Strandvandring och ännu mera eftertanke

 Naturen är  min bästa källa till rekreation. I fredags fick jag en sådan där härlig dag att vandra längs en gotlandsstrand.

 

Strandvandring runt Gotland det är ett projekt upplagt på flera år för att komma runt ön. Det finns fyra sorters stränder. sandstrand, klapperstensstrand, strandängar och klintstrand. Klart man vill ha det första. Det som är vanligast på ön är klapperstensstränder. Klintstränder finns mest på västra sidan. Östra sidan sluttar långsamt ut i havet och de farliga pallkanterna hittar man på västsidan  Ska man runt Gotland så är det en vandring på ca 80 mil.

 Här passar stövlar bra att ha på fötterna.

Jag har gått på vintern då det varit isbelagt. Havsis är seg och verkar ha viss elastisitet.  På våren när hästhov tittar upp bland stenarna, sommartid är förstås vanligast men en höstdag är inte att förakta. Minns en gång för tre fyra år sen. Syster Eva och jag hade parkerat bilen vid Fluntinge strax söder om Grötlingbo udd. Vi tänkte gå runt udden och gina tillbaka till bilen. Det var lite gråmulet och regnet hängde i luften. Första delen bestod av stenig strandäng för att sen övergå i mer bördig strandäng. Där fanns ett fågelreservat. Det respekterade vi och undvek att gå in på området. Men tala om ojusthet, på gränsen till reservatet stod två skyttar och lät en hund skrämma upp sjöfågel som de sköt ner när de skrämda flög i väg. Kan det ha varit nödvändigt för att få mat eller var det lyxunderhållning?  Den frågan får jag aldrig svar på. Vi vandrade vidare, kom in ett område med sommarstugor lite här och var. Så skulle vi tillbaka till bilen. Vi ginade över udden. Det vi inte tänkt på var att det mörknade mycket tidigare än på sommaren. Hade inte Fluntinge fyr blinkat som vanligt den gången hade det varit betydligt svårare att komma tillbaka till bilen.

 Här har jag rundat viken och ser tillbaka mot Fluntinge fyr.

Så  den här dagen tänkte jag fortsätta där vid Fluntinge och söder ut mot Fide. Det var varmt och lite soldis. Ett öde strandavsnitt enligt kartan. Passerade några strandbodar, men tillsynes ingen hemma. Men djur på strandängarna var det gott om. Gillar inte speciellt att gå där det finns flockar av nötkreatur. Och för att undvika kontakt kan man gå ute i vattnet. Och det blev mycket sådant i dag. Först i lagom stövelhöjd, men det lockade att gå lite längre ut. Så tillslut så var stövlarna bara fotbeklädnad och jag gick i vatten en bra bit upp över knäna. Kan berätta att  jag lärt mig att tömma stövlarna utan att ta av mig dem. Man gör som det sjungs i en gotlandssång… att spark sig själv i rövi.

 Här töms stövlarna igen!

 Vattnet var varmt och skönt. Hade glömt mina vandringsstavar hemma , men ersatte dem med ett par övergivna stängselstolpar. En för el och en mer bastant för taggtråd. Utrustad med dem kände jag mig modigare att passera koflockarna. Går man ute i vattnet så slipper man ifrån den tråkiga släken som ligger och jäser i sanka strandpartier. Efter ungefär halva vandringen så var det underbara strandängar med lågt gräs. Lättgånget. Plötsligt hördes ett ihållande surrande från massor av insekter. På marken växte det ”ett hav av baldersbrå” ( en slags prästkrage) och det var därifrån ljudet kom.

 

En dag för alla sinnen och reservkrafterna har fått påfyllning. När jag går ensam får man tillfälle att gå igenom många minnen. Det är så avstressande och ett bra sätt att ”återfinna” sig själv. Jag mår så bra. Men att få gå tillsammans med någon som trivs med utmaningarna – det gillar jag mycket.

När jag just skrivit utkastet så blir jag medveten om det hemska som hänt i Norge. Mina tankar går genast till alla som drabbats och känner mig sorgsen att världen kan vara så grym.

  Martin Luther King sa ungefär så här: Det är inte den som är emot mig som jag räds. Det är den stora massan som inte vågar säga ifrån när något är fel. Ett rannsakande budskap från en som predikade fred och antivåld. Trots det så föll han offer för någon som inte tålde höra sanningen.

 Nästa tanke blir till den dag jag fick meddelande om att min lillebror omkommit. Vid det tillfället var jag på fjällvandring uppe i Sarek en vecka. Väl framkommen till slutmålet skulle jag ringa hem. Det var kväll, det borde varit mamma som svarade, men det var pappa. Det första han säger är: Något hemskt har hänt.  Per…    Jag stod i en telefonkiosk – mobilen var inte uppfunnen på den tiden och hade några enkronor. Året var 1978. Han hade sex dagar kvar till sin 18 årsdag den 24 juli. Alltså precis vid den här tiden på året.

( Bilderna har en text som syns om man för muspekaren över , fotona ärtroligen från juni/juli 1978 utom första som kan vara året innan)

 Hemma i Ängagärde

Pannkakor på G

 

 

Drygt en månad mellan bilderna, men en förändrad världsbild. Ett för och ett efter. Älsakade mamma och pappa.

 Minns pappas ord vid kistan: Man ska leva för varandra och ta vara på den tid vi har.  Jag tänker på orden och försöker tänka efter hur jag ska göra för att kunna uppfylla  det. Mina kära läsare: Var och en av oss  är unik och värdefull. Var och en av oss är en pusselbit och är viktig för  helheten. Det finns bara en som du. Vi behöver varandra. Alltid kan man uppmuntra någon varje dag. Bekräfta och säga något positivt. En vis man sa: Bär varandras bördor, gör det lite lättare för varandra att leva vidare. 

..finns bara minnen

Trots allt sorgligt som drabbar oss alla någon gång, så brukar jag tänka fåglarna kvittrar lika vackert fortfarande, blommorna lyser lika fint. Naturen är en källa till inspiration och ger ständigt energi….. Skaparen är god som lät människan få allt detta fritt och för intet.

4 reaktioner till “Strandvandring och ännu mera eftertanke

  1. Tack Anna för att du återigen delat med dig av dina tankar och ditt liv. Lika levande skrivet som alltid.Det ger mig mycket att fundera över.

    Inga

  2. Ja ibland kan det kosta på för mig själv att plocka fram minnen. Men det känns så fint ändå. Det är som om meningen med Pers liv får leva vidare. Han var så duktig, och fick jobb efter gymnasiet på rekommendationer av sin klassföreståndare. Inte alla har haft förmånen att få fast jobb direkt efter studenten. Han hade hunnit vara på jobbet en månad, och jag minns att mina föräldrar hade kontakt med den chefen vid flera tillfällen efteråt. Det hjälpte dem att gå vidare. Jag minns också hur Per berättade om sitt arbete och att det gällde att tolka ritningar och sedan svetsa ihop beställda trappor mm. Han kände sig stolt att klara det. Och när han växte upp byggde han mycket med lego, gjorde egna konstruktioner. Minns snurrande väderkvarnar och lysen i fönstren. En liten bilbana sysselsatte honom många timmar. Eva och Per var ju rätt jamngamla, så de hade många, många härliga stunder ihop. Jag var ju storasyster som kom hem på helgerna. Jag var ju 13 år äldre än Per och flyttade hemmifrån till studentrum först i Ulricehamn och sen i Jönköping. Och redan när han var 5 år kunde han fixa kaffe på sängen åt storasyster som kom hem och ”divade”. Men alla vi barn var fostrade att hjälpa till på gården. Tror om ni vill men på den tiden fick jag någon gång vara avbytare när det bar av på semester med övriga familjen. Och fixa med hölastning blev min uppgift eflera år. Sista sommaren hemma var 1984, sen kom mina egna barn och 1986 såldes gården p g av att far blivit pensionär. Men det var nog tungt, för hans dröm om sonen som skulle ta över hade gått i kras. Han sammanfattade sitt liv en gång med: Att det finns två epoker i livet. Före och efter olyckan med Per.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: