Archive for maj, 2011

Musik det är mitt liv de´….. eller…

Det låter som musik. Ett uttryck med positiv klang. Man kan inte vara arg eller ledsen när man ska uttrycka sig med sång/musik. Det går bara inte ihop.  Försök sjunga en stump när du är arg eller gråter. Det går bara inte. Så därför borde alla ägna sig åt musik för att må bra eller bättre. Musik leder känslolivet i positiv riktning.

Förra helgen lyssnade jag till en musical med texter och sånger av Lina Sandell-Berg. Hon författade mer är 1700 dikter, skrev texter till söndagsskolor i mer än 35 år. Tror faktiskt att det är så att de flesta av oss kan/känner till ganska många sånger hon skrivit.  T ex:

  • Tryggare kan ingen vara
  • Blott en dag
  • Bred dina vida vingar
  • Jag kan inte räkna dem alla

Härom dagen kom jag på mig själv att gå och gnola på en av ovanstående när jag njöt av allt det fina man upplever ute i naturen just nu. ” Jag kan inte räkna dem alla” – vad då det blommar ju överallt.

Jag är tacksam att mamma Ingeborg var så enträgen att se till att barnen skulle träna musik. Vilken källa till glädje. Jag är inte speciellt musikalisk. Tvärt om så känner jag mig ganska begränsad i denna genere. Men med envishet och träning så blir det resultat. Och så får man inte vara rädd att göra bort sig. Men min insats har stannat på det lilla planet och det är jag nöjd med. Rampljuset sköter andra mycket bättre.

Jag är glad att jag kan klara spela till psalmsången i min kyrka om jag får tillfälle att träna i förväg. På senare år har även fotpedalerna på orgeln blivit använda. Det är en härlig känsla att få bidra med det i gudstjänsten. Och i skoljobbet hade man ju stor nytta av att kunna sjunga och spela på musiktimmarna i klassen. Där använde jag oftast gitarren.

Hoppas några elever i sin tur kunnat fortätta att utveckla sin musikaliska talang. Minns en Jakob som jag lärde lite om ackordspel på piano. Och han hade talang. Vid julfesten spelade han felfritt till klassen när de sjöng ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Hans mammas kommentar efteråt : Jag visste inte att han kunde spela, de hade säkert inget piano eller synt hemma. Och av Ellens mamma fick jag en blomma för gitarrlektioner. Det är många år sen, men varje år blommar det gula majvivor i trädgården som påminnelse om – ja faktiskt musiklektioner.

Min pappa sjöng, men han var inte så tonsäker, men sjöng det gjorde han. Syster Gullan har gillat musik och rytm. I sina bästa år talade hon om att hon var en trumstjärna. Takten den kunde hon hålla när hon ville. Men att få till rätt ton vid sång, det var värre det. En gång härmade jag hennes sätt att sjunga. Men det godkändes inte. Du sjunger fel sa hon. När jag sjöng rätt – ja då var hon nöjd. Sång och musik har varit ett sätt att umgås med henne. Vet faktiskt inte om vi hälsat på varandra utan att vi haft musikstund i hop.

Tinnitus – det låter inte som musik. Det tjuter ständigt i öronen som om de glömt stänga av en gammal TV nånstans. Tyvärr är det något jag har och det är säkert ett släktdrag. Min farmor berättade att det susar i öronen. Pappa sa att det ”luar” i öronen. Det går inte över, blir värre om man är trött eller stressad. Bara att gilla läget. Slölyssnar därför aldrig på musikradion. Spelar nästan aldrig skivor , annat än om jag verkligen vill lyssna. och aldrig har jag musik i bilen. Det blir alldeles för mycket ljud på en gång. Man måste ju vara uppmärksam på trafiken.

Musik skall byggas utav glädje, av glädje bygger man musik.  Det är sant. Att gå på en konsert av något slag är inspirerande! I helgen kommer det en barnkör som jag ska gå och lyssna på. Det ska bli härligt.

 

 

 

 

 

Annonser

Comments (3) »

Hundar jag minns och lite från jobbet i helgen.

Att vara uppvuxen på en bondgård,  innebär perspektiv på livet. Det finns alltid något att göra. Finns det inget folk att prata med fanns det djur som visade tillgivenhet.

När jag var liten var jag rädd t o m när jag hörde hundar skälla på granngårdarna. För att råda bot på det, köpte mamma och pappa en  hundvalp. Min kommentar när jag vågade mig fram och titta på ”farligheten” sades vara: Var den så liten? Och sen var jag inte rädd längre.  Valpen fick namnet Saga . Den var en helvit mellanstor hund. Ingen aning om ras. Ett speciellt minne  är att hon höll reda på saker åt gårdsfolket. En gång låg hon på en stenmur 2-300 meter bort i hällregn när vi kom hem i bilen. Pappa kom på att han lagt en rock där när han jobbade ute på åkern. Hämtade rocken och Saga följde glad sin husse hem. En annan gång när jag var 3-4 år, fastnade hon med tassen när dörren for igen av tvärdraget. Jag sprang fram för att öppna, men Saga var panikslagen och bet mig i foten. Har ännu efter alla år ärr på vänstefoten.

Sen kom en hunden Laika. Det var väl i det skedet när första rymdhunden var aktuell. Det var en blandras med mest utsennde av västgötaspets.  Pälsen var lite lurvig och en härlig svans att vifta glatt med. Laika var  lekfull och påhittig . Eva kan säkert berätta mer. När Laika var liten älsakde hon jaga hönsen. Pappa vän av ordning gav hunden  ”smäll”  och från den dagen fick hönsen vara i fred. Laika kom på att  klättra upp på källartaket, och titta vad vi hade för oss inne i köket. En vintermorgon när jag skulle cykla till skolskjutsen, tänkte jag på hur bra det var att bo i ett land där det inte fanns några farliga, vilda djur. ”Stackars dem som bor i Afrika, de kan ju möta lejon”. Och just då jag tänkt tanken så får jag se något som kommer springande mot mig . Minns bara att jag hann  skrika till, säkert väldigt högt, för jag blev fruktansvärt rädd. Det där som kom emot mig slängde sig förskräck åt sidan med ett gnäll och tittade helt oförstående på mig: Laika?!?!  Hon ville ju bara  visa att hon blev glad att se mig.  Laika begåvade gården med ett antal hundvalpar som hon fick ihop med grannens hund. Kan bara säga att de var inga skönheter. Gråbruna i pälsen och trubbig boxernos..

 Nästa hund blev King, men han blev inte så långlivad, för han älskade jaga kor och roa sig med att bita sig fast i deras svans och släpa med ett stycke. Det får man inte göra om man är gårdshund.

Och så kom Lotta. Hon var en riktig kompishund. Hon liknade Laika,  sades vara ett mellanting av tax, schäfer och västgötaspets. Ett öra upp och ett ner. Har gått många långa promenader med henne. Hon blev alldeles till sig när kopplet kom fram, för då visste hon att nu var uppmärksamheten riktad till henne. Hon sprang alltid lös annars. Hon ”tävlingssprang” när vi åkte spark elle pulka på vintern. Kom det nån bil nån gång skällde hon ända tills hon förstod att vi gillade besöket. Mamma tyckte det var bra. Kom det försäljare eller andra okända, ja det var bara låta Lotta skälla ut dem om de inte var välkomna.  Vi visste alltid när det kom nån, för det talade Lotta om. Ett sådant minne har jag. Var barnvakt åt syskonen en kväll. Hör hundskall och förstår att någon finns på gårdsplanen. Jag gläntar försiktigt på dörren för att kunna se om det var någon jag kände. Då hör jag en mansröst som säger: Tyst med dig hund! Jag låser illa kvickt. Ilar till telefonen och ringer  grannen. Han tar cykeln och kollar läget. Jodå ute på gårdsplanen står en man som i bygden var lite ”enstöring”. Grannen kommer in och berättade att nu var faran över. Han hade sagt till mannen att så där fick man inte stå och spana.

Lotta fick också valpar. Vid ett tillfälle när jag flyttat hemifrån, kom hem, parkerade bilen, men satt kvar. Det var  så att Lotta kunde bilmärken , jaja hon visste hur gårdsfolkets bilar såg ut. Jag skulle se vad som hände.  Lotta kom springande,stannade utanför bilen, blev otålig, hoppade upp, la tassarna mot bilrutan och smågläfste. Tillslut så gick jag ju ur. Lotta sprang en liten bit, kom tillbaka, sprang iväg en liten bit, kom tillbaka. Det hon tydligt visade sa : Följ med mig! Och där i en grop i halmen visade hon stolt sina nyfödda valpar. Någon dag senare kom  grannen Sven – men honom motade hon bort från ladugården. Han var obehörig för henne.  Mamma lärde hundarna att vänta tills katterna ätit färdigt. Kan för min inre syn se hunden lydigt lägga sig med nosen mellan framtassarna och glo ihärdigt på matskålen. Blev katterna för långsamma kunde de skälla till, men de gick inte fram förrän katterna lämnat platsen. En av hundarna, troligen Lotta , var expert på att bixtsnabbt bita ihjäl möss. Anade hon ”inkräktare” så vann hon  nästan alltid. Vill minnas att båda blev blinda mot slutet. De lärde sig springa mellan huset och ladugården.  Både Laika och Lotta fick leva så länge de orkade.

