Hundar jag minns och lite från jobbet i helgen.

Att vara uppvuxen på en bondgård,  innebär perspektiv på livet. Det finns alltid något att göra. Finns det inget folk att prata med fanns det djur som visade tillgivenhet.

När jag var liten var jag rädd t o m när jag hörde hundar skälla på granngårdarna. För att råda bot på det, köpte mamma och pappa en  hundvalp. Min kommentar när jag vågade mig fram och titta på ”farligheten” sades vara: Var den så liten? Och sen var jag inte rädd längre.  Valpen fick namnet Saga . Den var en helvit mellanstor hund. Ingen aning om ras. Ett speciellt minne  är att hon höll reda på saker åt gårdsfolket. En gång låg hon på en stenmur 2-300 meter bort i hällregn när vi kom hem i bilen. Pappa kom på att han lagt en rock där när han jobbade ute på åkern. Hämtade rocken och Saga följde glad sin husse hem. En annan gång när jag var 3-4 år, fastnade hon med tassen när dörren for igen av tvärdraget. Jag sprang fram för att öppna, men Saga var panikslagen och bet mig i foten. Har ännu efter alla år ärr på vänstefoten.

Sen kom en hunden Laika. Det var väl i det skedet när första rymdhunden var aktuell. Det var en blandras med mest utsennde av västgötaspets.  Pälsen var lite lurvig och en härlig svans att vifta glatt med. Laika var  lekfull och påhittig . Eva kan säkert berätta mer. När Laika var liten älsakde hon jaga hönsen. Pappa vän av ordning gav hunden  ”smäll”  och från den dagen fick hönsen vara i fred. Laika kom på att  klättra upp på källartaket, och titta vad vi hade för oss inne i köket. En vintermorgon när jag skulle cykla till skolskjutsen, tänkte jag på hur bra det var att bo i ett land där det inte fanns några farliga, vilda djur. ”Stackars dem som bor i Afrika, de kan ju möta lejon”. Och just då jag tänkt tanken så får jag se något som kommer springande mot mig . Minns bara att jag hann  skrika till, säkert väldigt högt, för jag blev fruktansvärt rädd. Det där som kom emot mig slängde sig förskräck åt sidan med ett gnäll och tittade helt oförstående på mig: Laika?!?!  Hon ville ju bara  visa att hon blev glad att se mig.  Laika begåvade gården med ett antal hundvalpar som hon fick ihop med grannens hund. Kan bara säga att de var inga skönheter. Gråbruna i pälsen och trubbig boxernos..

 Nästa hund blev King, men han blev inte så långlivad, för han älskade jaga kor och roa sig med att bita sig fast i deras svans och släpa med ett stycke. Det får man inte göra om man är gårdshund.

Och så kom Lotta. Hon var en riktig kompishund. Hon liknade Laika,  sades vara ett mellanting av tax, schäfer och västgötaspets. Ett öra upp och ett ner. Har gått många långa promenader med henne. Hon blev alldeles till sig när kopplet kom fram, för då visste hon att nu var uppmärksamheten riktad till henne. Hon sprang alltid lös annars. Hon ”tävlingssprang” när vi åkte spark elle pulka på vintern. Kom det nån bil nån gång skällde hon ända tills hon förstod att vi gillade besöket. Mamma tyckte det var bra. Kom det försäljare eller andra okända, ja det var bara låta Lotta skälla ut dem om de inte var välkomna.  Vi visste alltid när det kom nån, för det talade Lotta om. Ett sådant minne har jag. Var barnvakt åt syskonen en kväll. Hör hundskall och förstår att någon finns på gårdsplanen. Jag gläntar försiktigt på dörren för att kunna se om det var någon jag kände. Då hör jag en mansröst som säger: Tyst med dig hund! Jag låser illa kvickt. Ilar till telefonen och ringer  grannen. Han tar cykeln och kollar läget. Jodå ute på gårdsplanen står en man som i bygden var lite ”enstöring”. Grannen kommer in och berättade att nu var faran över. Han hade sagt till mannen att så där fick man inte stå och spana.

Lotta fick också valpar. Vid ett tillfälle när jag flyttat hemifrån, kom hem, parkerade bilen, men satt kvar. Det var  så att Lotta kunde bilmärken , jaja hon visste hur gårdsfolkets bilar såg ut. Jag skulle se vad som hände.  Lotta kom springande,stannade utanför bilen, blev otålig, hoppade upp, la tassarna mot bilrutan och smågläfste. Tillslut så gick jag ju ur. Lotta sprang en liten bit, kom tillbaka, sprang iväg en liten bit, kom tillbaka. Det hon tydligt visade sa : Följ med mig! Och där i en grop i halmen visade hon stolt sina nyfödda valpar. Någon dag senare kom  grannen Sven – men honom motade hon bort från ladugården. Han var obehörig för henne.  Mamma lärde hundarna att vänta tills katterna ätit färdigt. Kan för min inre syn se hunden lydigt lägga sig med nosen mellan framtassarna och glo ihärdigt på matskålen. Blev katterna för långsamma kunde de skälla till, men de gick inte fram förrän katterna lämnat platsen. En av hundarna, troligen Lotta , var expert på att bixtsnabbt bita ihjäl möss. Anade hon ”inkräktare” så vann hon  nästan alltid. Vill minnas att båda blev blinda mot slutet. De lärde sig springa mellan huset och ladugården.  Både Laika och Lotta fick leva så länge de orkade.

——————————————————————————————————————–

Och så lite från jobbet senaste helgen.  På lördagen deltog vi i FUB:s utflykt till Gangvide farm i När. Vädret var härligt, många brukare med anhöriga/assistenter kunde välja bland aktiviteter, se smådjur mm.

 

 

 

4 reaktioner till “Hundar jag minns och lite från jobbet i helgen.

  1. Jag vet inte om vi ska vara glada att du valde att inte ha hundar upp i vuxenlivet, fast det kanske Evert inte hade tillåtit, fast det hade kanske varit bra om det fått honom att röra på magen ibland.

    Fina bilder! Lotta ser glad ut, och brandkåren ser ut att vara till mycket nytta, inte bara att släcka bränder! =)

    1. Nej du. Min åsikt är att man kan inte bo i en stad, ha jobb och samtidigt ha hund. En hund/katt ska man umgås med som om de är barn. De ska inte lämnas ensamma längre stunder. De vill inte vara ensamma. Åtminstonde behöver de en djurkompis. Djur kan man ”prata” med. De överger aldrig en snäll ägare! De gör en alltid glad, för de visar sådan tillgivenhet. Hunden King – jag sörjde den verkligen. Han var tillgiven och lekfull. Han tyckte nog bara att han busade med korna.

  2. Angående hundarna som vi hade i Ängagärde så hörde jag talas om den snälla vita hunden Saga och den lite mer vilda hunden Jippo som fanns på gården innan jag minns det. De hundar som fanns när jag och Per växte upp så var det Laika och efter henne kom Lotta. Laika var en blandras av shäfer och Västgötaspets. Otroligt duktig på att hoppa över grisstiorna i ladugården. Älskade att vara med oss i hölassen under hötiderna. Mamma stekte pannkakor till henne ibland eftersom hon älskade det. Hon bet sönder min fina plastlastbil när vi var på den årliga semesterresan men det gjorde inget för jag älskade Laika.
    Lotta skaffade vi medans vi hade kvar Laika för hon fick sämre syn för att till sist bli blind. Vad ledsna vi var för det och speciellt mamma. Kommer ihåg att vi hade bestämmt att ta bort Laika till en bestämd dag men när det närmade sig den dagen ringde mamma återbud så fick hon leva ett tag till. Lotta var en busig Västgötaspets som vi också älskade. Båda de här hundarna var med mig och Per överallt. Var vi sjuka och fick ligga i sängen så låg de under sängen som en trogen vän. Åkte vi pulka sprang de efter allt vad de orkade. Var man ledsen så stod de där och liksom tröstade med att vifta på svansen. Jag och Per älskade Laika och Lotta.

  3. Jippo – honom glömde jag ju när jag skrev. Förlåt.. minnena av Laika och Jippo flöt i hop för mig. Jaja åren har gått, 50-60 år. När jag sitter så här och skriver inbillar man sig att det är hälften ungefär. Undrar varför det blir så? För när man blir påmind, ja då minns man plötsligt! Tack Eva!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: