Nu har 2017 börjat

Årets första dag blev en familjedag med upptäcktsvandring i P18/Vibbleskogen. Hade på fb-flödet sett att det skulle finnas ett litet vattenfall i skogen och även fått en vägbeskrivning, som utgick från affären i Vibble och sen första gatan till vänster efter.

Vi ginade på militärvägarna för att slippa gå längs Toftavägen så lite som möjligt. När vi närmade oss målet så började spår av eldsjälar märkas i skogen. Här fanns det skyltar med namn på stigarna och plötsligt befinner vi oss i tomtarnas värld.

img_3548

Och vi myser vid tanken av julklappsutdelning innan vi vandrar vidare. Spännande det här….. -Nu hör jag fallet säger en av sönerna, men jag som hör lite sämre måste gå lite längre på stigen. Och där är det ju!

  img_3557

Ja inte var det något stort bygge! Men innerligheten i helheten blev något värdefullt. När vattnet kom över skovelhjulet åstadkoms ett ljud som påminde om en gammal motorbåt. Och med hjälp av fantasin kunde man drömma sig ut på en båtfärd i en skärgård någonstans. Och inte nog med det, nästa tanke kommer när man upptäcker den lilla ”hammaren” som slår mot en stor mutter på plattan upp till. Nu var man ju i en smedja någonstans. (Om det hade varit möjligt att lägga ut en filmstump här, hade du också kunnat höra)

Vi satte oss ner på bänken vid bordet och pratade om livet förr och  att någon i nutid lagt tid på att få till denna installation! Vi passade på att äta upp vår lilla matsäck.

Bortom vattendammen fanns en anslutning till en gammal militärväg mellan övningsfälten. Fast vi befann oss på kända marker, så hade ingen av oss gått just här förut. Vän av ordning i naturen gillade jag den här skylten:

img_3554

Det har jag väl nämnt förut om skräp som folk lättvindigt gjort sig av med.  Och ibland har jag städat upp lite och burit med till ställen där det ska kastas.

Nästa gång vi vill gå i vårt nyupptäckta område , har jag insett f o m i dag hur jag kan komma till rastplatsen vid fallet. Man behöver inte alls gå ut på någon asfaltväg  eller genom bebyggelse. Gamla militärområden är rika på stigar och vägar.  Ytterligare en vit fläck på kartan har vi utforskat i dag. Jag hoppas få göra många liknande upplevelser i framtiden!

 ♥ 

//Anna

Comments (2) »

Gotland i mitt hjärta

När sommaren kommer blir det många upplevelser som erbjuds på ön.
Almedalsveckan är  förbi. Vi som bor här och har tid kan välja och vraka mellan ett otal  programpungter varje dag. Partiledarframträdandena dem upplever man bäst hemma i TV-soffan, om man nu inte vill uppleva folkvimlet
Själv valde jag några föreläsningar inom bl a vård, energisektorn, och psykologi. Så intressant att lyssna till och berika sin kunskap

.IMG_1477
Teatrar och musikuppförande erbjuds av alla de slag några veckor under högsommaren.
När är en socken på södra ön, där man har gått samman och gjort satsningar. Man rensade ån för möjlighet till paddling ( testade vi i familjen för ngt år sen), och byggde en utomhusarena med plats för ca 250 personer. I år fanns föreställning med titeln ”För Allan del”, mycket tänkvärt om livet på landet genom århundradena. Tal och många musikinslag av 4 skådespelare. Och Allan anspelar på Allan Edvall och ainbuskpsppan Allan Nilsson.

IMG_1488
Folkmusik har vi njutit av på Groddagården i Fleringe(norra Gotland), och i Barläst gamla kalklada (omvandlad till samlingssal) njöt vi av en kväll med Svante Pettersson-musik. Han var riksspeleman, gick ur tiden 1994, och hans ”Gotländsk sommarnatt” är oförglömlig. Kan säga att det är en av de vackraste melodier jag känner till. Det finns en ursprungstext skriven av makarna Svantesson, men vid allmän publicering en gång gjordes den text vi är vana att höra:
”Stilla faller sommarskymning över gammal, gammal gård..”
Kan man njuta mer än att höra den framförd av Svantes son och barnbarn m fl musikanter i Svante Petterssons hemsocken?

Där framträdde också två unga folkmusiker, namnen har jag glömt, men jag minns deras showande under framträdandet

IMG_1545

Gotland chamber Music Festval med Staffan Scheja som inspiratör är em musikalisk vecka med många framträdanden. Vi valde invigningskonserten i St Nikolai och invigningstalare var förre stadsministern Ingvar Carlsson, tyvärr har jag bara sparat musiken med med video, så det lät sig inte laddas upp( går säkert via You Tube)

IMG_1607

 

Medeltidsveckan är säkert också välkänt för många av er, det var 30-årsjubileum i år. Men jag väljer bland upplevelserna och tänker på framförandet av västvärldens första opera skriven omkring 1150 ”Dygdernas dans” av Hildegard av Bingen. Vackra medeltidskläder och instrumentval som kan tänkas fanns då. Kvällskonsert i St Lars ruin:

IMG_1743

Mer musik blev det i Fröjels kyrka med pianoafton med Jonas Lundahl. så skönt att få sitta ner och lyssna till vackra pianostycken,  och låta ljuden föra fantasin dit den vill. Kyrkan var vackert smyckad med vilda växter som plockats i trakten.

 

IMG_1798

Vi har också varit ute med ett par små vändor med husvagnen vid havet. Tänk att få somna till havets brus, eller ta ett morgondopp, bara sitta och njuta av vädrets växlingar eller strandvandra.

IMG_1663

T o m en guidning på Norra kyrkogården blev ett trevligt input i Gotlands senaste 100 år. Där berättades i dramatiserad form om människor som gjort avryck på ett eller annat sätt i livet på ön.

IMG_1776

Så blir det ju härliga besök av när och kära, vänner från ön och fastlandet. Sommartid, ja då reser man inte från ön utan något väldigt angeläget. då är man hemma och får laga god mat och pyssla om sin trädgård

 

IMG_1758

Och tillsist ett råd ur min ” Instruktionsbok för livet ”, något man kan praktisera när höstmörkret kommer allt tidigare och sommarvärmen fortfarande dröjer sig kvar, så stressar man av lite extra…..

Ligg på rygg och titta på stjärnorna.

 // Anna

 

Comments (2) »

Trädgårdssnäckan

Det händer så mycket i min värld. Nyss var det så lugnt och stilla, jag njöt av min tillvaro i grönskan. Mat i överflöd, vänner lite varstans och hus att bo i.

Men så plötsligt far något genom grönskan och skär av mitt härliga gröna tak. Måste få en uppfattning av vad som händer… Spanar uppåt, hittar genast en mast att klättra upp på

imageOj , vad ljust, blir ju alldeles bländad. Ser åt olika håll.

Men varje väg verkar kapad, i alla fall alldeles utom räckhåll för mig. Vad ska jag göra? Inte lätt att vända på det här stället med min ”husbil”. Här gäller att tänka sig för. Sitter jag kvar, blir det min död här i det starka solskenet. Ojoj, vad ska jag göra?  Måste, måste kunna klara en vändning på fläcken!

 

Jippi, jag klarade det, nu gäller att glida långsamt.imageOh, det gick ju bra. Men här vill jag inte bli kvar. Fortsätter lite på den här motorvägen, kanske jag hittar en grön, mer tilltalande väg. Nu börjar jag faktiskt bli riktigt hungrig efter den här utflykten. Bäst att söka mig in i grönskan, vill inte vara här, verkar farligt!

Svänger modigt från väg till väg, det här går ju som smort! Men mat, mat,MAT… Till slut får jag gå armgång för att äntligen komma rätt. Nu äntligen kommer jag i säkerhet.

Hej, hej…

En liten medborgare vid dikeskanten gjorde att jag hejdade mig lite med liens framfart, tog fram mobilkameran och lät fantasin flöda.

♥//Anna

 

Comments (1) »

Guckuskon -upplevelse i försommarkväll

Härligt solvarm dag, ja så var lördagen den 4 juni 2016. Efter dagens helgföberedelser packar vi fikakorgen och far norr ut mot Slite. Strax efter Bäl svänger vi vänster och  mot Hejnum. När man ser Hejnum kyrka svänger vi höger vid bygdegården och fortsätter ca en kilometer.

Nu gäller det att ha siktet inställt på en gård med syrénbuskar på vänster sida. Och där plötsligt, finns på höger sida en liten skylt ”Kalgateburg”, där svänger vi in på en knappt farbar, kalkdammig väg. Rakt ut i vildmarken känns det som, det vi kallar väg, delar sig igen och vi tar höger mot en ännu enklare körväg.

Snart tar ”vägen” slut och det finns en öppning i landskapet för parkering, här finns också en bra beskrivning på naturreservatet.

Vårt mål är att vandra ett par kilometer för att hitta en plats på ca 200 kvadratmeter mitt ut i ingenstans.

Vi följer reservatsstigen, väl synlig i landskapet – en gång var jag här på studiedag med jobbet för att lära mer om växt och djurlivet på kalkmyren.image

Vi passerar väldigt skiftande natur, ser vacker ängsmark med massvis av tjärblomster, karg myrmark, idegran och många andra intressanta växter. Känner mitt forna intresse för växter darra av iver.

När stigen svänger kraftigt till höger, kommer vi på en ny stig och följer den 20-30 meter, där viker vi av vänster på en ny stig. Nytt för mig var att någon vänlig människa satt upp en skylt ”GUCKOSKO 1 km”, och det var det som var målet. Vi går och går, kilometern känns väldigt lång, stigen blir nästan osynlig ibland. Men behåller man färdriktningen och går tills det dyker upp ett trådstaket för djur på vänster sida, då på höger sida bland träden finns underverken. De blommar kanske ett par veckor och det är som bäst nu upplever jag. Lägg på minnet dagar kring nationaldagen, det är då man ska komma hit. Vi strosar omkring njuter och beundrar. Försöker känna doft, kanske en svag aning om apelsin, men ögonfröjd! Har ingen annan fotoutrustning än mobilen, håll till godo

:imageimageimage

När vi går tillbaka applåderas vi av en hackspetts ihärdiga ”trummande” , det ger ytterligare en dimension till upplevelsen. Åter vid parkeringen tar vi fram fikakorgen och bord på plats kommer oss väl till pass. Mums med paj och vaniljsås!

//Anna

Comments (2) »

Låt landsbygden leva

Mellan hägg och syren är det tid att njuta av allt naturen levererar, enligt den gamla berättelsen om skomakarn’ som stängde just då.

Egentligen finns det ju inget mellan, det går in i vart annat. Det börjar när häggen slår ut tills syrenerna vissnat. En period på  nån vecka, beroende på hur värmen driver växtligheten. image

Vår hägg började blomma i mitten av maj i år, vindarna är kyliga på en ö, men ett par gånger njöt vi av blomster och doft med vår ”portabla lilla uteplats”!

Det borde vara 25 år sen min far tog med sig en planta från barndomshemmets marker och planterade på vår äng. Den har som synes nått en imponerande höjd! Tänk att få påminna sig om föräldragården på ett så vackert sätt varje år, att minnas sina föräldrars idoga arbete och hur fint man hade det som barn.image

Klart det kändes tungt för alla, när krafterna sinade hos mor och far, ingen av oss barn blev bonde, och gården fick säljas. Men det har det goda med sig, att nu kan man fortfarande efter alla år åka förbi ett välvårdat hus och brukade åkermarker. Eller med allemansrättens lov kunna vandra längs ännu synliga stigar.

Många tacksamma minnen finns bevarade från Ängagärde!

Det hade känts sorgligt att uppleva en sådan här syn. Vi cyklade nu i helgen en tur och en liten bit från ”landsvägen” fick vi se den här en gång storslagna mangårdsbyggnaden och där det mesta av gårdshusen rasat i hop.

imageKikade in genom ett fönster, trasiga gardiner, damm, flugor mm och längre in i rummet skymtade en vacker kakelugn mitt i förfallet. Sonen gick runt lite mer och fick se en död liten katt som kurat i hop sig och väntat in i döden på sin husse. Framför huset fanns spår av en vackert planerad trädgård. Allt kändes tragiskt. Nej, om man äger något ska man nog inte behålla det, om man inte kan vårda det. Det finns säkert andra som kan! Då får allt nedlagt arbete av tidigare generationer komma till sin rätt. Här har en mor och far lagt mycken energi en gång i tiden, men nästa generation hade inte samma möjlighet, och så kom förfallet. Uppmuntra varandra och underlätta ägarbytet!

Kanske ett inlägg i ”Låt landsbygden leva”.

//Anna

Leave a comment »

Att sätta spår i tillvaron.

Hej igen, länge sedan jag skrev något här. Men idag fick jag inspiration att dela med mig.

Fick höra berättelsen om en kvinna från staden Cordoba i Spanien. Genast relaterar jag till vårt besök på den platsen i höstas. Där finns en av de mest berömda katedraler som världen begåvats med. Europas största och den tredje största i världen, googla gärna på ”katedralen i Cordoba”, så får du mer fakta. En stad dit det kommer tusentals med turister varje år.

Denna kvinna föddes i en familj där pappan jobbade i en kolgruva. Där fick Pepita också börja arbeta som barn. Om det berodde på att hon inte fick tid att gå i skola, att de inte hade råd eller att det  ansågs oviktigt för en flicka att få lära sig läsa. I vart fall räknades hon i många år som analfabet.

Hon gifte sig  och fick fyra barn. Helt plötsligt dog maken och Pepita blev änka och skulle försörja sina barn och försöka hålla ihop hemmet.

I efterkrigstidens Spanien,  blev det bl a Barcelona som lockade med arbeten. Där hade Pepita en kusin, och flera av släktens yngre flyttade dit för att söka lyckan. Fattigdomen präglade hemmet, men inte den mänskliga värmen. Pepitas familj hade varit baptister, och det blev naturligt att söka upp trosfränder. Där i staden fanns också svenskar som arbetade, och som sökte sig till samma troendegrupp. Någon av dessa insåg Pepitas svåra belägenhet att få ihop det nödvändiga för vardagen, och började tänka ut alternativ för familjen att få det bättre. Tänk om det fanns någon hemma i Sverige som kunde ta emot hennes flicka och som kunde ge henne en värdig fortsättning på livet?

På så sätt kom Pepitas dotter till Gotland 1960. Här fick hon det bra, men mor och dotter längtade efter varandra och det blev en returbiljett till Barcelona.

Men även fosterföräldrarna längtade efter sin flicka, och för att göra berättelsen kort så kom tillslut hela den lilla familjen hit, utom ett av syskonen som dött. Pepita kom med sina tre barn och så började ett nytt liv. Hon fick jobb på LM Ericsson och kunde på så sätt försörja sig. Lyckan började vända, och Pepita träffade en ”redig” gotlänning och gifte sig 1968. Pepita var då 47 år. Här har de haft sitt hem och och fått leva ett gott liv. Om ett par år hade blivit guldbröllop.

I dag begravdes Pepita, hon skulle fyllt 95 år nästkommande december. Hur underligt det än låter lärde jag känna Pepita först i dag. Hade blivit ombedd att vara orgelspelare på begravningsakten. Visst hade jag hälsat någon gång på Pepita eftersom vi de senaste åren genom hopslagning, tillhört samma frikyrkoförsamling, men svårigheten  att röra sig, gjorde att besöken för Pepita blev få i kyrkan.

I dag fick jag höra berättelsen om en kvinna med överlevnadsförmåga och stor humor, som alltid hade glimten i ögat och skaffade sig vänner för livet där hon drog fram. Som hjälpligt lärt sig läsa i vuxen ålder,  klarat av hem och arbete och levt som pensionär i nästan 30 år. Som hade kontakt med sin släkt i Spanien. Tre syskonbarn kom snart också till Sverige, och de bor nu på olika platser och har det bra. I dag möttes man i Visby tillsammans med fyra släktingar från Spanien. En samling på 55-60 personer.

Det blev spontanberättelser på svenska, spanska och sånginslag på båda språken vid minnesstunden. Jag fick höra om en kvinna, som aldrig fick gå i skola som barn, som kämpat för att få ihop livet, att hon benämnts analfabet, skaffat hus och fått barnbarn. Tillslut blev det guldkant på tillvaron!

Som ofta kommenterat sina samtal med ordspråk, och som aldrig glömde sitt modersmål,  trots mer än 50 år i Sverige. Telefonsamtal blev en slags livlina, när man inte kan skriva så bra. Hennes svenske man fick bli en ”brygga” vid språkförbistring. Som bl a skaffade sig vänner genom att träffa och bjuda hem andra spansktalande i Sverige. Som sett Guds omsorg under livets skiftningar.

Jag var imponerad av vad Pepita betytt och ville dela min upplevelse med er. Det blev en minnesstund i ordets rätta bemärkelse.

Underskatta aldrig kärlekens kraft.  Nr 313 ur ”Instruktionsbok för livet.

/ Anna

Comments (2) »

Min trädgård…

image

image

Både frösådda och perenna vallmon är som vackrast nu. Visst blir det dagliga rundor i trädgården för att njuta nu och lägger in  lite bilder som ”sparad sommar” att kolla in  andra dagar när vintern är här. Nu kommer andra ”blomstormen” efter vårens alla lökväxter, men fortfarande påminner den vita backsippans fröställning om våren. I bakgrunden av nedanstående bild kämpar en japonika, som egentligen inte växer i vårt klimat, men med lite extra omvårdnad inför vintern klarar den sig ute året runt. image

image

Blågull bytte jag till mig förra året genom en fb-grupp. Den förälskade jag mig i på en trädgårdsvandring en gång i tiden. En växt som jag misstänker kan breda ut sig, men så härligt blå. Olika hostor är bra som marktäckare och har dessutom en mängd dekorativa bladfärger. Har genom samma grupp fått tag på vit, rosa, och gul rudbäckia samt några gula vallmosorter, aprikos vallmo och gulaktig fingerborgsblomma. Men alla dessa vårdas ännu i barnkammaren.

image
Rosensmultron, rara blommor men sällan frukt.

Njutfaktorn höjdes när första (ekologiska) jordgubben skördades (16/6)!

image

Pelargoniorna börjar blomma efter vinterdvalan. De kommer att blomma kanske 5 månader framåt. Har flera krukor. Frosten kommer en del år sent här på ön. Sista tiden brukar de få husera på altanen, för att stå i förrådet dec-april. image

Tomten tycks vara perfekt för pioner, svavelpionen är överblommad i det samma. Blir vädret optimalt kan det finnas andra blommande pioner 3-4 veckor till. Väntar t ex på bowl of beauty och någon sen doftpion.

image

image

image

image

Ett par hasselbuskar växer ivrigt i bortre hörnet.  Efter grengallring förra året kunde jag i våras klippa långa vidjor  att placera på lämpliga ställen som stöd bland blommorna.

image

En växttavla är under utformning, projekt ny ram.

Diablobusken⇓ med sina blodröda blad kommer snart att vara översållade av vita blommor en kort tid. image

Tre klematisplantor köptes för något år sen som ljusrosa med mörkare streck i, har nu skojat till det och blivit tre olika individer

image

Livet med trädgård är att leva i föränderlighet, nästa dag nya upplevelser. Lika skön och vacker oberoende av politiska åsikter och militära insatser i omvärlden.

image

Snart, ja redan inledd kommer perioden med rosorna……

//Anna

Comments (2) »