——————————————————————————————————————–

Och så lite från jobbet senaste helgen.  På lördagen deltog vi i FUB:s utflykt till Gangvide farm i När. Vädret var härligt, många brukare med anhöriga/assistenter kunde välja bland aktiviteter, se smådjur mm.

 

 

 

Comments (4) »

Tänk på vilodagen

Här sitter vi våra skilda världar och ser saker från det perspektiv vi själva väljer. Börjar man uppifrån ser man hur det blev – resultatet. Börjar man nerifrån kan man se om det är något att bygga på, om grunden är stabil. Frågan är vilket man börjar med. 
  • Nu ska jag ut och sätta mina frön. Resultatet kommer om några veckor. 
  • Längre fram i veckan ska jag göra något åt uteplatsen på frukostsidan. Har redan testat att sitta där. Besvärligt att klippa gräsmattan under bänken. Det ska bli slut med de besvären har jag tänkt. 
  • Vad ser du idag?

Lördagen är förbi. Det blev en härlig utedag här hemma.

 Nu är det söndag och har varit på gudstjänst. Det var stämning. Man kände  gemenskapen. Livets ytterligheter berördes genom parentation för Christina Dez – född i Österrike, men bosatt större delen av sitt liv på Gotland. Hon kom hit med sin familj genom Cementa. Hennes släkt bor nu både på fastlandet och på Gotland. Tyvärr drabbades hom av sjukdom för rätt många år sen och orkade inte med ett aktivt liv. Saknad när någon försvinner – glädje när någon kommer. Och det gjorde det. Celina från Lettland berättade om sin dopupplevelse i fredags. Hon berättade t o m lite på svenska!

Gudstjänstens tema ”Hänförelsens tid” och predikans innehåll grundade sig på Pingsten: Paulus som kommer till Efesos frågar några han möter om de fått helig ande. Svaret blev:” Vi har inte ens hört talas om det.”  När lärjungarna fick del av Anden då övervann ivern att möta anda människor rädslan som kommit när Jesus blivit korsfäst. Nu ville de ut och berätta att var och en har möjligheten att leva ett liv i harmoni och livsglädje trots svårigheter vi råkar ut för under livets gång.

Eftersom jag var mötesledare så vill jag avsluta bloggen på samma sätt som gustjänsten: en dikt av Daniel Kviberg som handlar om  människas trygghet i tron:

Varenda morgon berättas det gick Jim i kyrkan på väg till jobbet.Han tog av sig mössan och gick längst fram i kyrkan och sa: ” Jesus det är Jim”

Det var hela hans morgonbön, hela hans gudstjänst, men den bar honom hela dagen.

När olyckan hade hänt och Jim låg på sjukhus förundrade Jim´s glädje och tålamod alla som arbetade där, han var ju så hemskt sönderslagen och ensam.

Men en dag förklarade Jim hela hemligheten: ”Han kommer varenda morron” sa Jim. (Och personalen tittade menande  på varann). ”Han kommer varenda morron hit till sängen och säger: ”Jim det är Jesus, …varenda  morron…”

Och plötsligt förstod man – och bland dem fanns det några som trodde.

Vad blev det sen av vilodagen tänker du kanske. Jodå det blev ett par timmar på altansoffan. Söndagen är en bra uppfinning, sa min far. Ha de bra  tills vi möts här om så där om en vecka.

Comments (2) »

Det blev nog rödljus…

Vårens vilda framfart bromsades upp av kylan :  Inte vill man ut i trädgårdslandet och så frön. Tröstar mig med att de gror i alla fall inte när det är kallt. Står inomhus i värmen och bertaktar livet utanför. Upptäcker att bondpionen har stora knoppar, rosa dagliljan har frusit av en bit och ginstbusken ännu inte visar någon blomsterglädje. Tankarna spinner vidare och jag minns 25 år tillbaka: Erik framför busken på samma plats  mors dag 1986. Hoppas blomningen blir lika riklig i år.

Börjar drömma om doften av kaprifol när blicken vandrar vidare till granen med sin klättrande invånare.  Och minsann börjar inte spireabuskens vita blommor skymta.

Kan inte låta bli att ta en runda och kolla efter mera. Trädgårdens dyraste planta visar sig ha tre knoppar – dillpionen! Härligt att den överlevt vintern och att den är p G! Investeringen tar sig sakta, men säkert nu på tredje året.

Snart lyser den röd!

Värre verkar det vara med fikonbusken. Men jag hoppas att den kommer igen på roten. Det har den gjort förut. Fikon gillar absolut inte kalla snörika vintrar. Det ska vara näst intill grön vinter. En gång har jag skördat  i tvåsiffrigt antal. Visste du att längst ut på sydöstra udden på Fårö står en fikonbuske innuti en liten muromgärdad plats? Kan den överleva på det vindpinade stället, så ska nog min klara sig också. (Upptäckte den på strandvandring med Monika från Sävsjö.)

Vet du att jag har minnen planterade? Fick av ”moster Karin” ett antal pingstliljelökar 1984. De är trogna år från år. Något år senare bröt jag av en liten kvist av en forsytia som stack ut genom spjälorna på ett staket borta vid vattenverket vid Haga i Visby. Den tog sig och den blommar ivrigt varje vår och bladverket ger senare på sommaren en härlig skugga inne på altanen. Det finns ättlingar till mor Ingeborgs snödroppar i Ängagärde, likaså en svartvinbärsbuske och en gul prästkrageliknande blomma.

 

Fem kaipar från skoltomten i Endre har etablerat sig och sprider sig under hasselbusken. Jodå ramslök  som kommer från en strandvandring med Eva längs stranden i Boge söder om Slite, har kommit igen ute på ängen. Och då står jag under en annan glädjespridare: Häggbusken. Den bad jag pappa Göte ta med sig från ängagärdsskogen och planterades ute i ängen. Året var troligen 1990 Det har blivit obligatoriskt att där varje år inta någon frukost eller fika när tiden ”mellan hägg och syren” infaller. Snart är vi där!

Ramslök

Vandrar vidare och blir påmind om det böljande landskapet kring Ätran (i Blidsberg Västergötland), gullvivorna lyser! Ja inte har jag gävt upp sådana plantor, men köpt därför att jag vill minnas. Och plötsligt är tankarna inne på sommar och semester. Tänk om vi skulle cykla på järnvägsbanken genom Ätradalen! Vi har  planer på det. Det blir kusinträff i Herrljunga under samma resa. Kusin Uno från Dalarna är en hejare på dalior – det är inte jag. Det är för jobbigt med vinterförvaringen. Mina dalior blir mest  engångs. I år blir det fyra rosa  exemplar, inköpta på trädgårdsmässan i Älvsjö. De står och värmer sig i växthuset ännu.

 Gullvior som sprider sig uppe på ”vägbanken” .

Det är skönt att det blir rödljus i livet ibland. Man behöver det. 

 Och nu har jag varit i Stockholm i jobbet över helgen. Och det du ser på den här bilden är utsikten genom fönstret när jag lagt mig på kvällen. Har många gånger  tackat Gud för stjärnhimlen jag kan se, att jag har ett ombonat  hem, mat på bordet och har hälsa och krafter. Lever i ett land med fred och har ett socialt nätverk. Det är värden som inte kan köpas för pengar.

Comments (4) »

Sköna Maj välkommen….

Det är, det känns magiskt månadsskiftet april – maj. Det är som om livet byter skepnad på något vis.  Mina första minnen av detta  datum är från det året jag fyllde 6 år. Familjebilen vi åkte i var en Opel kadett medell38.  Vädret var mulet, regnet hängde i luften och hela familjen skulle åka till Ulricehamns pingstkyrka. Där spelade en blåsorkester från  Göteborg. Mycket folk. Mamma  berättade att nu kunde man ta fram vår- och sommarkläderna. Det var nog första gången jag blev medveten om att det fanns något som benämndes mode. Såg några tonårstjejer jag kände till. En av dem var nyekiperad från topp till tå, sa mamma.  och jag minns att jag frågade vad hon menade med det. Så sen har det hängt i det där med vårkläder är något speciellt. Nyekiperad – nej inte i år i alla fall.

Det var också den gången jag fastnade för blåsmusik. Det lät alldeles underbart tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande.  Tur att jag flyttade till Gotland, för där fanns Visby storband:  www.gotlandsmusiken.se/storband.pab . När du går in på länkenoch klickar nere till höger kan du få 5 underbara storbandsminuter! Storbandet hade jag lyssnat till redan innan jag flyttade till Gotland. Och ni som var med och firade min 50-årsdag känner ju till att jag överraskade gästerna med en konsert av Visby Brass.  Tänk jag fick vara med och välja ut låtarna från en lång lista de hade att erbjuda! Sista låten blev naturligtvis Gotländsk sommarnatt. Det blev min dag det! ( googla gärna på gotländsk sommarnatt trumpet, och det finns ett antal varianter att lyssna till. Det kan få mig att bli så berörd så jag vill gråta för det är så vackert). Ser nu fram mot gratiskonserterna i Almedalen som brukar vara en gång i veckan ett antal gånger innan semestertiderna börja på allvar. På sensommaren brukar det bli musik av Visby Brass vid Botaniska trädgårdens lusthus. Hoppas traditionerna håller i sig äver i år. Blev i dag påmind om att pappa Göte hade en s k resegrammofon och där spelades 78-varvare.

 En låt på varje sida 

 

Och här är andra bilder från en alldeles solstrålande med kyliga nordanvindar ö i Östersjön.

 

Comments (6) »