Vet du om en sak…

Vet du om en sak….orden som Gullan sa och så kom hon lite närmare och viskade något. Ibland var det en liten hemlighet hon ville avslöja. Att hon gömt något, ritat något, eller något annat på gång av klurighet eller behov.

Trots sitt handikapp, mongolism, så är hon för mej den person som tolkade mina känslor snabbast. Det resulterade alltid i att hon på något sätt visade att hon stod på min sida. Ett gott skratt till sammans, eller en åthutning mot den som hon tyckte tjatade på mig.

Kanske hade jag behövt henne i dag, i varjefall saknade jag hennes närvaro. Sen är steget inte långt till att sakna lillebror Per, som hastigt gick ur tiden genom en olycka veckan före sin 18 årsdag. Och minnet av hur fars och mors dröm gick i kras om fortsättning av vår lilla fina gård Ängagärde. Hur den sorgen liksom var något som kom vid sidan om, och bara fick bli något oavslutat. Den såldes…… Men jag kan åka förbi och se att den finns kvar ännu och påminnas om allt jag fick lära mig genom arbetet på gården. Om arbetet på åkrarna, om korna som hämtades hem till mjölkningen på somrarna. Om smultronplockning längs åkerrenar, och blomstersafarin. Lämningar från förhistoriska tider… Ojoj vad minnen som kommer vid åsynen av den här bilden.

44C9B94D-8C0F-4C05-BEEF-707CF1A491C1Jag blir så påmind om det varje gång, när min Evert ofta vill åka till gamla gårdar och titta på uppradade maskiner och traktorer. Han kan inte fatta att jag inte upplever nostalgin i det. Och nu skulle jag kunna använda : Vet du en sak…..

Jag blir så påmind om mina strövtåg som barn i ladugård, lador, vagnbodar och höloft mm. Husen var byggda nån gång på mitten av 1800-talet. Men gården var äldre än så, det hade från början funnits två smågårdar och fastighetsbeteckningen Ängagärde 1:1 och Ängagärde 1:2 levde i a f kvar så länge jag hade med gården att göra. Det fanns tydliga inslag av äldre byggnader i ladugårdens grund och innerväggar. Det var ju återanvändning som gällde och man ratade inga stockar som blivit för korta, man skarvade på när det byggdes nytt.

Det fanns en utbyggnad som pappa benämnde ”körhus”, där i hade en gång i tiden funnits en tröskvandring före mordeniteter som skördetröskor. Där förvarade pappa stängelstolpar och annat som behövdes när det skulle stängslas in bete år husdjuren på sommarhalvåret. Blev det plats över så kunde det stå en potatisvagn eller något liknande där också. Det där körhuset blev ett ställe för fantasin när jag var barn. Jag hade ju liksom inte sett en tröskvandring i verkligheten. Den hade bytts ut mot ett tröskverk som drevs av en elmotor. Var hästarna kom in i den hanteringen har jag förstått först som vuxen.

Det fanns en byggnad vi kallade brygghus och ihopbyggt med plats för grisar och höns. Så här i efterhand förstår jag att det var den andra ladugården på en av  Ängagärdsgårdarna. Där fanns ett loft som jag någon gång klättrade upp i- kanske forna tiders höförvaring. Under min barndom användes det inte till något särskilt- det bara fanns.

Jag hade gott om tid i barndomen, för strövtåg på egen hand, småsyskonen lät vänta på sig. När de blev stora nog att dela hemligheterna med, hade jag kommit upp i skol- och pluggålder och flyttat hemifrån.

Allt det här om min barndoms fina gårdsliv blir jag påmind om varje gång när gamla ladugårdar kommer på tal, och förmodligen sticker den obearbetade kraschen om mors och fars dröm och saknaden av svaret på frågan: Hur hade det blivit om den där olyckan inte hänt. Jag fixar inte riktigt att gå på nostalgivandring av det slaget. Jag håller mig undan helt enkelt. Men kanske kan det här inslaget räcka till att läka ut en del saknad. Man kan ju skriva av sig. Det är ju det memoarförfattare håller på med. Och för att citera Gullan en gång till: Det är gott att gråta lite. ( Men saknadgråt det gör man helst i ensamhet. I dag fick det bli  vid murgröneskogen ovanför havet på hällarna)FF571327-32B7-4F85-96CA-754CDD2B937D

När jag ser dagens datum precis vid publiceringen, så påminns jag, att om två dagar är det 40 år sen den där dagen 1978 då allting tog en vändning.

❤️/ Man vet aldrig om sin framtid i förväg. Tack alla fina människor som finns i mitt liv nu. Men vi bär troligen på våra hemligheter allihop. Vi behöver varandra💞

Annonser

Comments (2) »

Att leva är inte alltid en dans på rosor

Vaknade lite för tidigt i dag, kollade av nyhetsflödet och dagstidningen. Genom det halvöppna fönstret hör jag en gök gala, det strömmar in sommarluft rik på syre, producerad av klorofyllorocessen i växtligheten. Naturen utvecklas mot den årstid vi längtat efter minst ett halvår!

Livet pendlar mellan två poler. Göken lägger sitt  ägg i en liten fågels bo. Hur  fågelboparet får ruva fram både de egna och gökens ägg, slitet att skaffa mat till ungarna ”belönas” med att endast gökungen överlever. Tanken virvlar runt- tänk om det hänt på det mänskliga planet? Förfärligt är bara förnamnet, eller… Faktiskt händer det ändå att vi tar för stor plats på bekostnad av en medmänniska ibland. Mest tanklöshet, eller det undermedvetna egot som vill upp. Trots sitt nedriga uppträdande, fascineras vi av gökens hoade- liksom lockande. Häromdagen hörde jag faktiskt två gökar som kommunicerade.

I nyhetsflödet kom frågan om böneutrop från moskeer är lämpligt i Sverige? Överfall, stölder, beskjutningar, raketanfall….Nån  i bekantskapskretsen på fastlandet fick plötsligt ett slukhål på ett par kvadratmeter strax intill huset…😱

Så till allt det vackra i naturen. Jag älskar kabblekorna som kommer längs å och dikeskanter nu. Vi gjorde en härlig promenad längs Dalhemsån, se här så underbart:

 

Där längs leden växte också ett litet bestånd Vätteros. Det är en växt som blir lite som en gökunge. Har ingen egen klorofyllproduktion, utan snyltar med sin rotstam med någon slags suganordning på främst hasselrötter. Blommar i april maj.

 

Den vänstra bilden är fotad på plats, den till höger en lånad för att visa rätta färgen, för exemplaret jag såg hade haft sin bästa fägringstid.

Gårdagen innehöll också besök vid Trullhalsar i Norrlanda socken. Ett område som i förhistorisk tid varit fullt av mänskliga aktiviteter, odling, jakt och fiske för många generationer. Landskapet såg säkert helt annorlunda ut, mycket mera vikar, sund och vattendrag som försvunnit i och med landhöjning och genom utdikning. Hasselbuskar och nötter som föda var förmodligen livsviktigt för att överleva.

Hasselbuskar sprider sig inte som slye, utan verkar leva vidare där de planterats en gång i tiden. Klimatet har nog blivit kallare, så nötterna har inte förmåga att reproducera nya plantor. Så ser jag hasselbuskar emellan annat som växer i skogen, så vittnar det om tidig odling i vår kultur.

Vid Trullhalsar finns gott om hasselbuskar i skogen, men det som är imponerande här, är gravfältet med sina 3-400 gravhögar/rösen av olika storlek från järnåldern. Tankar på sorg och saknad, men också omvårdnad om familjen, boende, överlevnad och bygemenskap.

 

Dagen, Kristihimmelsfärdsdag, bjöd också på gudstjänst vid havet, faktiskt både på västsidan(Södra Hällarna i Visby) och östsidan ( längs gamla havsvägen mot Sysne udd ”Pärs hage”). Två tillfällen att möta  goda vänner, också tillfälle till nya bekantskaper kring våra mat/kaffekorgar. Ja vi fick faktiskt tillfälle att bjud någon som inte hade ”medhavd kaffekorg” 🤗 Att få sjunga tillsammans och påminnas om dagens kyrkliga ursprung – Jesu jordiska avsked till sina lärljungar och löftet om återseendet. Det gav balans inåt.

 

Lite om livets två poler, glädje och sorg. Fred och krig. Inre ro mot stressad omgivning. Vardagsmöda och tid att vara ledig. Det är vittomfattande.

Glöm inte att se dig omkring, där kan finnas fullt av överraskningar. Eller sätt dig och njut av allt det vackra. Ingen dag går i repris, utan varje dag är en gåva.

❤️/Anna

Comments (2) »

Sommarkväll på norra Gotland.

Det finns många s k vägmärken med kringlor, som antyder att det finns något sevärt. Ett sådant finns längs vägen mot Fårösund någon kilometer efter Lärbro samhälle ”Kauparve bronsåldersröse”. Man får se upp- det är lätt att susa förbi infarten åt vänster om man kommer från visbyhållet..

Bronsåldern inträffade årtusendet före Kristi födelse, och var en tid då handel av metaller kom. Till Sverige/Gotland kom metallerna från olika delar av Europa. Koppar kom från Medelhavsområdet och Tenn från troligen från sydöstra England. Vem som kom på att blanda koppar och tenn för att få brons är lämnat åt fantasin. Brons blev en mer lätthanterlig blandning att tillverka saker av än att arbeta fram i sten, ben eller trä. Det blev t ex svärd, yxor, nålar, smycken och lurar.

På Fornsalen i Visby kan man beskåda fynd från bronsåldern. Men det jag vill berätta om är rester av ett byggnadsverk som fortfarande finns kvar på sin ursprungliga plats.

När man hittat skylten och svängt av stora vägen så kör man på en enkel skogsväg knappt 1km, kommer fram till en glänta i skogen, där en skylt ( märkt av ålder, från 60-talet kanske, när det senast var arkeologiska arbeten i området) och går sen ca 100 m på en forntida väg, på rena kalkstensgrunden. Känns högtidligt att få gå på en så gammal väg!

IMG_5441

Snart framträder det jag söker i en glänta, lämningar av ett röse som i sin ursprungliga form var 3 m högt och en rundel 23 m i diameter. En imponerande mängd sten för att få i hop den ”högen”. Kanske var det så stenbrytningen började i större skala på Gotland… fantisera mer!

Nu finns det mesta kvar av ett inre ”torn”, samt en yttre markering av röset. Dessutom ser man tydligt en slags stenhällsgrav liksom som ett tillbygge till tornet.

IMG_5449

Att övervägande mängden sten är försvunnen, låter jag min fantasi berätta att det användes som byggnadsmaterial i i kyrka och hus i senare tider, och att man av respekt för de döda som begravts här, sparat själva gravstället, eller om man brände den döde där? Här kan man använda lång tänketid om man har lust.

Det här var andra gången jag var på plats, och ville återse samt visa för familjen. Första gången var jag ensam på upptäcktsfärd, och då följde jag ”vägen” en bit till. Vägar leder ju alltid nånstans. Den gången fick jag för för första och enda gången hittills se Gotlands landskapsvamp JORDSTJÄRNA, bara det var exalterande! Men ganska snart upptäcker jag mänsklig påverkan ca 50 m vid sidan av vägen- som om en stor catepiller åstadkommit en vall. Nyfiken klättrade jag upp för ”bråten” och blir än mer överraskad

IMG_5420

Jag hade kommit fram till östra kanten av kalkbrottet vid Storungs/Kappelshamn! Helt plötsligt kopplades forntid och nutid i hop. En svindlande känsla, ett stenbrott som kanske lämnat sten till människan i 3-4000 år.

Sommarkvällen blev verkligen en resa i tid och rum. Hemvägen blev sen en fantastiskt färgsprakande solnedgång, där  kvällens lätta regnmoln skingrades – så vackert!

IMG_5472

Mellan besöket vid röset och solnedgången njöt vi sång, musik mm vid Groddagården i Fleringe.

Osborn Nyström, fyller 94 år i slutet av året(!) läste dikter och berättade. Inte nog med det,  han spelade lätt och ledigt på sin fiol tillsammans med ca 70 -75 år yngre spelemän! Ett nobelt föredöme som använder sin begåvning så länge det finns tid. Ahaaa måtte vi gripas av samma entusiasm 💞!

/Anna

Comments (1) »

Ta vara på tiden medan man har den.

Det kan hända mycket på en vecka. I vintras bestämde jag mig för att ha en trädgårdsfest hemma på Djuplunda. 17 juni tänkte jag mig skulle bli bra. Mitt i tiden då alla pioner och andra försommarblommor skulle  kunna blomma.image

Men rätt snart visade det sig att en kusin på fastlandet tänkt lika dant, så då ändrade jag min fest till 10 juni. Det visade sig bli bra det också. Vädret var strålande, tårtan tog slut, och alla gästerna hade fått skriva sitt namn på en lapp för att kunna vara med i en lottdragning till slut. ”Vinsterna” bestod av lite hantverk, plantor (äppelgurka, squash, mm) eller godis. Valfritt ….

image

Men det var lite bevänt med pionerna, i alla fall var en svavelpion solidarisk med mig, likaså en röd dillpion!

14 juni blev det en ordentlig cykeltur på ca 6 mil med min syster Eva och våra ”gubbar”. Det blev ett antal stopp på platser vi inte besöker så ofta längs småvägar i hembygden kring Visby.  Det blev två av Gotlands medeltidskyrkor, Follingbo(bild) samt Björke.

På Stava gård pausade vi med att mumsa på deras ekologiska glass och just då passerade gårdens ägare som tog sig tid för en pratstund. Att vara storbonde är rätt krävande för att få till sina visioner.

Vattendammarna mellan Roma och Halla gav svåger Mats flera intressanta fågelupplevelser. Och efter det cyklade vi några kilometer längs Gotlands enda ”järnväg” mellan Roma och Dalhem. En återuppväckt sträcka där gammaldags tåg rullar mest helger sommartid.

Barlingbo sockenglänta är nästan ett måste om man vill få se resultat av eldsjälars nit. Här har jordbrukarna ett rejält förråd med vatten att förse sina odlingar med. Men inte nog med det, en byggnad med utrymme att ha bygdefest i och när skolan ännu fanns kvar för 15 år sen: Skolavslutning. I dag finns det härliga gräsmattor och en mindre tempelbyggnad för meditation och eftertanke.

Den 15 juni fyller min kära syster år, och hon bjöd in till en liten familjefest i deras semesterparadis på Snäck.

Så blev det då den 17 juni och upp i ottan och färjan till Oskarshamn för att på eftermiddagen få vara med om kusinens fest i Västergötland.IMG_4898

Men på vägen hämtade vi upp yngste sonen Sven, som från Uppsala åkt tåg och passat på att träffa sina kompisar. Och vi blev inviterade till lämplig respaus i Jönköping, och en pratstund med två unga härliga familjer.

På utsatt tid kom vi äntligen till dagens stora händelse. Och det blev många glada återseenden i lantlig miljö med god mat, tårtbuffé, tipspromenad, godisbord och lite historik om gården Åstorp. Och med en skröna om att det funnits ett slott på markerna avslutades lördagen. En bild på oss 4 kusiner som finns kvar på ”björkåsapojkarnas” sida. Gunnel, Anna, Margaretha(som vi firade) och Eva.IMG_4907

Söndagen inleddes ned tur till min hembygd Södra Vånga. En, kanske två gånger om året händer det, och massor med minnen strömmar på och tankar på dem som fått sista vilan på kyrkogården. Sakta rullar bilen förbi barndomsgården och jag gläder mig åt att ägorna brukas och fastigheten är välskött.

Fler ”möten” väntade denna dag, först elvakaffe hos kusin Ewy på mammas sida och ännu fler minnen avhandlades.IMG_4920

Lägg märke till ”släktträdet” på väggen. Där finns invävt en berättelse i luffarslöjddsteknik om min mors släkt från Boda i Möne med Carl och Anna som ”roten”, deras döttrar Maria, Karin, Annie, Sally och Ingeborg (min mor) , barn till dem( min generation, bl a kusin Ewy vi gästade) och alla kusinbarn samt deras barn som i trädet symboliseras med röda pärlor. ( Tillverkade jag våren 2016 till släktträff med firande för Stigs 70-årsdag)IMG_0891

Min man Evert ville lägga in ytterligare en händelse denna söndag, nämligen besök på sommarmöte i Tranegärdets missionshus, beläget öster om Ätradalen uppe i gamla jordbruksbygder. Där vägarna ännu slingrar sig fram på ”kostigsvis”.

Min far Göte berättade att han hört talas om när 1800-talets väckelse  kom, hur en orgel bars från någon av grannsocknarna ( Trädet eller Solberga) för att användas just i  Tranegärdets missionshus. En man i samlingen i dag, berättade att det troligen var originalfärgen från slutet av 1800-talet som fortfarande lyste ljusgrönt från innerväggarna- det var kvalité på den färgen i så fall.IMG_4922

Så mot slutet av dagen styrde vi kosan mot Mullsjö och har bearbetat denna händelserika vecka genom att skriva det här inlägget. Kanske kan det också komma mig själv till glädje när minnet sviktar nån gång, förr eller senare.

IMG_4933

Detta är en del av min levnadshistoria, du har också en. Glöm inte att dokumentera den! Alla har vi något att berätta. Bara den intresserade orkar läsa….

💞/Anna

Comments (3) »

Tacksam att ha ett Sverige💓

Mer och mer kommer nationaldagsfirandet in i medvetandet. Mer än att flaggor delas ut, välkomnande av nya medborgare, musik, sång och tal. Det är fantastiskt att vi får leva i ett land med FRED. Att ingen nu levande svensk blivit beordrad att delta i att försvara Sverige, därför att någon annan stat angripit för att erövra vårt land. Eller inbördeskrig, där inhemska konflikter gått över styr.

På Gotland fanns det samlingar på flera olika platser, de flesta på eftermiddagen.  I Visby var det samling för ”Sverigebönen” där bön för landet är i fokus.

I Vibble brukar  hembygdsföreningen ha en trevlig samling, där alla som avslutning inbjuds till ett gemensamt kaffebord där en typisk somrig bakelse ingår.

På Roma Kungsgård hölls i år öns officiella firande. I år valde vi att åka dit. Det är en historisk plats, med många fynd från historisk och förhistorisk tid. När sommarens aktiviter är över, ska utgrävningar påbörjas för att få mer klarhet i Romas historia. Klart är att man i Romatrakten hittat flera hundra mått för betalning i förhistorisk tid. Kulor av järn överdragna med brons, som i vikt bestämde metallers värde. Kanske ligger klosterruinen på en forntida tingplats. Det och mer fakta berättade berättade en representant för Gotlands museum.

 

Gotlandsmusiken spelade flera låtar, några tillsammans med en yngre sångare, Vilhelm Blomberg, i mina öron en ny Peter Jöback.

Kräklingbo manskör kom med ett nytt koncept, samarbete med en gosskör och unga flyktingpojkar. Talande texter som skrivits : Längtan efter fred och Kom bli min kompis skrivna av flyktingpojkarna själva.

Landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård och regionrådet Meit Fohlin välkomnade ett antal nya ”svenskar”, och chefen för Länsteatern Thomas Sundström högtidstalade.

Hela samlingen hölls ihop av Gotlandsradions Mari Winarve, som bjöd på sig själv och lockade fram många igenkänningsleenden.

Tillslut uppmanades alla att se efter om det fanns ett svart kryss på programbladet. I så fall var man en av ett antal vinnare (18?) av  2 rosa pelargonior. Men mitt programblad var helt rent från kryss-men mycket nöjd ändå. Jag hade fått ta del av en innehållsrik samling på en fantastisk plats, och avslutar med en bild på några av de nya svenskarna.

💞Anna

Leave a comment »

Skillnad på olika sippor

 

Vad är det som blommar och kan väcka så heta känslor, att folk är beredda att demonstrera och förhindra att markytan exploateras. Det blir liksom två läger: De som vill skydda växtligheten och de som i förlängningen månar om arbetstillfällen inom stenindustrin, t ex på File Haidar uppe vid Slite på Gotland.

Backsippa, fältsippa, nipsippa, mosippa… Frågade mej vad är skillnaden när jag hade sett den lilla på inledande fotot. De vanligaste är backsippa och fältsippa, så det var väl en sådan, men vilken? Googlade så klart och gjorde några skärmdumpar:

IMG_4692

Kom fram till att kolla in svepeblad- men vad är svepeblad? Fortsatte leta, men så enkelt att hitta svar på det verkade det inte vara:IMG_4693Men skam den som ger sig heter det ju! Fortsatte letandet. Slog på mer kända vitsippan och där kunde jag läsa att den hade tre svepeblad en bit ner på stjälken, och då blev de lite mer förståeligt IMG_4695Där ser man tydligt tre blad på stjälken. Likadant är det på gulsippa. Till skillnad från blåsippa som inte har några blad ALS på stjälken, utan en bladtuva nere på marken.

Svepebladen på ”mina sippor” var ju inte så markerade som vitsippans. Mer som en skål nästan direkt under blomman. Nu gällde det att se om det var filikigt ända ner till stjälken eller halvvägs. Hade det varit hela vägen, hade det varit en backsippa. Men jag tycker att det är till hälften -eller är det inte, blir plötsligt osäker. Går in och letar bild på nipsippa och hittar en fin bild som inte växer på/vid en gå gångstig IMG_4694Men så står det ju att fältsippa har tydligt bakåtböjda hylleblad-och vad är nu det😮 In och googla, leta igen. På NE-där skulle man vara prenumerant och betala för info. Nähä, gick vidare på andra blommor och hittade något på ”vallmo” som kunde ge förklaring, och det var väl det jag trodde: Kronblad ;))

IMG_4697.PNG

Det har ju blomman jag såg på stigen -så det är säkert en fältsippa.IMG_4688

Klart slut från ”forskningen” om den omstridda nipsippan -det var inte den -eller….aldrig kan man vara riktigt säker, och nipsippan ska ju vara blå och inte lilaaktig…Nej nu slutar jag med mina undringar.

Må så gott i vår- och för-sommartider

❤️Anna

Leave a comment »

Ramslökstid🍃

När blåsipporna nästan blommat ut är det dags att plocka ramslök. Den trivs i lite fuktig ängsmark, gärna lite stora lövträd som ger skugga. Kanske gillar den kalkhaltigt mark också.

Ramslök växer just här med pestskråp. Dess blomma vissnar snart och så kommer det rabarberstora blad, som skymtar bland ramslöksbladen i babyformat än så länge. Nu är det läge att plocka ramslök.

Gav mig ut i den soliga, men kyliga vårvinden till ett ställe inte alltför långt hemifrån med en plastkasse,för att fylla den ungefär till hälften.

Ramslök är ett mellanting av vitlök och vanlig lök i smaken. Bladens form kan likna liljekonvalj, men är mjukare.

Sparad vår kan jag tänka mig kalla det när jag tar vara på min skörd.

1. Kan användas direkt i soppor av olika slag, omletter, ja i matlagning där jag vill ha smaksättning av lök.

2. Sättas i en ”vas”, en burk vatten, där den står sig ev ett par veckor, i alla fall några dagar.

3. Torka i ugn på låg temperatur, ca 100 grader en  timme eller tills den upplevs torr. Skär den först i småbitar och rör om under torktiden nån gång. Blir ju bra att användas som andra torkade kryddor att strö i/på maträtter.

4. Ramslökssalt är tacksamt att ha i färsrätter, potatisgratäng, pajer mm. Det brukar jag göra en ordentlig ”portion”av. Så behändigt att ta en tesked i sås eller vad det som är på gång i matlagninsväg.

5. Mixad tillsammans med olja och kan förvaras länge i kylskåpet eller matkällaren. Bra om man vill göra soppa på ramslök, eller vill bestämma saltmängden själv.

6. Till sist gjorde jag en flaska ramslöksvinäger. Det är första gången jag sparar det på så sätt.

♥/ Skaparglädje- Ha en fortsatt fin vår🤗/

Anna

Comments (1) »