårt släktskap i föregående tider. En ödmjukt skriven och lättläst bok på 450 sidor om mänsklighetens utbredning i världen.
Sist och först borde jag ju nämna böckernas bok BIBELN. Boken som är västvärldens värdegrund. På bilden syns bibeln jag fick av mina föräldrar, och under den version jag läser nu.
Boken med tröstande, vägledande, historiska och eskatologiska texter. Ja så viktig att det i varje svenskt samhälle finns möjlighet att besöka en kyrka och få lyssna till och samtala om innehållet i bibeln varje vecka. Eller att ha en personlig läsestund där hemma när man får tid, eller varje dag kanske läsa något.
Till slut:
Om någon vill fortsätta utmaningen 7 böcker på fb, så står det dej fritt. Om inte så har jag bjudit på några av mina favoritböcker.
1952 när jag var 5 år, åkte min pappa Göte med på en bussresa till Kiel i Tyskland. Någon hade fått vetskap om hur efterkrigstiden tedde sig i en sönderbombad stad. Minns hur jag stirrade på bilder tagna med pappas lilla lådkamera. Raserade hus, inte ett helt fönster fanns kvar, väggarna trasiga. Bilder från flyktingläger… med ensamma mammor med barn.
Med hem på bussen följde ett antal barn från flyktinglägren. Ett av dessa barn var 10- åriga Erna som följde med till vårt hem. Hon stannade ett halvår innan hon reste tillbaka till sin mamma och 5 syskon.
Erna lärde sig svenska väldigt fort, och jag fick en tillfällig storasyster. Hon var väldigt kreativ och tillverkade dockläder och gjorde små illustrerade böcker med text….
Själv funderade jag mycket på att hennes pappa aldrig kom tillbaka från kriget, de visste inte ens var han var begravd, om han nu ens fått någon värdig gravplats. Minns inte om hon ens hade något minne av honom, kanske blev han inbeordrad som soldat samma år Erna föddes, 1942.
Erna kom till mitt hem ytterligare en period det året jag började skolan.
Sen höll vi kontakt per brev. Erna fick egen familj och bodde med man och sina två pojkar i ett höghusområde i Kiel. Fram till jag själv bildade familj hade jag hälsat på i hennes hem 4 gånger och hon hälsade på med sin familj i mitt föräldrahem en semestervecka, kanske var det 1970.
Jag vet att Erna hittat min blogg och hon har kommenterat i mail, att hennes Sverigetid bliv de bästa minnena från hennes barndom. Kanske läser du Erna det här och jag vill passa på att tacka dej också för många fina barndomsminnen jag fick uppleva tillsammans med dej💞
Allt detta rann upp i minnet i dag, den 27 januari, som de senaste 15-20 åren benämnts Förintelsens minnesdag.
Ernas familj var ju på ”fel” sida enligt krigsslutet. Men genom kontakten med henne fick krigets förfärligheter ett ansikte. Det betyder inte så mycket vilken sida vi befinner oss i krig, fiender och försvarare får lida på order av kan man säga ”makthungriga ledare”. Det finns många platser i världen i dag där sådant lidande är vardag. Flyktingläger som blir permanent. Där invånarna ständigt längtar efter att få komma hem. Och när de kommer hem, är hemmet sönderhärjat och familjemedlemmar saknas.
I dag påminns vi om det förfärliga som drabbade 6 miljoner judar – de blev helt enkelt förintade under förfärliga omständigheter, som berättats av överlevare.
När det onda slår ut sunt tänkande hos människan, så tycks all empati vara utplånad. Hur kan det bli så?
I Visby i dag, delades det ut ett pris till någon som betytt något positivt för sina medmänniskor. Priset är kommet ur tanken att vi ska vara vaksamma för den empatilöshet som som dyker upp i vår vardag.
En ung mamma och hennes son fick priset i år, för omtanken om de hemlösa och utsatta, mest i Visby. Hon ordnade julklappar, varma kläder och skor till över 60 personer och sonen ordnade leksaksjulklappar till barn i familjer med dålig ekonomi.
Mamman har också börjat påverka så att det ordnats med nattvandring i oroliga bostadsområden. Jag tycker hon var en värdig vinnare att bli uppmärksammad.
Här ett eget foto och ett klipp från sociala medier om kvällens pristagare Evelina med sonen Liam.
————————–/——/——/—–/———————-
Tänker på bibelordet med Jesu ord: Allt vad ni gjort mot en av mina minsta, det är att samla himmelska skatter💞Det är sådan kärlek vi borde sprida omkring oss mycket mer. Att glädja, hjälpa och uppmuntra. Vara vaksamma så vi inte dras in i ”onda” cirklar. Att våga säga ifrån och och inte ”bara låt gå -det kan nån annan göra.
Mina cykelresor blev en ny era i livet. Drömmen om att se Sverige i lagom takt med bil och husvagn har funnits i många år, men har inte blivit genomförda.
När så vetskapen om bonus för elcyklar kom, tänkte jag – nu har jag min chans att ändå få drömmen uppfylld. Det var ju val hösten 2018 och tänkte genast, att efter valet kunde det bli ändring på den politiska kartan, bonuserbjudandet kunde ju tas bort. Första juni 2018 tror jag det var. Då blev jag ägare till min vita ECO Ride. Gjorde några mindre turer på Gotland för att komma in i rollen som god cyklist.
Det första jag gjorde var att införskaffa en backspegel, inte för att backa, utan för att kunna se vad som finns bakom mig. Jag tittar i den lika ofta som när jag kör bil. Problemet var att det fanns ingen given plats att fästa den på. Lösningen blev att göra ett stabilt fäste på cykelkorgen.
Förutom runt kvarteret, till affären och annat i närheten så blev det tur och retur till Roma, 2×15 km, på nationaldagen. Det kändes bra. Sen blev nästa längre tur till Hemse 2x40km. Nästa långtur blev längre fram på sommaren, när jag hade turen att få cykel över till fastlandet med bil till Vargön, inte så långt från Trollhättan. Första etappen skulle bli till Falköping en sträcka på drygt 8 mil. Det var då jag lärde mig hushålla med elen, att koppla bort batteriet på lättcyklade sträckor. Jag fixade det och kom fram till etappmålet ”Falbygdens ost”, och där fick jag möjlighet att ladda på ny el, medan jag umgicks med närmaste släkten. Sen fortsatte jag till Åsarp, och där stannade jag till onsdag hos syster min, som hade hyrt in sig där på sin Västgötaresa den sommaren.
Därifrån blev det på gamla järnvägsvallen till Ulricehamn, där Evert mötte upp och vi bodde på Skottek ett par nätter, och passade på att besöka släkt och vänner i barndomstrakterna. Och ville få banvallen söder ut också avklarad med cykel. Så i Ambjörnarp där var jag nöjd. Därifrån hängde cykeln på bilen mot Gotland igen, med ett stopp i Linneryd i Tingsryds kommun ett par nätter. Där bodde jag mellan 1977 till 1983, så där finns vänner jag gärna besöker.
Bestämde mig för att använda lågväxeln alltid, och inte de två högre växlarna. På så sätt räckte laddningarna längre, men i gengäld måste jag trampa med ”driv, d v s hjälpa till med att trampa för att komma framåt med snitt på 20km/h, gärna högre. På plan asfaltväg och medvind är det lätt, men det är ju inte så verkligheten visar sig.
Kände vad jag klarade av och bestämde mig för att köpa ett batteri till. Ett batteri klarade 6-8 mil beroende på vägens standard och så förstås vindens påverkan. Så om jag har två batterier kan dagsetapperna bli uppåt 15 mil. Beställde ett batteri till och leveranstiden visade sig bli omkring två månader.
Planen för första långcyklingsturen i Sverige skulle bli från Oskarshamn till Erik och Linda, i Backås mellan Sundsvall och Härnösand. Men så var det batteri nr 2 …., det drog mot september. Planerade att komma i väg 2:a september som var en söndag , om batteri 2 levererades.
På torsdagen, då äntligen var jag lycklig ägare till batteri nr 2!. Friskt vågat är hälften vunnit, torsdag den 12 september behövde jag vara hemma igen. Skulle jag klara hela sträckan upp till Backås mellan Sundsvall/Härnösand? Vågade inte prata om mina planer, utan bestämde mig för en dag i taget. Sa att jag cyklar så långt jag klarar, sen får jag vända. Jag lovar att vara hemma till fredagen om två veckor – hade ansvar för andakt på äldreboendet Pjäsen då.
Följaktligen planerade jag sträckorna dag för dag, bokade övernattningsställe kvällen före.
Cykel på färjan blev en ny erfarenhet…
Första stoppet blev Oskarshamn, med övernattning på hotell Oskar.
Ville ha en hel dag framför mig att cykla. Såg sen att trakten av Linköping var lämpligt för nästa övernattning. Valde Liljeholmens folkhögskola, som jag hört talas om och flera bekantas ungdomar som studerat där.
Cyklar oftast efter Google map’s förslag för cykel. Och det innebär lite mindre vägar istället för genomfarterna. Det förste milen från Oskarshamn råkade bli på nyskrapade grusvägar och var riktigt jobbigt, t o m så jag ledde cykeln uppför på ett ställe. Men när jag gick där och surade över väglaget så hörde jag ett ljud som överraskade. Ett praktfullt får bräkte till ordentlig i hagen bredvid vägen, så jag tvärstannade och skrattade gott för mig själv. En mil till och sen var det fin väg hela tiden till dagens mål.
Det tog längre tid än föreslagna 7 timmar och 20 minuter. Det var den effektiva cykeltiden med medelhastighet på 20 km per timme som angavs. Måste ju stanna ibland. Beundra landskapet, stoppa något i magen eller bara dricka lite vatten.
I Vimmerby köpte jag en pizza och åt med god aptit, medan jag tänkte tillbaka på familjens besök där på Astrid Lindgrens värld för minst 25 år sen. Mindes Sven som ivrigt sprang mellan de små husen, Prusiluskan hälsade på oss och vi såg föreställningen ”Karlsson på taket”.
Valet av övernattningsplats överträffade förväntningarna. Kände mig som en prinsessa där i Herrgårdsbyggnaden. Frukost kunde jag köpa i elevmatsalen…
Nästa etapp blev till Katrineholm, där jag bestämt träff med Marie, bördig från Linneryd, som har sin arbetsplats där. Resan mellan Liljeholmen till Katrineholm bjöd på många vackra vyer. Jag njöt verkligen, precis som jag gjort andra halvan dagen innan.
En annan lärdom den här sträckan blev att Googlemap inte alltid är uppdaterad enligt senaste vägomläggningar. En upptäckt vid passerandet av Norrköping. Tror jag cyklade runt stadsdelar kring travbanorna en hel timme innan jag s a s tänkte ut ett eget förslag och kom vidare på nybyggda vägsträckor.
Väl framme i Katrineholm, så kom jag ganska lagom till träffen med Mari. Frågade en person om adressen jag skulle till, och hör någon bakom på håll ropa ”Anna”. Jag var på rätt ställe! Sen hade vi en trevlig stund på en restaurang i centrum. Fick ett härligt välkomnande med paket t o m.
Där levererades nästa överraskning: Du får bo över i vår sommarstuga ute vid Hjälmaren. Oj vågar jag bo själv ute i ödemarken😏 tänkte jag för mig själv. ( Mari skulle tidigt nästa morgon resa i väg, så hon hade tänkt ut att jag behövde en lugnare morgon). Den låg 2-3 mil utanför stan’, så Ulf kom med bilen för snabb transport, och vi fick en härlig kväll tillsammans. Kylskåpet var uppladdat med allt jag kunde önska mig till frukost. Och för säkerhets skull, för att trivas ännu bättre, hade Mari gömt en lapp som jag hittade vid sängen. För mig blev det en mysig övernattning rakt ut i granskogen i en liten, liten sommarstuga med kodlås. Och inte alls skrämmande. Huset låg så väl inbäddat i skog, så man måste känna till hur man hittade dit.
Dag tre skulle inte bli mer än 3-4 mil, så jag unnade mig en riktigt avkopplande förmiddag innan jag cyklade vidare till Österåker i Vingåkers kommun. Där bor en annan ”Marie” som jag lärde känna också i Linneryd, men som efter 30 år nu bosatt sig i denna del av Sverige. Vi hade bestämt träff när hon kom hem från jobbet. Så roligt att återses! Vi hann med middagslagning, långpromenad i det sörmländska landskapet med väldigt vacker omgivning med utsikt över åkrar, trädgårdar och sjön nedanför. En grävling skrämde upp oss – men den hade siktet inställt på sitt gömsle under en bro.
Nästa etapp skulle bli till Sala. Ville se området kring silvergruvan och bokade övernattning där. Vandrade en utmärkt stig på området med många informationstavlor innan det mörknade. Lärde mig mer om gruvhanteringen, som pågick under minst 500 år. Ett logement som byggts för gruvarbetare var omgjort i nutid till vandrarhem, och det gick att beställa en frukostpåse.
Cykelturen hade börjat en regnig förmiddag genom mycket skog, men strax före Västerås växlade vädret och blev fint, så det blev en fin och lärorik kväll i Sala.
Nästa dag var fredag, och nu gällde det att planera för resten av resan.
Om jag skulle träffa Erik och Linda ett par dagar, måste det ju bli på helgen när de var lediga. Då blev upplägget följande: Cykla till Gävle, och ta med cykeln på tåg till Sundsvall. För att sen cykla tillbaka till Gävle efter besöket hos dem.
Cykelturen från Sala nästa dag gick från slättområdena till skogslandskap efter passage av Dalälven. Infarten till Gävle kändes lång, och en gång drog jag cykeln under en stängd bom. Men den fanns nog där för att förhindra biltrafik.
Det fanns tre lämpliga tågavgångar i Gävle och det blev en avgång vid 16-tiden. Det blev tid till fika på stationen, efter att jag placerat cykeln på rätt perrong. ( Här lärde jag mig att det inte alltid är enkelt på stora stationsområden att ha en cykel med sig. Hissar och spårpassager måste tas i rätt ordning. Det var svettigt ett tag, men det gick det också)
På tåget går inte att boka för cykel. I allmänhet tar man ta med oftast bara 2. Det gäller att vara på plats ….
Ett par sköna dagar i Backås!
Erik överraskade med en bilutflykt över Höga kusten-bron till Skuleberget, och där på riktigt klättrade vi upp till toppen. I detta området har landhöjningen efter inlandsisen inte avslutats än, och ligger nu på imponerande 286 m ö havet. Undrar hur högt det blir i framtiden.
På söndagen blev det besök på Alnön hos Lindas föräldrar.
Vid eftermiddagspromenaden där, så begrundade vi bävrars härjningar i strandkanten. Också en ny upplevelse. Lika så påmindes man om sågverkens storhetstid ca 100 -150 år tidigare. Massor av brädlappar från kajbyggen, virkesspill och utskeppning flöt i strandkanten här och var. Och på kvällen blev det valvaka i Backås…. alltid spännande varje gång.
Så blev det måndag och dags att cykla söder ut. Först till Hudiksvall. Förmiddagen gick åt att komma förbi och över E4:a och Indalsälvens delta. Passerar Birsta / ett handelscentra med IKEA, Clas Olsson, Jula, Elgiganten och många andra köpställen.
Såg Alnön och området där sågverken förr legat tätt, men som nu på flera ställen bara ligger öde. Eller som här en utplanad mark, där jag passade på att ta liten rast. Och på andra sidan vattnet, ja där ligger säkert ett övergivet sågverk eller pappersbruk kanske.
Vädret mulnade och efter hand kom lite fint regn. Men det gjorde inte så mycket. Det blev cyklande längs mindre vägar och övergivna järnvägsbankar. Och inom hörhåll oftast den moderna elektrifierade moderna tågrälsen.
Då helt plötsligt dyker ett problem upp. En bom med texten ”Björnjakt pågår”. Känns inte lockande att vända, så jag bestämde mig för ”Fortsätt framåt”! Inte jagar dom i det här vädret…..
Nä, det gjorde dem inte. Efter några kilometer passerade jag ett övergivet och utbränt husvagnsläger. Kanske var det dem som bott där en gång som satt upp skylten för att få vara i fred. Men jag känner också till, att björnjakt är tillåten inom vissa områden så här på hösten. Men tänkte jag, så nära järnvägen, det passerade ju långa tåg relativt ofta här. ( Kolla på bilden ovan, så syns t h den elektrifierade järnvägen)
Framåt kvällen kom jag fram till mitt övernattningsställe, ett motell i utkanten av Hudiksvall. Och där fanns möjlighet att äta och vila ut efter cykeldagen genom hälsingeskogarna.
Nästa dag var målet Gävle och ännu mer skog och samhällen, eller bondbyar skulle passeras. Fram till Ljusne var vädret bra, men sen kom regn strax efter jag passerat Axmar by. Där hade jag varit förut med Erik och Linda.
Det var tacksamt att checka in på Hotell Alderholmen , i ett nedlagt industriområde, rätt centralt i Gävle. Ett sånt där hotell där man checkar in sig själv med hjälp av ett par koder. Ett bra boende till normalpris. Mat för gästerna redan på kvällen fanns i köksdelen. Och på morgonen så hade frukostvärdinnan dukat upp frukost. Och mina blöta skor hade jag kunnat torka under natten med hjälp av en fläkt jag hittade bakom en gardin. Där sov jag gott den natten, och cykeln stod kvar på morgonen, trots att den stod s a s ute på gatan.🙏.
Under natten hade vädret växlat, och nästa dag var det strålande sol. Vägen gick söder ut genom Gästrikland och vidare in i Uppland. Naturen blev mer öppen jordbruksmark.
Passerade industriområdet i Skutskär, och kände mig glad, för att vi har stora arbetsplatser som har betydelse för landets ekonomi. Cyklade över Dalälven och kom in i Uppland. Flera bruksorter passerades, som Karlholm och Forsmark.
Själva kärnkraftverket ligger någon kilometer öster om stora vägen, så det såg jag inte skymten av. Däremot såg jag avfarten.
Såg gamla bruksorter från tidigare århundraden, i flera fall omgjorda till trevliga turistställen med museer och gästgivargårdar. Forsmarks kyrka ligger vackert inbäddad i grönskan. Sista bilden visar platsen jag valde till min lunchplats. Påminde mycket om åkerrenarna vid barndomshemmet Ängagärde i Västergötland. Mindes höbärgning och potatisupptagning. Körning med hästräffsa och senare traktorkörning i hötider. Åkerrenarna, där växte ofta vackra blommor eller smultron och blåbär. Bara att njuta och ta för sig!
Den här dagen var målet Norrtälje, resans längsta etapp på närmare 16 mil. Batterierna räckte nästan. Och tillslut nådde jag Norrtälje och bodde hos Eva och Mats. Roligt att träffa syster och svåger🥰.
Efter en god natts sömn, vaknade jag till sista dagsetappen. Först till Uppsala mestadels på en f d järnvägsbank. Soligt, med motvind från väster. Det var jobbigt! Oj vad äppelträd med fullt av frukt det växte vid villatomter, bondgårdar och boplatser. Att ingen varit på plats och skördat! 2018 var verkligen ett äppelår. Passerade också Linnés Hammarby, redan stängt för säsongen. Där har vi gjort sommarbesök något år tidigare.
I Uppsala hade Sven och jag stämt träff på en lunchrestaurang i Boländerna. Där smakade maten bra och roligt att prata med Sven ett par timmar, innan jag klev på pendeltåget ner till Älvsjö.
Hade räknat ut att det skulle bli lagom att cykla från Älvsjö till kvällens färjeavgång i Nynäshamn. Så för att slippa Stockholmstrafiken tog jag pendeltåget Uppsala -Älvsjö.
Googlemaps vägval gick genom samhällen, mycket kuperad terräng med backe upp och backe ner. Kvällsmörkret började komma och jag kom i lagom tid, behövde inte stå så länge i färjekön och småfrysa i snålblåsten.
På färjan kunde jag sitta och tänka tillbaka på min cykeltur. Väl hemma konstaterade jag att det varit en resa på 112 mil, och kände mig mycket nöjd. Tacksam över att allt gått bra och att jag fått vara frisk hela tiden 🤗🙏🥰.
Försökte plocka ihop klippta bilder – för det blev inte av att fotografera klass för klass.
I min egen klass var vi slutligen 9 stycken ett tag, Inger flyttade in till Backabo i Södra Vånga och hade nog inte Inga som klasslärare någon längre tid, Ann-Britt var sjuk och Margit har gått ur tiden.
En sida från arbetsboken i åk 3 hjälpte mig att minnas mina klasskamrater i konstellationen när jag gick i klass tre.
Funderade länge på C-G nere i vänsterhörnet, men tillslut mindes jag att gården Rosendal hade fosterbarn. Frågade Claes Öman, och han hade gjort eftersök och antagligen finns inte denne Claes-Göran i livet längre. C-G fanns med i den klassen ett par år. Sedan kom en annan grabb som hette William och blev adopterad på Rosendal.
Inga Ek som förutom klasslärare var också ”syfröken”. Det var ett favoritämne, så kan man säga att hon även lade grunden till mina sykunskaper.
Göran bor i Varberg, Per-Åke i Mariestadstrakten, Gun-Britt i Dalum, Stig på Orust, och Ingemar, som är gift med Ann-Britt, bor i Kungsbacka. Vi är alla födda 1947 och fyller alltså 72 under 2019.
Tal skulle hållas,så jag hade letat rätt på några gamla skrivböcker. Vilken fin handstil man redan hade lärt sig använda.
Sen lite syslöjdsalser och påminde om sångboken ”Sång och Spel”, som jag använt många ggr efter skoltiden.
—————————————————————
Klassen över oss: Claes, Morgan, Dagmar var med på återsamlingen. Stig-Erik kom inte och Sven-Åke ( död).
Klassen under oss: Sven-Olof, Jan-Olof, Lennart, Margaretha. Arne Olsson, Bengt, och Carl-Gustav.
Arne Lundqvist kom inte , samt Bertil och Kent båda döda.
Sen fanns en ännu äldre klass, som vi gick i hop med i 5/6/7:an i Möne skola:
Ingmarie, Lisbeth, Gunilla, Magnus, Lennart, Karl-Åke och Rolf.
En yngre klass hade också Inga Ek som klasslärare, men dem har jag heller aldrig gått tillsammans med: Elisabeth, Agnetha, Anitha och Lars.
—————————————————————
Hoppas ingen av er på bilderna har något emot att jag klippt och mixtrat för att få ihop klass för klass. Men för min egen skull att minnas var vi ”hör hemma” behövde jag ordna upp det så . Har ni blivit placerade i ”fel” klass, hoppas jag verkligen någon skickar meddelande på messinger, så jag kan gå in och ändra.
Här kommer gruppbilden, som också ska finnas med som tidningsbild i nån ortstidning.
En betydelsefull dag för att plocka upp minnen från 8-10 årsåldern. Så tacksam och glad att ha fått vara med om den.
I mina samlingar finns en bok, där jag plockat i hop dikter mm. Där finns följande urklipp, som får stå för hur viktigt bemötandet av ett barn kan vara:
Nog var det andra halvan av den här texten vi upplevde med vår fröken Inga. Så fantastiskt att få träffas igen efter så många år, 60-65 år sen just de skolåren. Tack 💐
Där levererades nästa överraskning: Du får bo över i vår sommarstuga ute vid Hjälmaren. Oj vågar jag bo själv ute i ödemarken😏 tänkte jag för mig själv. ( Mari skulle tidigt nästa morgon resa i väg, så hon hade tänkt ut att jag behövde en lugnare morgon). Den låg 2-3 mil utanför stan’, så Ulf kom med bilen för snabb transport, och vi fick en härlig kväll tillsammans. Kylskåpet var uppladdat med allt jag kunde önska mig till frukost. Och för säkerhets skull, för att trivas ännu bättre, hade Mari gömt en lapp som jag hittade vid sängen. För mig blev det en mysig övernattning rakt ut i granskogen i en liten, liten sommarstuga med kodlås. Och inte alls skrämmande. Huset låg så väl inbäddat i skog, så man måste känna till hur man hittade dit.
anna englund 