Upplevelser i repris👌

Hemvändare är ett gångbart uttryck för oss som letar upp och minns sin barndoms trakter.

Lördag – tisdag 1-4 oktober 2022 passar in så, just för mig och Evert.

Morgonbåten från Oskarshamn, ca20-25 mils bilkörning och direkt besök hos kusin Ewy i Ulricehamn. Plockade fram innehållet från fikakorgen med hembakt äppelkaka mm. Lite fika liksom manar fram prat om det gemensamma och nyfikenhet om det man missat sen sist. Ewy fyllde 80 år i vintras, har alltid varit en ivrig lärjunge inom de församlingar hon tillhört. Det började med missionshusen i Kärråkra- Södra Vånga

Kärråkra missionshus används precis som förut till just mötessamlingar med sång, musik och predikan. Efteråt ibland kyrkkaffe. Har varit där även sen jag flyttade till Gotland. Minns en gång när yngste sonen 4-5 år frågade på hemvägen var bordtennisborden stod. -?????? ” Ja, det heter väl motionshus? Ingen dum tanke, då många kyrkor nu samlar barn och unga till sportiga aktiviteter och scouting. Då hette det söndagsskola och juniorer.

Södra Vånga missionshus finns kvar som förut, men har sålts och används numera i kursverksamhet för reparation av gamla fönster. Sista gången jag var där var vid minnesstunden för syster Gullan i januari 2013. Det här missionshuset var en välkänd syn under min barndom. Det lyste så vackert gult. Tyvärr var jag inte där så ofta, för mina föräldrar valde Filadelfia i Dalum som sin kyrka. Där var det också sång, musik och predikan. När jag växte upp var det mycket fokus på sång och musik. Så det är där jag först spelade mandolin, sen fiol ( båda glömda nu) och med mammas påhejande lärde mig lite piano och orgel. Mammas släkt har mycket sång och musik i släktleden. T o m en orgelbyggare tror jag i Blidsberg. I alla fall hade vi besök av en avlägsen släkting nu boende i Australien som vill få spela på sina förfäders orgel i Blidsbergs kyrka. Som kuriosa så nämner jag att detta var missionshuset som finns med i första Änglagårdsfilmerna. Film som just spelades ini de här trakterna. Filmen hade premiär 1992, läser jag på Google.

Granne med det gula missionshuset i Södra Vånga, låg affären Bodala, som sköttes av ”farbror” Einar och hans dotter Maj. Så många gånger jag fick gå, eller senare cykla för att handla. Säkert bara 5 år när jag fick börja traska i väg för lite handel. Mamma la en lapp och pengar i en portmonnä och mitt ärende var att räcka fram den lilla väskan sen fixade farbror Einar resten. Handeln och betalning klarades av lätt, och nästan alltid fick man en kola😋, minns inte om den till en början var värd 1,2 eller 5 öre.
Hade med mig några gamla foton som jag hittade i ett kuvert bland mammas saker. (Foton kanske 100 år gamla)Ewy identifierade genast 2 av pojkarna. Första raden t v mors morbror Torsten , och i mitten av över raden just Einar i Bodala!❤️Som extra 💓så blev han den siste som pratade med min bror Per ( juli 1978)och också gav honom en kola, fast han skulle fylla 18 veckan efter. På hemvägen förolyckades Per och min syskonskara förlorade en härlig lillebror – så saknad.

En av anledningarna att vi åkte just den här helgen, var att det var 50 år sen nya Missionskyrkan i Blidsberg byggdes. Jag bodde ju i Blidsberg några år. Där träffade jag nu många vänner och även släkt. Så roligt att känna igen och växla några ord.

Kusin Gunnel t h och hennes mamma Inga, som var min farbror Bengts fru. Inga fyller 90 år 2023

F ö v konfirmerades Per i den här kyrkan , så här är hela raden av hans vänner tillsammans med pastor Roland Wolmesjö

Per står i övre raden som 3:e person Minns inte om det var 1974 eller 1975

Evert och jag gick naturligtvis i pappas gamla ”ytterskog”, därifrån jag har så många minnen när pappa jobbade med skogsskötsel. Gallring, vedhuggning och fällning av virke till försäljning. Det sistnämnda var en viktig inkomstkälla för det lilla jordbruket. Än syns skogsvägarna och diken far gjorde. Berättelser om 2 forna torp, om varg och annat vilt. Där fanns förr en sommarlagård och ute på torvmossen en torvlada. Jag lärde mig kvista fällda träd med yxa, bära och räcka över granplantor som skulle sättas, där skogen avverkats, leta fram gränsmarkeringar och ersätta med nya i plast. Lasta torv – ja då blev man riktigt nerdammad. Torven användes sen som strö för djuren i ladugården på vintern. Materielet till ved kördes hem till gården och på senvintern blev man ”anställd” att lyfta/sänka sågklingan vid vedkapningen( var nog början till tinnitus som ständigt tjuter i öronen nu – säkert också ärftligt anlag från fars sida) Efter höskörden skulle veden köras in i vedboden. Vi barn i familjen har lastat många vedkärror som far körde in. Många kubikmeter varje säsong behövdes till huset. Ibland gavs det bort eller såldes nog också. Någon sommar skulle det barkas stängselstolpar av lämpliga längder från den okapade vedhögen. Stängselstolpar behövdes på gården, men jag vet att det levererades till Falköpingstrakten till nån gård i Ugglum.

Åh här har jag gått oräkneliga gånger på pappas skogsväg. Först som liten efter hästen som drog fram ett antal stockar eller ved till upplagsplatsen. När jag börjat skolan blev det sommarjobb med plantering eller bärplockning. Och däremellan bara för att njuta av naturen. Minns hur härligt en fikakorg upplevdes, så det försöker jag återupprepa vid besök än i dag.
Nu för tiden förberedes den lilla brasan redan hemma på Gotland. Lämpligt tände och några vedträn i en kasse är en självklar del i det som ställs i bilens bagage🤗
Dike pappa grävt eller förbättrat med spade och spett.
Ruiner under mossan från torpet Ängaskog. Klicka på bilden och dra upp, så syns en skylt i bakgrunden som markerar platsen.

