Sommarkväll på norra Gotland.

Det finns många s k vägmärken med kringlor, som antyder att det finns något sevärt. Ett sådant finns längs vägen mot Fårösund någon kilometer efter Lärbro samhälle ”Kauparve bronsåldersröse”. Man får se upp- det är lätt att susa förbi infarten åt vänster om man kommer från visbyhållet..

Bronsåldern inträffade årtusendet före Kristi födelse, och var en tid då handel av metaller kom. Till Sverige/Gotland kom metallerna från olika delar av Europa. Koppar kom från Medelhavsområdet och Tenn från troligen från sydöstra England. Vem som kom på att blanda koppar och tenn för att få brons är lämnat åt fantasin. Brons blev en mer lätthanterlig blandning att tillverka saker av än att arbeta fram i sten, ben eller trä. Det blev t ex svärd, yxor, nålar, smycken och lurar.

På Fornsalen i Visby kan man beskåda fynd från bronsåldern. Men det jag vill berätta om är rester av ett byggnadsverk som fortfarande finns kvar på sin ursprungliga plats.

När man hittat skylten och svängt av stora vägen så kör man på en enkel skogsväg knappt 1km, kommer fram till en glänta i skogen, där en skylt ( märkt av ålder, från 60-talet kanske, när det senast var arkeologiska arbeten i området) och går sen ca 100 m på en forntida väg, på rena kalkstensgrunden. Känns högtidligt att få gå på en så gammal väg!

IMG_5441

Snart framträder det jag söker i en glänta, lämningar av ett röse som i sin ursprungliga form var 3 m högt och en rundel 23 m i diameter. En imponerande mängd sten för att få i hop den ”högen”. Kanske var det så stenbrytningen började i större skala på Gotland… fantisera mer!

Nu finns det mesta kvar av ett inre ”torn”, samt en yttre markering av röset. Dessutom ser man tydligt en slags stenhällsgrav liksom som ett tillbygge till tornet.

IMG_5449

Att övervägande mängden sten är försvunnen, låter jag min fantasi berätta att det användes som byggnadsmaterial i i kyrka och hus i senare tider, och att man av respekt för de döda som begravts här, sparat själva gravstället, eller om man brände den döde där? Här kan man använda lång tänketid om man har lust.

Det här var andra gången jag var på plats, och ville återse samt visa för familjen. Första gången var jag ensam på upptäcktsfärd, och då följde jag ”vägen” en bit till. Vägar leder ju alltid nånstans. Den gången fick jag för för första och enda gången hittills se Gotlands landskapsvamp JORDSTJÄRNA, bara det var exalterande! Men ganska snart upptäcker jag mänsklig påverkan ca 50 m vid sidan av vägen- som om en stor catepiller åstadkommit en vall. Nyfiken klättrade jag upp för ”bråten” och blir än mer överraskad

IMG_5420

Jag hade kommit fram till östra kanten av kalkbrottet vid Storungs/Kappelshamn! Helt plötsligt kopplades forntid och nutid i hop. En svindlande känsla, ett stenbrott som kanske lämnat sten till människan i 3-4000 år.

Sommarkvällen blev verkligen en resa i tid och rum. Hemvägen blev sen en fantastiskt färgsprakande solnedgång, där  kvällens lätta regnmoln skingrades – så vackert!

IMG_5472

Mellan besöket vid röset och solnedgången njöt vi sång, musik mm vid Groddagården i Fleringe.

Osborn Nyström, fyller 94 år i slutet av året(!) läste dikter och berättade. Inte nog med det,  han spelade lätt och ledigt på sin fiol tillsammans med ca 70 -75 år yngre spelemän! Ett nobelt föredöme som använder sin begåvning så länge det finns tid. Ahaaa måtte vi gripas av samma entusiasm 💞!

/Anna

Annonser

Comments (1) »

Ta vara på tiden medan man har den.

Det kan hända mycket på en vecka. I vintras bestämde jag mig för att ha en trädgårdsfest hemma på Djuplunda. 17 juni tänkte jag mig skulle bli bra. Mitt i tiden då alla pioner och andra försommarblommor skulle  kunna blomma.image

Men rätt snart visade det sig att en kusin på fastlandet tänkt lika dant, så då ändrade jag min fest till 10 juni. Det visade sig bli bra det också. Vädret var strålande, tårtan tog slut, och alla gästerna hade fått skriva sitt namn på en lapp för att kunna vara med i en lottdragning till slut. ”Vinsterna” bestod av lite hantverk, plantor (äppelgurka, squash, mm) eller godis. Valfritt ….

image

Men det var lite bevänt med pionerna, i alla fall var en svavelpion solidarisk med mig, likaså en röd dillpion!

14 juni blev det en ordentlig cykeltur på ca 6 mil med min syster Eva och våra ”gubbar”. Det blev ett antal stopp på platser vi inte besöker så ofta längs småvägar i hembygden kring Visby.  Det blev två av Gotlands medeltidskyrkor, Follingbo(bild) samt Björke.

På Stava gård pausade vi med att mumsa på deras ekologiska glass och just då passerade gårdens ägare som tog sig tid för en pratstund. Att vara storbonde är rätt krävande för att få till sina visioner.

Vattendammarna mellan Roma och Halla gav svåger Mats flera intressanta fågelupplevelser. Och efter det cyklade vi några kilometer längs Gotlands enda ”järnväg” mellan Roma och Dalhem. En återuppväckt sträcka där gammaldags tåg rullar mest helger sommartid.

Barlingbo sockenglänta är nästan ett måste om man vill få se resultat av eldsjälars nit. Här har jordbrukarna ett rejält förråd med vatten att förse sina odlingar med. Men inte nog med det, en byggnad med utrymme att ha bygdefest i och när skolan ännu fanns kvar för 15 år sen: Skolavslutning. I dag finns det härliga gräsmattor och en mindre tempelbyggnad för meditation och eftertanke.

Den 15 juni fyller min kära syster år, och hon bjöd in till en liten familjefest i deras semesterparadis på Snäck.

Så blev det då den 17 juni och upp i ottan och färjan till Oskarshamn för att på eftermiddagen få vara med om kusinens fest i Västergötland.IMG_4898

Men på vägen hämtade vi upp yngste sonen Sven, som från Uppsala åkt tåg och passat på att träffa sina kompisar. Och vi blev inviterade till lämplig respaus i Jönköping, och en pratstund med två unga härliga familjer.

På utsatt tid kom vi äntligen till dagens stora händelse. Och det blev många glada återseenden i lantlig miljö med god mat, tårtbuffé, tipspromenad, godisbord och lite historik om gården Åstorp. Och med en skröna om att det funnits ett slott på markerna avslutades lördagen. En bild på oss 4 kusiner som finns kvar på ”björkåsapojkarnas” sida. Gunnel, Anna, Margaretha(som vi firade) och Eva.IMG_4907

Söndagen inleddes ned tur till min hembygd Södra Vånga. En, kanske två gånger om året händer det, och massor med minnen strömmar på och tankar på dem som fått sista vilan på kyrkogården. Sakta rullar bilen förbi barndomsgården och jag gläder mig åt att ägorna brukas och fastigheten är välskött.

Fler ”möten” väntade denna dag, först elvakaffe hos kusin Ewy på mammas sida och ännu fler minnen avhandlades.IMG_4920

Lägg märke till ”släktträdet” på väggen. Där finns invävt en berättelse i luffarslöjddsteknik om min mors släkt från Boda i Möne med Carl och Anna som ”roten”, deras döttrar Maria, Karin, Annie, Sally och Ingeborg (min mor) , barn till dem( min generation, bl a kusin Ewy vi gästade) och alla kusinbarn samt deras barn som i trädet symboliseras med röda pärlor. ( Tillverkade jag våren 2016 till släktträff med firande för Stigs 70-årsdag)IMG_0891

Min man Evert ville lägga in ytterligare en händelse denna söndag, nämligen besök på sommarmöte i Tranegärdets missionshus, beläget öster om Ätradalen uppe i gamla jordbruksbygder. Där vägarna ännu slingrar sig fram på ”kostigsvis”.

Min far Göte berättade att han hört talas om när 1800-talets väckelse  kom, hur en orgel bars från någon av grannsocknarna ( Trädet eller Solberga) för att användas just i  Tranegärdets missionshus. En man i samlingen i dag, berättade att det troligen var originalfärgen från slutet av 1800-talet som fortfarande lyste ljusgrönt från innerväggarna- det var kvalité på den färgen i så fall.IMG_4922

Så mot slutet av dagen styrde vi kosan mot Mullsjö och har bearbetat denna händelserika vecka genom att skriva det här inlägget. Kanske kan det också komma mig själv till glädje när minnet sviktar nån gång, förr eller senare.

IMG_4933

Detta är en del av min levnadshistoria, du har också en. Glöm inte att dokumentera den! Alla har vi något att berätta. Bara den intresserade orkar läsa….

💞/Anna

Comments (3) »

Tacksam att ha ett Sverige💓

Mer och mer kommer nationaldagsfirandet in i medvetandet. Mer än att flaggor delas ut, välkomnande av nya medborgare, musik, sång och tal. Det är fantastiskt att vi får leva i ett land med FRED. Att ingen nu levande svensk blivit beordrad att delta i att försvara Sverige, därför att någon annan stat angripit för att erövra vårt land. Eller inbördeskrig, där inhemska konflikter gått över styr.

På Gotland fanns det samlingar på flera olika platser, de flesta på eftermiddagen.  I Visby var det samling för ”Sverigebönen” där bön för landet är i fokus.

I Vibble brukar  hembygdsföreningen ha en trevlig samling, där alla som avslutning inbjuds till ett gemensamt kaffebord där en typisk somrig bakelse ingår.

På Roma Kungsgård hölls i år öns officiella firande. I år valde vi att åka dit. Det är en historisk plats, med många fynd från historisk och förhistorisk tid. När sommarens aktiviter är över, ska utgrävningar påbörjas för att få mer klarhet i Romas historia. Klart är att man i Romatrakten hittat flera hundra mått för betalning i förhistorisk tid. Kulor av järn överdragna med brons, som i vikt bestämde metallers värde. Kanske ligger klosterruinen på en forntida tingplats. Det och mer fakta berättade berättade en representant för Gotlands museum.

 

Gotlandsmusiken spelade flera låtar, några tillsammans med en yngre sångare, Vilhelm Blomberg, i mina öron en ny Peter Jöback.

Kräklingbo manskör kom med ett nytt koncept, samarbete med en gosskör och unga flyktingpojkar. Talande texter som skrivits : Längtan efter fred och Kom bli min kompis skrivna av flyktingpojkarna själva.

Landshövdingen Cecilia Schelin Seidegård och regionrådet Meit Fohlin välkomnade ett antal nya ”svenskar”, och chefen för Länsteatern Thomas Sundström högtidstalade.

Hela samlingen hölls ihop av Gotlandsradions Mari Winarve, som bjöd på sig själv och lockade fram många igenkänningsleenden.

Tillslut uppmanades alla att se efter om det fanns ett svart kryss på programbladet. I så fall var man en av ett antal vinnare (18?) av  2 rosa pelargonior. Men mitt programblad var helt rent från kryss-men mycket nöjd ändå. Jag hade fått ta del av en innehållsrik samling på en fantastisk plats, och avslutar med en bild på några av de nya svenskarna.

💞Anna

Leave a comment »

Skillnad på olika sippor

 

Vad är det som blommar och kan väcka så heta känslor, att folk är beredda att demonstrera och förhindra att markytan exploateras. Det blir liksom två läger: De som vill skydda växtligheten och de som i förlängningen månar om arbetstillfällen inom stenindustrin, t ex på File Haidar uppe vid Slite på Gotland.

Backsippa, fältsippa, nipsippa, mosippa… Frågade mej vad är skillnaden när jag hade sett den lilla på inledande fotot. De vanligaste är backsippa och fältsippa, så det var väl en sådan, men vilken? Googlade så klart och gjorde några skärmdumpar:

IMG_4692

Kom fram till att kolla in svepeblad- men vad är svepeblad? Fortsatte leta, men så enkelt att hitta svar på det verkade det inte vara:IMG_4693Men skam den som ger sig heter det ju! Fortsatte letandet. Slog på mer kända vitsippan och där kunde jag läsa att den hade tre svepeblad en bit ner på stjälken, och då blev de lite mer förståeligt IMG_4695Där ser man tydligt tre blad på stjälken. Likadant är det på gulsippa. Till skillnad från blåsippa som inte har några blad ALS på stjälken, utan en bladtuva nere på marken.

Svepebladen på ”mina sippor” var ju inte så markerade som vitsippans. Mer som en skål nästan direkt under blomman. Nu gällde det att se om det var filikigt ända ner till stjälken eller halvvägs. Hade det varit hela vägen, hade det varit en backsippa. Men jag tycker att det är till hälften -eller är det inte, blir plötsligt osäker. Går in och letar bild på nipsippa och hittar en fin bild som inte växer på/vid en gå gångstig IMG_4694Men så står det ju att fältsippa har tydligt bakåtböjda hylleblad-och vad är nu det😮 In och googla, leta igen. På NE-där skulle man vara prenumerant och betala för info. Nähä, gick vidare på andra blommor och hittade något på ”vallmo” som kunde ge förklaring, och det var väl det jag trodde: Kronblad ;))

IMG_4697.PNG

Det har ju blomman jag såg på stigen -så det är säkert en fältsippa.IMG_4688

Klart slut från ”forskningen” om den omstridda nipsippan -det var inte den -eller….aldrig kan man vara riktigt säker, och nipsippan ska ju vara blå och inte lilaaktig…Nej nu slutar jag med mina undringar.

Må så gott i vår- och för-sommartider

❤️Anna

Leave a comment »

Ramslökstid🍃

När blåsipporna nästan blommat ut är det dags att plocka ramslök. Den trivs i lite fuktig ängsmark, gärna lite stora lövträd som ger skugga. Kanske gillar den kalkhaltigt mark också.

Ramslök växer just här med pestskråp. Dess blomma vissnar snart och så kommer det rabarberstora blad, som skymtar bland ramslöksbladen i babyformat än så länge. Nu är det läge att plocka ramslök.

Gav mig ut i den soliga, men kyliga vårvinden till ett ställe inte alltför långt hemifrån med en plastkasse,för att fylla den ungefär till hälften.

Ramslök är ett mellanting av vitlök och vanlig lök i smaken. Bladens form kan likna liljekonvalj, men är mjukare.

Sparad vår kan jag tänka mig kalla det när jag tar vara på min skörd.

1. Kan användas direkt i soppor av olika slag, omletter, ja i matlagning där jag vill ha smaksättning av lök.

2. Sättas i en ”vas”, en burk vatten, där den står sig ev ett par veckor, i alla fall några dagar.

3. Torka i ugn på låg temperatur, ca 100 grader en  timme eller tills den upplevs torr. Skär den först i småbitar och rör om under torktiden nån gång. Blir ju bra att användas som andra torkade kryddor att strö i/på maträtter.

4. Ramslökssalt är tacksamt att ha i färsrätter, potatisgratäng, pajer mm. Det brukar jag göra en ordentlig ”portion”av. Så behändigt att ta en tesked i sås eller vad det som är på gång i matlagninsväg.

5. Mixad tillsammans med olja och kan förvaras länge i kylskåpet eller matkällaren. Bra om man vill göra soppa på ramslök, eller vill bestämma saltmängden själv.

6. Till sist gjorde jag en flaska ramslöksvinäger. Det är första gången jag sparar det på så sätt.

♥/ Skaparglädje- Ha en fortsatt fin vår🤗/

Anna

Comments (1) »

Resa till landet som hamnat mellan öst och väst.

 

I början av november 2016 var jag med på en resa till Moldavien. Tanken med resan var att få en inblick i hur ett arbete för de allra fattigaste såg ut.

Avreste en tisdag från Arlanda och kom hem sent söndagen efter. Jag flög tur och retur via Wien i Österrike och landade sen i  Chisinau .

Det två första nätterna bodde jag på ett bra hotell, för tanken var att Erik skulle följt med men han fick verkligen luftrörsbesvär- lunginflammation. Sven däremot tog en backpackertur i Östeuropa just då och anslöt till hotellvistelsen. Det kändes bra att få ett par dagar ihop och han följde gruppen ett dygn.

Hade med mig en keyboard  och lite leksaker som jag hoppades komma till användning. (Har senare fått veta att allt togs till Ivancea där det är arbete för barn med skolgång, mat och gemenskap.)

Vi letade upp adressen till CRAC  och förenade oss med övriga.

Vi hade betalt i förväg för mat som ordnades på ”CRAC”-ställen, övrigt betalade vi som man gör när man turistar.

Andra dagen i Moldavien reste vi norrut på väg M2, vägstandarden skiftade, men mestadels bra. Längs vägen upplevde vi ett välodlat landskap med byar och städer. Gårdarna varierade säkert i storlek, men jag såg inte att varje gård hade så många djur. Så produktionen var säkert inriktad på att sälja det som odlades.

Djurhållningen tycktes vara någon eller några kor, höns, och ev en häst anpassat till hushållet. Stängsel som vi är vana vid fanns inte. Enstaka djur var tjudrade i närheten av gården, eller vaktades tillsammans i byn av någon ”herde”- kanske turades bönderna om att vara herde. Då gick man lite längre bort från byn och lät korna äta sig mätta, innan de skulle hem och mjölkas.

Ovanstående bilder är tagna från bilfönstret, så skärpan är väl lite si och så. Jag funderade på om majsstjälkarna torkades och användes som ved, för skog att hugga ved i fanns inte i den här delen av landet. Däremot finns det i östra delarna, och då måste man ju köpa och betala för transport.

Väl framme i Edinet väntade ett intressant och lärorikt dygn. Vi informerades om romernas situation i landet, och här fungerade kyrkan som  en social instans att hjälpa med de resurser som fanns till hands. Grundskola som uppfyller landets krav. Att när den är klar, ha rätt att söka högre utbildning. En skola där lärare inte är statligt/kommunalt anställda, utan arbetar med inre drivkraft att förändra, och får lön som betalas via kyrkan. Säkert reducerad till existensnivå.

Vi fick veta att det bara gick barn här, som inte hade tillåtelse att gå i vanliga skolan, för de tillhörde fel folkgrupp, romerna. Hit fick barn komma och äta frukost och lunch mot att de gick i skolan. Där kunde kläder tvättas och alla fick tillfälle att duscha. Visst låter det främmande i våra öron? Men när vi fick besöka ett par av de hem som fick extra matkassar, förstod jag bättre.

Man kan tro att många föräldrar skulle nappa på den här förmånen, men vem vill utmärka sig tillhöra den allra fattigaste delen av befolkningen. Bild 1 ovan visar den första pojken som snart var färdig med grundskolan och skulle få hjälp med fortsatta studier. Många av barnen gick aldrig färdigt grundskolan, kanske skulle familjen till annat land och söka lyckan (tigga eller arbeta t ex i Tyskland eller Italien), eller behövde barnen arbeta så familjen fick lite mer inkomst, eller så måste de ge sig av hemifrån p g a platsbrist.

Den fattigdom jag såg var obeskrivlig. Den lilla flickan på bild 2 träffade vi på senare i sitt hem. Den kalla årstiden trängde man i hop sig i det rum som fick fungera både kök och sovrum åt alla 5 personerna. Fönstret var enkelt och skarvat på mitten. Precis som i mitt växthus, när jag fixat till en sönderblåst ruta. Enkel glas vintertid när temperaturen visar medeltemperatur under noll i det här området. Inte skulle jag vilja bo i mitt växthus, även om jag hade en kamin där!

En säng (för mamman och två barn) var väl ok, men ”soffan” som pappan och äldste sonen låg i, kunde på sin höjd beskrivas som totalt utsliten, tygrester hängde ner på sidan och stoppningen hade ersatts av en enkel madrass. Dagens matransom fanns i fönstret, eftersom pappan lyckades få jobb just den dagen. Så matkassen med mjöl, ris, olja mm från kyrkan kändes som chansen att överleva- ja barnen hade ju mat de dagar de gick i skolan.

                                                              

I Edinet övernattade vi på ett hotell som hette Paradis, och det var nog rätt namn, jämfört med de familjer vi besökt.

Nästa dag på väg mot huvudstaden, besökte vi två platser med liknande insatser. På det ena stället hade en kyrka i Vårgårda s a s blivit fadder åt och bistod med hjälp som behövdes. Förutom skola, mat och fritidssysselsättning för barnen, ordnades t ex sykurser för kvinnor.

Starkaste intrycket från den andra kyrkan  (som hade både kyrkbyggnad och skolbyggnad), var berättelsen om ”förföljelse” under sovjetregimen. De fick order om att överge kyrkan, den skulle rivas och brännas. Församlingsfolket höll ihop och samlades i kyrkan och trots att rivningsmanskapet stod utanför med maskiner att riva, fortsatte man be inne i kyrkan som man vägrade att lämna, för att platsen skulle bevaras liksom dem själva. Hur det nu gick till, så blev resultatet att än i dag står kyrkan kvar. Det får man kalla bönesvar!

En dag hade vi ”fri” att göra huvudstaden. Centrum med regeringsbyggnader och affärsliv och parker omfattade inte så vidlyftigt område. Huvudgatan heter Stefan del Mare, uppkallat från den man som levde på 15hundratalet och räknas som Moldavien förste kung.

Och affärslivet var mest marknader, där den största fungerade som en galleria, fast med marknadsstånd, där allt kunde köpas. Från finaste brudklänning till grytor och porslin. Mat, frukt, godis – här hittade man allt som behövdes till hemmet.

På annat ställe fanns blomstermarknaden, och konst och hantverk på ett tredje ställe, allt ute i det fria.

Tavlan med pionerna kunde jag inte lämna, den fick bli min souvenir. Den är så fint målad och varje blomma ser levande ut.

Annars fick vi lära oss, att vanliga affärer börjat växa fram först de senaste åren. För 20 år sen gällde endast torghandel.

Sista dagen var en söndag och det blev ytterligare besök på en plats där CRAC har skola med mat och gemenskap. En kvinna som haft många svårigheter och som nu hade hand om sitt barnbarn, fixade så både vi och mötesbesökare från byn fick middag. Det var verkligen fint ordnat med de resurser man hade. Förhoppningsvis, funderade jag där, om det var hit keyboerden hamnade till slut, för de hade inget piano eller orgel, utan fixade sång och musik med hjälp av datorinspelad musik.

På första bilden ovan tolkar Fredrik till svenska och till höger syns kvinnan som skötte musiken. De andra tre bilderna är lite mötesglimtar och på sista bilden syns både svenskar och moldavier njuta av maten.

Sen var min resa slut. Om Erik varit med så skulle ju han jobba på måndagen. Så min biljett gällde söndag kväll och Erik fick respengarna tillbaka med hjälp av sjukintyg.

De andra fortsatte med besök i ett kloster som var insprängt i berg samt ytterligare något, innan de på måndagen reste i ottan mot Sverige via Kiev.

Det här blev ett långt inlägg, men samtidigt en dokumentation av en mycket annorlunda resa. Så många intryck att bearbeta.