Citerar pappas ord från Pers begravning: Man ska leva för varandra och ta vara på den tid man har.( Ja den dagen minns man. Omkom den 18 juli, skulle fyllt 18 den 24 juli och begravning den 2 augusti).

Så det är viktigt för mig att ta vara på det rådet. Så den här resan hälsade vi på förutom Ewy också hos Margaretha, Anitha o Egon, Sven Sigfridsson, hos Siv i Småland och Gothälls i Mönsterås. Även Ingegerd på Kronsborg i Småland – men hon var inte hemma.

Så vår tilltänkta räkmackefest ( från Börjes i Tingsryd naturligtvis) hos Ingegärd, fick avnjutas på campingen/badplatsen i Linneryd, Jag bodde 1975-1983 i Linneryd- så en del av hjärtat finns där också.

Sojde, så gjorde man den viktiga tjäran förr i tiden

I dag gjorde vi en kulturutflykt.
Har ett par böcker som heter ”Platsen i min socken” och utifrån dem valde vi Sojdet i Lokrume – där har vi inte varit förut.
Minns att min pappa berättade att även på gården Ängagärde i Västergötland har det funnits ett sojde och visst kunde man under hans livstid skönja platsen, kanske skulle jag kunna lokalisera platsen än, men några lämningar finns nog inte kvar / kanske om man börjar gräva i området och hitta spår av kol och tjära.
Det här i Lokrume hade återuppstått 1999 och så långt jag uppfattade så var sista bränningen 2017. Bilderna är min upplevelse.
Väl hemma googlade jag upp en lärorik artikel på nätet.
”Sojde i Lokrume”
Är du intresserad googla du också.

Gott nytt år 2021🎊🌟

Hej…

Årets sista dag, många olika tankar…..

Restriktioner….

Tacksam …

Nyårsafton, på förmiddagen gick jag en runda i ”vår” skog. I går kväll svängde en av brandkårens tankbilar upp på det vi kallar cementplattan en bit bort. Kom fram till att de nog bara tömde tanken på vatten. Den stod där och blinkade säkert en kvart.

Så i dagsljus i dag, gick jag förbi och konstaterade att så nog varit fallet. Fortsatte ca 100 m till… – Spår som om någon kört ner eller i a f gått så det blivit spår. Följer en kort slingrande stig. Plötsligt står jag kanske 25 m från ett litet blått tält, lite skymt av grenar. Stannar upp, står kvar några sekunder. 3-400 m från vårt hem. Så slår det mej: Här bor en som närmast kan benämnas uteliggare. Jag smyger tyst därifrån- man gör inte intrång i någons hem så där utan vidare.

Helt plötsligt ändrar tankegångarna karaktär. Så mycket jag har. Någonstans att bo, ett hem med värme, mat i kylskåpet, socialt nätverk…. Känner mig beklämd samtidigt som jag inser hur ”rik” jag är.

Städar och lagar go’ mat till Evert och mej. Fixar sen lite som vanligt. Ser och läser många fina nyårshälsningar – tack alla fina vänner! Vill göra något högtidligt. Riggar om till finklänning, men drar snart på mig termodressen. Reflexväst, och väska över axeln. Mitt mål är min kyrka. Ingen samling, restriktioner, restriktioner. Men själv unnar jag mig en timmes spelning. Kanske nån förbipasserande hör nån ton. Det fick bli psalmerna som ska vara med i söndagens gudstjänst. Öva, öva…men det känns bra. Det är melodier som betyder något- ger harmoni.

Jag har en vana eller kalla det ovana, att om jag kommer in i en tom kyrka och hittar ett olåst instrument händer det att jag tar ”ton”. Oftast Tryggare kan ingen vara eller Blott en dag.

Så gjorde jag i Haparanda och i Barsta vid höga kusten i somras. Sannerligen ytterligheter av kyrkor. Den förstnämnda en stor ståtlig kyrka, invigd 1967, den andra ett lite kapell i en ort som alltid varit beroende av vad havet kunde ge. Ett välbevarad liten träbyggnad från mitten av 1600-talet vid höga kusten.

Haparanda kyrka interiör
Barsta kapell

Det är något fridfullt med sång och musik, även om man bara är en amatör.

Kvällen börjar bli sen, Evert uppmärksammar med på ett inslag från Bingolotto. En kvinna låg sjuk i 7 veckor förut i år, alldeles utslagen av Corona. Lotta Engberg vill ingjuta hopp och framtidstro med att visa på, att även denna kvinna blivit frisk och ser helt strålande glad ut för att s a s fått livet tillbaka. Det var ett fint inslag som avslutades med sången

”Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down… ”

Svensk översättning:

”När du är trött, du vill fly
Och oron viskar att din dag skall aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd


Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig. När skuggan faller kall, där du går fram
Och när fågeln inte längre syns och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig Styr mot havet nu, segla bort


Nu är din vakna stund, det liv du väntar på
Följ vågens väg, se djupen skrämmer ej
Jag är ju här hos dig
Som en båt över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig!”

Låter de orden avsluta mina tankar, bättre kan det inte bli. Vi kommer att invänta 12-slaget och lyssna på Sveriges alla domkyrkor, som en och en ringer in det nya året. Det här året så blev Härnösand domkyrka ett av mina besöksmål. I kväll får jag höra den ringa ut sin klockklang tillsammans med alla andra domkyrkor i Sverige. Det är en fin tradition jag gärna upprepar….

Härnösands domkyrka

Gott nytt år 2021

💖/Anna

Käre läsare:

Jul, jul strålande jul……..🎶

Kom, kom signade jul…….🎶

Så börjar versarna på en av våra vackra julsånger. Jag hörde den första gången på en julavslutning under min utbildningstid i Jönköping.

År har gått sen dess, har bytt bostadsadress några gånger i livet.

Sex gånger frånsett några sommaradresser.

Lugn, bara lugn, de senaste 37 åren har varit på Gotland ihop med Evert. Första året här, bodde vi i en lägenhet på Tjelvarvägen i norra delen av Visby. Sen blev det södra delen av stan och Djuplundavägen.

Foto Erik Engelro julen 2018, då var det i a f lite snö på marken.

Det där med jul, strålande jul, glans över vita skogar inföll mest första halvan av livet. Minns vintrar i Västergötland, när vi knappt kunde ta oss fram till stora vägen. Skidspår och backar fanns det inom synhåll från vardagsrumsfönstret. Och minns en vinter när vi stod i köksfönstret och såg 4 ståtliga älgar skrida fram över åkrarna. Det var vintrar det. Smålandstiden bjöd också på bra vintrar.

Nu har andra versen: Kom kom signade jul …blivit livets signum.

Sen flytten till Gotland minns jag bara två-tre vintrar med riktigt mycket snö, som låg länge. Längst var det nog den vintern Sven föddes. Då kom snön redan i slutet av november, och den låg kvar ända fram till månadsskiftet mars/april. Erik var liten inte två år, jag hade gjort ett spår i trädgården, där han kunde gå själv. Snötäcket var så tjockt att det var precis lagom för Erik att sätta sig på snökanten, som på en soffa och pausa.

Barnen har växt upp, klarat av skoltiden och flyttat till fastlandet. 

De har berikat våra liv, med sina olika boplatser och vidgat våra vyer, när vi åkt för att hälsa på dem.

I Backås, Timrå kommun sommaren 2020.

Sen 15 månader har vi glatts med lille Wilmer, Erik och Lindas son. Vi har försökt träffas nästan varannan månad, trots många mil emellan oss.

Under alla år har vi fått uppleva hälsa och krafter, frånsett hösten 89 när jag fick lunginflammation, låg på sjukhus en vecka och sen 4 veckors sjukskrivning. Tack vare rätt medicin överlevde jag, ja det var så jag upplevde det. 

Fikapaus vid hamnen i Gnisvärd hösten 2020

Pensionär sen några år, och pysslet med trädgård och annat bestyr som tillhör ett hus har sysselsatt oss, när vi inte är ute och går eller cyklar på ön. Och så förstås engagemang i kyrkan, som berikat den inre människan, och skapat inre harmoni.

I alla år har jag drömt om att se Sverige på längden, och det har realiserats sen jag köpte en el-cyket. Så under de tre senast somrarna har jag varit ute och cyklat ett par veckor varje år. Det har gett  mycket – och jag är så otroligt tacksam för dessa 3-400 mil, lite slingrigt norr ut från Oskarshamn. 

Nu är det ”en bit” kvar. Från Oskarshamn och söder ut till Smygehuk.

Alla lever vi nu i respekt för Coronapandemin och vi är försiktiga. Införskaffade redan i våras visir till samtliga familjemedlemmar, och jag använder det när det blir trångt om utrymmet, och nu senaste tiden även när vi går till affärer, mest närbutiken för matinköp.

Tacksam att vi inte valt eller behövt vara i storstadsområden – livet på landet i utkanten av en småstad som Visby är gott nog. Det har också blivit några fastlandsresor under året.

Kära vänner önskar oss alla en riktig fin god jul – vi får ringa varandra istället för att träffas.

Vad vore livet utan alla er? Ganska tomt. Vi behöver varandra, vi ser fram mot bättre tider.
❤️/Anna

Utmaningen: 7 böcker jag läst.

 

För ett tag sedan kom den här utmaningen i mitt fb-flöde. Just då blev det inget av med det.

I kväll tar jag allt på en gång. 7 böcker som påverkat mig, varit intressanta, och som jag nog kommer att ha i min bokhylla livet ut.

När jag nu har alla 7 framför mig, så inser jag att böckerna på något sätt handlar om oss människor, spår vi sätter i tillvaron, hur vi får mod att hantera livet och vad som är viktigt.

Den äldsta i samlingen är väl Fänrik Ståls Sägner av J L Runeberg. Den skulle vi läsa delar av under gymnasietiden.Blev aktuell för mig sommaren 2019, när jag just ”råkade” cykla genom det geografiska området kriget utspelades i.

En diktbok om ett ur Sveriges synpunkt ett förlorat krig mot Ryssland 1808 – 1809. Sverige fick avstå Finland – en stor del av vårt lands domän försvann …Det sved i den svenska folksjälen att förlora.

I boken finns dikten om Sven Duva. En ung man som beskrevs som svagt begåvad. Han fick i uppgift att vara med och försvara en bro någonstans i trakten av Vasa i Finland. När orden kom från Sandels att dra sig till baka, fattade han inte det utan stred så tappert ensam, så fienden gav upp. Men Sven Duva var dödligt sårad.

Sandels red tillbaka till bron och konstaterar att den dödande kulan tog i hjärtat, inte i hans panna ”ty den var klen och arm, och höll sig … till hans ädla tappra barm”

Det påminner mig om att inte sätta etiketter på människor. Vi är alla utrustade med olika förmågor, och det finns mening med allas liv.

 

Bok nr 2 får bli
Herr Gud det är Anna” Bokens titel lockade mig, så jag lånade den först och sen köpte jag en egen.

Boken handlar om en liten föräldralös flicka på 1930-talet i England. Hon får ett hem hos tonårspojken Finn och hans mor i London. Den lilla flickan avlider i sviter av en olycka i slutet av boken. Hennes korta liv beskrivs här med många djupsinniga frågor som flickebarnet funderar på. Finn försöker ge och resonera fram svaren på ett otroligt fängslande sätt. Ja man får faktiskt lust att kolla de små experimenten som beskrivs, för att hitta svar på existentiella frågor.

 

Bok nr 3 fick jag som present av en god vän.

Omfattar ca 30 sidor, med en textrad på 15 språk på varannan sida och en tecknad bild på de andra sidorna.

Illustrativt beskriver boken hur olika vi människor är och beter oss. Vi har alla en uppgift, men fungerar vi ihop… ja det är frågan hur mycket vi ska anpassa oss innan vi har helt utraderat oss själva.

Bok 4 blir Boken om Pelle Svanslös. Den lilla svanslösa katten som får betyda så mycket för sin familj, men som mobbas hela tiden av Måns och hans tanklösa efterföljare Bill och Bull.

Texten känns aktuell än i dag, med tanke på hur mobbning förekommer på arbetsplatser och i sociala livet. Hur dåliga vi är på att ställa upp för den utsatte. Människan speglas i kattens värld och bli på så sätt en barnbok.

Har läst den i skolan och ger många tankar än i dag hur svårt livet kan bli i vår vardag. Och hur avundsjukan gör oss riktigt elaka. Hur det är aktuellt, när mobbning på sociala medier t o m gör så att ungdomar inte orkar med livet. Eller att någon blir utan 👍, trots goda inlägg, utan man ger mest respons år dem man tror sig själv ha fördel av.

Minns från min lärartid, en 8-9 åring kom efter sommarlovet och hade funderingar om det vi läst i slutet av vårterminen. Gissa om det barnet kände sig identifierad med Pelle! Nu tror jag mig veta att revanschen kom i vuxenlivet som en av dem som serverat vid Nobellmiddagar i TV den 10 dec.

Bok nr 5 är

Det blir oftast efteråt, när jag varit på resa jag läser ”om jag varit på en intressant plats”.

Världens vackraste byggnad har jag fått se. En kärleksförklaring till en älskad hustru som dog i barnsäng vid 14 barnets födelse. Taj Mahal i Indien. Jo det var vackert när jag en tidig mars morgon 2019 fick uppleva denna arkitekturens ikon

=m du undrar, så Visby finns med i boken, jämte Göta kanal, Gripsholms slott och ytterligare 7 svenska platser bland världens 1000 mest sevärda platser.

Konstaterar att jag har kanske hunnit med 100 platser, så än har jag mycket att uppleva….

 

Den 6:e boken blir den här:

Den beskriver forskning och framsteg inom DNA-tekniken och hur vi kan spåra vårt släktskap i föregående tider. En ödmjukt skriven och lättläst bok på 450 sidor om mänsklighetens utbredning i världen.

Sist och först borde jag ju nämna böckernas bok BIBELN. Boken som är västvärldens värdegrund. På bilden syns bibeln jag fick av mina föräldrar, och under den version jag läser nu.

Boken med tröstande, vägledande, historiska och eskatologiska texter. Ja så viktig att det i varje svenskt samhälle finns möjlighet att besöka en kyrka och få lyssna till och samtala om innehållet i bibeln varje vecka. Eller att ha en personlig läsestund där hemma när man får tid, eller varje dag kanske läsa något.

Till slut:

Om någon vill fortsätta utmaningen 7 böcker på fb, så står det dej fritt. Om inte så har jag bjudit på några av mina favoritböcker.

// ❤️

 

 

 

27 januari, Förintelsens minnesdag

1952 när jag var 5 år, åkte min pappa Göte med på en bussresa till Kiel i Tyskland. Någon hade fått vetskap om hur efterkrigstiden tedde sig i en sönderbombad stad. Minns hur jag stirrade på bilder tagna med pappas lilla lådkamera. Raserade hus, inte ett helt fönster fanns kvar, väggarna trasiga. Bilder från flyktingläger… med ensamma mammor med barn.

Med hem på bussen följde ett antal barn från flyktinglägren. Ett av dessa barn var 10- åriga Erna som följde med till vårt hem. Hon stannade ett halvår innan hon reste tillbaka till sin mamma och 5 syskon.

Erna lärde sig svenska väldigt fort, och jag fick en tillfällig storasyster. Hon var väldigt kreativ och tillverkade dockläder och gjorde små illustrerade böcker med text….

Själv funderade jag mycket på att hennes pappa aldrig kom tillbaka från kriget, de visste inte ens var han var begravd, om han nu ens fått någon värdig gravplats. Minns inte om hon ens hade något minne av honom, kanske blev han inbeordrad som soldat samma år Erna föddes, 1942.

Erna kom till mitt hem ytterligare en period det året jag började skolan.

Sen höll vi kontakt per brev. Erna fick egen familj och bodde med man och sina två pojkar i ett höghusområde i Kiel. Fram till jag själv bildade familj hade jag hälsat på i hennes hem 4 gånger och hon hälsade på med sin familj i mitt föräldrahem en semestervecka, kanske var det 1970.

Jag vet att Erna hittat min blogg och hon har kommenterat i mail, att hennes Sverigetid bliv de bästa minnena från hennes barndom. Kanske läser du Erna det här och jag vill passa på att tacka dej också för många fina barndomsminnen jag fick uppleva tillsammans med dej💞

Allt detta rann upp i minnet i dag, den 27 januari, som de senaste 15-20 åren benämnts Förintelsens minnesdag.

Ernas familj var ju på ”fel” sida enligt krigsslutet. Men genom kontakten med henne fick krigets förfärligheter ett ansikte. Det betyder inte så mycket vilken sida vi befinner oss i krig, fiender och försvarare får lida på order av kan man säga ”makthungriga ledare”. Det finns många platser i världen i dag där sådant lidande är vardag. Flyktingläger som blir permanent. Där invånarna ständigt längtar efter att få komma hem. Och när de kommer hem, är hemmet sönderhärjat och familjemedlemmar saknas.

I dag påminns vi om det förfärliga som drabbade 6 miljoner judar – de blev helt enkelt förintade under förfärliga omständigheter, som berättats av överlevare.

När det onda slår ut sunt tänkande hos människan, så tycks all empati vara utplånad. Hur kan det bli så?

I Visby i dag, delades det ut ett pris till någon som betytt något positivt för sina medmänniskor. Priset är kommet ur tanken att vi ska vara vaksamma för den empatilöshet som som dyker upp i vår vardag.

En ung mamma och hennes son fick priset i år, för omtanken om de hemlösa och utsatta, mest i Visby. Hon ordnade julklappar, varma kläder och skor till över 60 personer och sonen ordnade leksaksjulklappar till barn i familjer med dålig ekonomi.

Mamman har också börjat påverka så att det ordnats med nattvandring i oroliga bostadsområden. Jag tycker hon var en värdig vinnare att bli uppmärksammad.

Här ett eget foto och ett klipp från sociala medier om kvällens pristagare Evelina med sonen Liam.

————————–/——/——/—–/———————-

Tänker på bibelordet med Jesu ord: Allt vad ni gjort mot en av mina minsta, det är att samla himmelska skatter💞Det är sådan kärlek vi borde sprida omkring oss mycket mer. Att glädja, hjälpa och uppmuntra. Vara vaksamma så vi inte dras in i ”onda” cirklar. Att våga säga ifrån och och inte ”bara låt gå -det kan nån annan göra.

❤️//Anna

Drömmen om Sverige på längden.

Foto:Inga Winzell


Mina cykelresor blev en ny era i livet. Drömmen om att se Sverige i lagom takt med bil och husvagn har funnits i många år, men har inte blivit genomförda.

När så vetskapen om bonus för elcyklar kom, tänkte jag – nu har jag min chans att ändå få drömmen uppfylld. Det var ju val hösten 2018 och tänkte genast, att efter valet kunde det bli ändring på den politiska kartan, bonuserbjudandet kunde ju tas bort. Första juni 2018 tror jag det var. Då blev jag ägare till min vita ECO Ride. Gjorde några mindre turer på Gotland för att komma in i rollen som god cyklist.

Det första jag gjorde var att införskaffa en backspegel, inte för att backa, utan för att kunna se vad som finns bakom mig. Jag tittar i den lika ofta som när jag kör bil. Problemet var att det fanns ingen given plats att fästa den på. Lösningen blev att göra ett stabilt fäste på cykelkorgen.

Förutom runt kvarteret, till affären och annat i närheten så blev det tur och retur till Roma, 2×15 km, på nationaldagen. Det kändes bra. Sen blev nästa längre tur till Hemse 2x40km. Nästa långtur blev längre fram på sommaren, när jag hade turen att få cykel över till fastlandet med bil till Vargön, inte så långt från Trollhättan. Första etappen skulle bli till Falköping en sträcka på drygt 8 mil. Det var då jag lärde mig hushålla med elen, att koppla bort batteriet på lättcyklade sträckor. Jag fixade det och kom fram till etappmålet ”Falbygdens ost”, och där fick jag möjlighet att ladda på ny el, medan jag umgicks med närmaste släkten. Sen fortsatte jag till Åsarp, och där stannade jag till onsdag hos syster min, som hade hyrt in sig där på sin Västgötaresa den sommaren.

Därifrån blev det på gamla järnvägsvallen till Ulricehamn, där Evert mötte upp och vi bodde på Skottek ett par nätter, och passade på att besöka släkt och vänner i barndomstrakterna. Och ville få banvallen söder ut också avklarad med cykel. Så i Ambjörnarp där var jag nöjd. Därifrån hängde cykeln på bilen mot Gotland igen, med ett stopp i Linneryd i Tingsryds kommun ett par nätter. Där bodde jag mellan 1977 till 1983, så där finns vänner jag gärna besöker.

Bestämde mig för att använda lågväxeln alltid, och inte de två högre växlarna. På så sätt räckte laddningarna längre, men i gengäld måste jag trampa med ”driv, d v s hjälpa till med att trampa för att komma framåt med snitt på 20km/h, gärna högre. På plan asfaltväg och medvind är det lätt, men det är ju inte så verkligheten visar sig.

Kände vad jag klarade av och bestämde mig för att köpa ett batteri till. Ett batteri klarade 6-8 mil beroende på vägens standard och så förstås vindens påverkan. Så om jag har två batterier kan dagsetapperna bli uppåt 15 mil. Beställde ett batteri till och leveranstiden visade sig bli omkring två månader.

Planen för första långcyklingsturen i Sverige skulle bli från Oskarshamn till Erik och Linda, i Backås mellan Sundsvall och Härnösand. Men så var det batteri nr 2 …., det drog mot september. Planerade att komma i väg 2:a september som var en söndag , om batteri 2 levererades.

På torsdagen, då äntligen var jag lycklig ägare till batteri nr 2!. Friskt vågat är hälften vunnit, torsdag den 12 september behövde jag vara hemma igen. Skulle jag klara hela sträckan upp till Backås mellan Sundsvall/Härnösand? Vågade inte prata om mina planer, utan bestämde mig för en dag i taget. Sa att jag cyklar så långt jag klarar, sen får jag vända. Jag lovar att vara hemma till fredagen om två veckor – hade ansvar för andakt på äldreboendet Pjäsen då.

Följaktligen planerade jag sträckorna dag för dag, bokade övernattningsställe kvällen före.

Cykel på färjan blev en ny erfarenhet…

Första stoppet blev Oskarshamn, med övernattning på hotell Oskar.

Ville ha en hel dag framför mig att cykla. Såg sen att trakten av Linköping var lämpligt för nästa övernattning. Valde Liljeholmens folkhögskola, som jag hört talas om och flera bekantas ungdomar som studerat där.

Cyklar oftast efter Google map’s förslag för cykel. Och det innebär lite mindre vägar istället för genomfarterna. Det förste milen från Oskarshamn råkade bli på nyskrapade grusvägar och var riktigt jobbigt, t o m så jag ledde cykeln uppför på ett ställe. Men när jag gick där och surade över väglaget så hörde jag ett ljud som överraskade. Ett praktfullt får bräkte till ordentlig i hagen bredvid vägen, så jag tvärstannade och skrattade gott för mig själv. En mil till och sen var det fin väg hela tiden till dagens mål.

Det tog längre tid än föreslagna 7 timmar och 20 minuter. Det var den effektiva cykeltiden med medelhastighet på 20 km per timme som angavs. Måste ju stanna ibland. Beundra landskapet, stoppa något i magen eller bara dricka lite vatten.

I Vimmerby köpte jag en pizza och åt med god aptit, medan jag tänkte tillbaka på familjens besök där på Astrid Lindgrens värld för minst 25 år sen. Mindes Sven som ivrigt sprang mellan de små husen, Prusiluskan hälsade på oss och vi såg föreställningen ”Karlsson på taket”.

Valet av övernattningsplats överträffade förväntningarna. Kände mig som en prinsessa där i Herrgårdsbyggnaden. Frukost kunde jag köpa i elevmatsalen…

Nästa etapp blev till Katrineholm, där jag bestämt träff med Marie, bördig från Linneryd, som har sin arbetsplats där. Resan mellan Liljeholmen till Katrineholm bjöd på många vackra vyer. Jag njöt verkligen, precis som jag gjort andra halvan dagen innan.

En annan lärdom den här sträckan blev att Googlemap inte alltid är uppdaterad enligt senaste vägomläggningar. En upptäckt vid passerandet av Norrköping. Tror jag cyklade runt stadsdelar kring travbanorna en hel timme innan jag s a s tänkte ut ett eget förslag och kom vidare på nybyggda vägsträckor.

Väl framme i Katrineholm, så kom jag ganska lagom till träffen med Mari. Frågade en person om adressen jag skulle till, och hör någon bakom på håll ropa ”Anna”. Jag var på rätt ställe! Sen hade vi en trevlig stund på en restaurang i centrum. Fick ett härligt välkomnande med paket t o m.

Där levererades nästa överraskning: Du får bo över i vår sommarstuga ute vid Hjälmaren. Oj vågar jag bo själv ute i ödemarken😏 tänkte jag för mig själv. ( Mari skulle tidigt nästa morgon resa i väg, så hon hade tänkt ut att jag behövde en lugnare morgon). Den låg 2-3 mil utanför stan’, så Ulf kom med bilen för snabb transport, och vi fick en härlig kväll tillsammans. Kylskåpet var uppladdat med allt jag kunde önska mig till frukost. Och för säkerhets skull, för att trivas ännu bättre, hade Mari gömt en lapp som jag hittade vid sängen. För mig blev det en mysig övernattning rakt ut i granskogen i en liten, liten sommarstuga med kodlås. Och inte alls skrämmande. Huset låg så väl inbäddat i skog, så man måste känna till hur man hittade dit.

Dag tre skulle inte bli mer än 3-4 mil, så jag unnade mig en riktigt avkopplande förmiddag innan jag cyklade vidare till Österåker i Vingåkers kommun. Där bor en annan ”Marie” som jag lärde känna också i Linneryd, men som efter 30 år nu bosatt sig i denna del av Sverige. Vi hade bestämt träff när hon kom hem från jobbet. Så roligt att återses! Vi hann med middagslagning, långpromenad i det sörmländska landskapet med väldigt vacker omgivning med utsikt över åkrar, trädgårdar och sjön nedanför. En grävling skrämde upp oss – men den hade siktet inställt på sitt gömsle under en bro.

Nästa etapp skulle bli till Sala. Ville se området kring silvergruvan och bokade övernattning där. Vandrade en utmärkt stig på området med många informationstavlor innan det mörknade. Lärde mig mer om gruvhanteringen, som pågick under minst 500 år. Ett logement som byggts för gruvarbetare var omgjort i nutid till vandrarhem, och det gick att beställa en frukostpåse.

Cykelturen hade börjat en regnig förmiddag genom mycket skog, men strax före Västerås växlade vädret och blev fint, så det blev en fin och lärorik kväll i Sala.

Nästa dag var fredag, och nu gällde det att planera för resten av resan.

Om jag skulle träffa Erik och Linda ett par dagar, måste det ju bli på helgen när de var lediga. Då blev upplägget följande: Cykla till Gävle, och ta med cykeln på tåg till Sundsvall. För att sen cykla tillbaka till Gävle efter besöket hos dem.

Cykelturen från Sala nästa dag gick från slättområdena till skogslandskap efter passage av Dalälven. Infarten till Gävle kändes lång, och en gång drog jag cykeln under en stängd bom. Men den fanns nog där för att förhindra biltrafik.

Det fanns tre lämpliga tågavgångar i Gävle och det blev en avgång vid 16-tiden. Det blev tid till fika på stationen, efter att jag placerat cykeln på rätt perrong. ( Här lärde jag mig att det inte alltid är enkelt på stora stationsområden att ha en cykel med sig. Hissar och spårpassager måste tas i rätt ordning. Det var svettigt ett tag, men det gick det också)

På tåget går inte att boka för cykel. I allmänhet tar man ta med oftast bara 2. Det gäller att vara på plats ….

Ett par sköna dagar i Backås!

Erik överraskade med en bilutflykt över Höga kusten-bron till Skuleberget, och där på riktigt klättrade vi upp till toppen. I detta området har landhöjningen efter inlandsisen inte avslutats än, och ligger nu på imponerande 286 m ö havet. Undrar hur högt det blir i framtiden.

På söndagen blev det besök på Alnön hos Lindas föräldrar.

Vid eftermiddagspromenaden där, så begrundade vi bävrars härjningar i strandkanten. Också en ny upplevelse. Lika så påmindes man om sågverkens storhetstid ca 100 -150 år tidigare. Massor av brädlappar från kajbyggen, virkesspill och utskeppning flöt i strandkanten här och var. Och på kvällen blev det valvaka i Backås…. alltid spännande varje gång.

Så blev det måndag och dags att cykla söder ut. Först till Hudiksvall. Förmiddagen gick åt att komma förbi och över E4:a och Indalsälvens delta. Passerar Birsta / ett handelscentra med IKEA, Clas Olsson, Jula, Elgiganten och många andra köpställen.

Såg Alnön och området där sågverken förr legat tätt, men som nu på flera ställen bara ligger öde. Eller som här en utplanad mark, där jag passade på att ta liten rast. Och på andra sidan vattnet, ja där ligger säkert ett övergivet sågverk eller pappersbruk kanske.

” Såg, vid såg, varthelst jag såg”. Läs gärna den här länken om det uttrycket: https://www.svd.se/sag-vid-sag-hvarthelst-jag-sag

Vädret mulnade och efter hand kom lite fint regn. Men det gjorde inte så mycket. Det blev cyklande längs mindre vägar och övergivna järnvägsbankar. Och inom hörhåll oftast den moderna elektrifierade moderna tågrälsen.

Då helt plötsligt dyker ett problem upp. En bom med texten ”Björnjakt pågår”. Känns inte lockande att vända, så jag bestämde mig för ”Fortsätt framåt”! Inte jagar dom i det här vädret…..