Flera gånger denna vinter har jag tänk på familjen med de tre barnen: Har pappan lyckats hitta jobb och fått ihop så mycket att det räckte att köpa ved och mat. Kanske har de fått tag på en bättre soffa, och tillslut sågat upp och eldat den gamla. Kommer barnen kunna bo kvar och fortsätta sin skolgång. Det är inte lätt att leva i ett samhälle där man betraktas som andra sortens människa, vad har dessa barn för framtidsdrömmar? IMG_3042

Den här lilla flickan, som bar hopplockade, lite för tunna kläder för årstiden och hade för stora skor. Så vackra ansiktsdrag, vad är hennes framtidsutsikter? Jag bävar inför tanken vad som kan hända när hon blir tonåring …..kommer hon att bli utnyttjad och kränkt på olika sätt.

I ett land med hög arbetslöshet och stora svårigheter att få statens finanser att räcka till. Där förmodligen korruption frodas och olika politiska åsikter kolliderar…Ett land som känner sig sviket av EU och där tanken gror ”vi hade det bättre under sovjettiden”. Landet har verkligen hamnat mellan stolarna.

Efter det här så försöker vi från Visby bidra ekonomiskt så att arbetet kan fortsätta i Edinet, och CRAC kan fortsätta mer på annat håll och stötta ännu fler familjer för en folkgrupp som inte verkar ha stora möjligheter att känna sig trygga. Ingen kan göra allt, men hjälpa att lindra för några.

Vill du veta mer googla på: Moldavien.org, om Elisabeth och Fredrik Olssons hjälparbete.

Är så tacksam mot livet som gett mig så mycket!

💞Anna

Comments (1) »

Nu har 2017 börjat

Årets första dag blev en familjedag med upptäcktsvandring i P18/Vibbleskogen. Hade på fb-flödet sett att det skulle finnas ett litet vattenfall i skogen och även fått en vägbeskrivning, som utgick från affären i Vibble och sen första gatan till vänster efter.

Vi ginade på militärvägarna för att slippa gå längs Toftavägen så lite som möjligt. När vi närmade oss målet så började spår av eldsjälar märkas i skogen. Här fanns det skyltar med namn på stigarna och plötsligt befinner vi oss i tomtarnas värld.

img_3548

Och vi myser vid tanken av julklappsutdelning innan vi vandrar vidare. Spännande det här….. -Nu hör jag fallet säger en av sönerna, men jag som hör lite sämre måste gå lite längre på stigen. Och där är det ju!

  img_3557

Ja inte var det något stort bygge! Men innerligheten i helheten blev något värdefullt. När vattnet kom över skovelhjulet åstadkoms ett ljud som påminde om en gammal motorbåt. Och med hjälp av fantasin kunde man drömma sig ut på en båtfärd i en skärgård någonstans. Och inte nog med det, nästa tanke kommer när man upptäcker den lilla ”hammaren” som slår mot en stor mutter på plattan upp till. Nu var man ju i en smedja någonstans. (Om det hade varit möjligt att lägga ut en filmstump här, hade du också kunnat höra)

Vi satte oss ner på bänken vid bordet och pratade om livet förr och  att någon i nutid lagt tid på att få till denna installation! Vi passade på att äta upp vår lilla matsäck.

Bortom vattendammen fanns en anslutning till en gammal militärväg mellan övningsfälten. Fast vi befann oss på kända marker, så hade ingen av oss gått just här förut. Vän av ordning i naturen gillade jag den här skylten:

img_3554

Det har jag väl nämnt förut om skräp som folk lättvindigt gjort sig av med.  Och ibland har jag städat upp lite och burit med till ställen där det ska kastas.

Nästa gång vi vill gå i vårt nyupptäckta område , har jag insett f o m i dag hur jag kan komma till rastplatsen vid fallet. Man behöver inte alls gå ut på någon asfaltväg  eller genom bebyggelse. Gamla militärområden är rika på stigar och vägar.  Ytterligare en vit fläck på kartan har vi utforskat i dag. Jag hoppas få göra många liknande upplevelser i framtiden!

 ♥ 

//Anna

Comments (2) »