Nä, det gjorde dem inte. Efter några kilometer passerade jag ett övergivet och utbränt husvagnsläger. Kanske var det dem som bott där en gång som satt upp skylten för att få vara i fred. Men jag känner också till, att björnjakt är tillåten inom vissa områden så här på hösten. Men tänkte jag, så nära järnvägen, det passerade ju långa tåg relativt ofta här. ( Kolla på bilden ovan, så syns t h den elektrifierade järnvägen)

Framåt kvällen kom jag fram till mitt övernattningsställe, ett motell i utkanten av Hudiksvall. Och där fanns möjlighet att äta och vila ut efter cykeldagen genom hälsingeskogarna.

Nästa dag var målet Gävle och ännu mer skog och samhällen, eller bondbyar skulle passeras. Fram till Ljusne var vädret bra, men sen kom regn strax efter jag passerat Axmar by. Där hade jag varit förut med Erik och Linda.

Det var tacksamt att checka in på Hotell Alderholmen , i ett nedlagt industriområde, rätt centralt i Gävle. Ett sånt där hotell där man checkar in sig själv med hjälp av ett par koder. Ett bra boende till normalpris. Mat för gästerna redan på kvällen fanns i köksdelen. Och på morgonen så hade frukostvärdinnan dukat upp frukost. Och mina blöta skor hade jag kunnat torka under natten med hjälp av en fläkt jag hittade bakom en gardin. Där sov jag gott den natten, och cykeln stod kvar på morgonen, trots att den stod s a s ute på gatan.🙏.

Under natten hade vädret växlat, och nästa dag var det strålande sol. Vägen gick söder ut genom Gästrikland och vidare in i Uppland. Naturen blev mer öppen jordbruksmark.

Passerade industriområdet i Skutskär, och kände mig glad, för att vi har stora arbetsplatser som har betydelse för landets ekonomi. Cyklade över Dalälven och kom in i Uppland. Flera bruksorter passerades, som Karlholm och Forsmark.

Själva kärnkraftverket ligger någon kilometer öster om stora vägen, så det såg jag inte skymten av. Däremot såg jag avfarten.

Såg gamla bruksorter från tidigare århundraden, i flera fall omgjorda till trevliga turistställen med museer och gästgivargårdar. Forsmarks kyrka ligger vackert inbäddad i grönskan. Sista bilden visar platsen jag valde till min lunchplats. Påminde mycket om åkerrenarna vid barndomshemmet Ängagärde i Västergötland. Mindes höbärgning och potatisupptagning. Körning med hästräffsa och senare traktorkörning i hötider. Åkerrenarna, där växte ofta vackra blommor eller smultron och blåbär. Bara att njuta och ta för sig!

Den här dagen var målet Norrtälje, resans längsta etapp på närmare 16 mil. Batterierna räckte nästan. Och tillslut nådde jag Norrtälje och bodde hos Eva och Mats. Roligt att träffa syster och svåger🥰.

Efter en god natts sömn, vaknade jag till sista dagsetappen. Först till Uppsala mestadels på en f d järnvägsbank. Soligt, med motvind från väster. Det var jobbigt! Oj vad äppelträd med fullt av frukt det växte vid villatomter, bondgårdar och boplatser. Att ingen varit på plats och skördat! 2018 var verkligen ett äppelår. Passerade också Linnés Hammarby, redan stängt för säsongen. Där har vi gjort sommarbesök något år tidigare.

I Uppsala hade Sven och jag stämt träff på en lunchrestaurang i Boländerna. Där smakade maten bra och roligt att prata med Sven ett par timmar, innan jag klev på pendeltåget ner till Älvsjö.

Hade räknat ut att det skulle bli lagom att cykla från Älvsjö till kvällens färjeavgång i Nynäshamn. Så för att slippa Stockholmstrafiken tog jag pendeltåget Uppsala -Älvsjö.

Googlemaps vägval gick genom samhällen, mycket kuperad terräng med backe upp och backe ner. Kvällsmörkret började komma och jag kom i lagom tid, behövde inte stå så länge i färjekön och småfrysa i snålblåsten.

På färjan kunde jag sitta och tänka tillbaka på min cykeltur. Väl hemma konstaterade jag att det varit en resa på 112 mil, och kände mig mycket nöjd. Tacksam över att allt gått bra och att jag fått vara frisk hela tiden 🤗🙏🥰.

Lite till av det roliga…

Försökte plocka ihop klippta bilder – för det blev inte av att fotografera klass för klass.

I min egen klass var vi slutligen 9 stycken ett tag, Inger flyttade in till Backabo  i Södra Vånga och hade nog inte Inga som klasslärare någon längre tid, Ann-Britt var sjuk och Margit har gått ur tiden.

En sida från arbetsboken i åk 3 hjälpte mig att minnas mina klasskamrater i konstellationen när jag gick i klass tre.

Funderade länge på C-G nere i vänsterhörnet, men tillslut mindes jag att gården Rosendal hade fosterbarn. Frågade Claes Öman, och han hade gjort eftersök och antagligen finns inte denne Claes-Göran i livet längre. C-G fanns med i den klassen ett par år. Sedan kom en annan grabb som hette William och blev adopterad på Rosendal.

Inga Ek som förutom klasslärare var också ”syfröken”. Det var ett favoritämne, så kan man säga att hon även lade grunden till mina sykunskaper.

6C9CC474-D8E5-4561-ADDF-1E20CE15DCA9

Göran bor i Varberg, Per-Åke i Mariestadstrakten, Gun-Britt i Dalum, Stig på Orust, och Ingemar, som är gift med Ann-Britt, bor i Kungsbacka. Vi är alla födda 1947 och fyller alltså 72 under 2019.

Tal skulle hållas,så jag hade letat rätt på några gamla skrivböcker. Vilken fin handstil man redan hade lärt sig använda.

Sen lite syslöjdsalser och påminde om sångboken ”Sång och Spel”, som jag använt många ggr efter skoltiden.

—————————————————————

Klassen över oss: Claes, Morgan, Dagmar var med på återsamlingen. Stig-Erik kom inte och Sven-Åke ( död).

             

Klassen under oss: Sven-Olof, Jan-Olof, Lennart, Margaretha. Arne Olsson, Bengt, och Carl-Gustav.

Arne Lundqvist  kom inte , samt Bertil och Kent båda döda.

 

            

 

Sen fanns en ännu äldre klass, som vi gick i hop med i 5/6/7:an i Möne skola:

Ingmarie, Lisbeth, Gunilla, Magnus, Lennart, Karl-Åke och Rolf.

 

             

 

 

En yngre klass hade också Inga Ek som klasslärare, men dem har jag heller aldrig gått tillsammans med: Elisabeth, Agnetha, Anitha och Lars.

            

—————————————————————

Hoppas ingen av er på bilderna har något emot att jag klippt och mixtrat för att få ihop klass för klass. Men för min egen skull att minnas var vi ”hör hemma” behövde jag ordna upp det så . Har ni blivit placerade i ”fel” klass, hoppas jag verkligen någon skickar meddelande på messinger, så jag kan gå in och ändra.

Här kommer gruppbilden, som också ska finnas med som tidningsbild i nån ortstidning.

En betydelsefull dag för att plocka upp minnen från 8-10 årsåldern. Så tacksam och glad att ha fått vara med om den.

I mina samlingar finns en bok, där jag plockat i hop dikter mm. Där finns följande urklipp, som får stå för hur viktigt bemötandet av ett barn kan vara:

 

        

Nog var det andra halvan av den här texten vi upplevde med vår fröken Inga. Så fantastiskt att få träffas igen efter så många år, 60-65 år sen just de skolåren. Tack 💐

❤️/Anna

 

Tredje dagen…

Kan avslöja att jag bodde på Hestra hotellet en natt i augusti 1975. Vid det tillfället var jag tvungen att starta så tidigt, så frukosten inte hann öppna. Tror jag gav mig i väg vid halv sextiden.

Det var när jag flyttade från Blidsberg  till Mjällby i Blekinge. Flyttbilen hade hämtat mina grejor en eftermiddag och skulle ”leverera” dem på morgonen efter. Dessutom skulle jag göra klart det sista av flyttstädningen, innan jag åkte. Så jag hade inget annat val än att bo på hotell halvvägs, för att hinna fram och styra upp lite var möbler skulle placeras i nya lägenheten.

Den här gången vaknade jag precis lagom för att få se soluppgången -bra tajming, utan att ha planerat in det🤩4EC17037-E0B0-4BED-AFF6-F4292384B694.jpeg

Kändes mycket trevligare att hinna äta  ”gofrukost” vid 8-tiden i lugn och ro.ED294200-4FE4-4822-8084-FD2334424435

Sen hade jag drygt 4 mil att cykla – till en plats som heter Sexdrega. Så underligt namn på en plats måste ju googlas på.. Wikipedia gav svaret:E0A14D70-46DB-41A4-8089-9B4C54921089.jpeg

Här bor min ”fröken” från åk 3 -4. Hon fyller 90 år i sommar, och hade träffat någon av oss elever och nämnt något om återsamling. Och tre som bor kvar i trakterna tog tag i saken. Kallade ihop oss. Bra gjort Claes, Gun-Britt och Bengt!

Här är hela gänget:F1DC384C-6A65-40D7-9308-2F98DC7CD5C3

Vår fina fröken Inga står längst fram t v född 1929 och vi elever från 5 olika klasser är nog födda alla mellan 1945-1949. Och vi kom från de tre så socknarna Kärråkra( där skola låg), Möne och Södra Vånga (min socken). Nu finns förstås den skolan inte längre kvar.

Men det var en upplevelse att återses, ja ganska många hade jag inte sett sen vi slutade åk 6. Då fortsatte en del på realskolan inne i Ulricehamn och en del avslutade sin skolgång med åk 7 i Hökerum. I dag blev det många glada skratt och minnen, timmarna flög i väg.

Tänk att återses efter över 60 år -bara det är värt en blomma:9AD5A378-6432-4A22-9A28-F73C5E055B0B

Så nu vet ni en anledning till resan. På dagen hade Evert åkt från Gotland och mötte mig i Limmared. Så där togs bilens cykelställ fram, och resten av resan fortsattes med bil.

Tvärs över Sydsverige har jag nu cyklat sammanlagt från Oskarskamn till Trollhättan.

Och dagens lärdom bör vara:

MAN BLIR ALDRIG FÖR GAMMAL FÖR ATT UPPFYLLA EN DRÖM.

Fortsättning på föregående..Hoj,hoj…

Mitt cykeläventyr fortsätter…

När jag är ute och cyklar, lyxar jag lite med boende. I Sävsjö hyrde jag en liten lägenhet för resande. Där skulle jag leta efter Krutkällarens rumsuthyrning. Med hjälp av GPS kom efter drygt 14 mil meddelandet: Du är nu framme vid destinationen.

Vad jag ser: Systembolaget, en klädaffär, ett hyreshus, biblioteket lite längre ner på Järnvägsgatan…….    Testade att gå in på hyreshusets baksida. Nej inget verkade rätt. Ut på gatan igen, går in i klädaffären och frågar efter adressen.

”Det är här det” säger en glad röst. Det visar sig, att affären förr haft syateljé, men den behövdes väl inte längre. Så baksidan av affären var omgjord till uthyrning. Det var nog rätt nyligen, jag var andra kunden på Booking.com, ja kanske de haft fler gäster.

Men Krutkällaren??? Kommer av att det  någon tidsperiod förvarats dynamit där -jämför att vi har Kruttornet i Visby.

I dag fredag cyklade jag först från Sävsjö till Värnamo. Där hälsade jag på goda vänner, och de bjöd på härlig lunch och vi hann och dela många glada skratt😆.

78B43E96-CEC7-4099-9C9F-99300ABF37A0.jpegSista biten  till Hestra blev cyklande i härligt sommarväder. Och snälla receptionisten uppgraderade mitt rum till uteplats och fin utsikt över sjön! Det ursprungliga .. var nog mest att titta in i en gul vägg. Nu blev det precis det jag tänkt mig 🤗.

I dag blev det drygt 9 mil – nu njuter jag läget! 🙏

7D2C4B85-40E7-415B-A108-CC9DC934D70B