annaenglund

Läste om Marcus Birro i tidningen Dagen att han slutat med sin privata blogg och även Twitter, för att människor skickade  otrevliga  kommentarer. Rent av hatiska ibland. Varför är det så? Är det för han vågar ha åsikter och kan skriva om det. Han blev känd för mig när det berättades:   ett barn dog, eller var det missfall?  Den sorg de kände i familjen.  Sen har han ju fortsatt att synas på olika ställen i massmedia. Har han varit för skötsam, inte gjort bort sig… Vågat säga att han tror på Gud. Vågar säga det andra bara tänker. Blivit kändis kanske… Varför ska han bli utsatt för sådant? Är det för att de goda människorna inte hör av sig tillräckligt till försvar. ”Eller vi bryr oss inte”. Allt för ofta blir det: Tiger och samtycker. Vi borde bättra oss! Jag säger det nu: Modigt av alla er som berättar öppet om svåra saker ni upplevt. Och vi andra: Ge positiv respons! Jag beundrar alla ni som gör det.

 Avundsjuka människor kan bli fruktansvärt elaka, sa jag till barnen i skolan. Säger någon något elakt till dig, så finns det i regel något de beundrar hos dig, och som de önskar de hade.

Minns från tiden när mor Ingeborg bodde på ”hemmet”. En kvinna ringde hit till ön och sa att vi barn var elaka mot vår mor och inte brydde oss om henne. Ingen ide´ att gå i försvarsställning. Jag visste att vi gjort så gott vi kunnat. Efter en stund frågar jag: Hur mår du själv? Känner du dig ledsen? Eller är det något som du tycker är svårt. Och då kom det. Hon kände sig så ensam och vardagen var svår att klara av. Hon hade inga egna barn. Så jag tror ganska säkert att hon var avundsjuk på min mor som hade vuxna barn som kom och hälsade på och hjälpte till med det som behövdes. Den gamla kvinnan bar på en stor sorg att hennes äktenskap blev barnlöst.

Kan det vara så att vi människor uttalar kritik och gör sårande handlingar mot andra, när vi egentligen mår dåligt själva. Men då borde vi ju bemöta sådant med hjälp och uppmuntran. Beröm minst tre personer varje dag är en bra ide!  Ska vi sätta igång? Och ännu bättre blir det för: Delad glädje är dubbel glädje!

Jesus sa ju att vi skulle vända andra kinden till. Lättare sagt än gjort. Mänskligt är ju att reagera mot, men att bemöta det med gott… Det konstiga är att människan tycks ha lättare att göra fel än rätt. Och där tänker jag också på  bibelordet: Hela världen är i den ondes våld. Så att göra det goda det är att välja göra gott. Det är inte alltid självklart.

Någon gång hör man kritik att någon gjort så eller så… Kanske är det så att man egentligen velat vara i den andres ställe. Men istället så låter man sig förledas av det onda och säger/gör dumma saker. Man ser inte bjälken i sitt eget öga, och försöker rättfärdiga sig själv.

Vilken ful jacka du har, sa det ena barnet till sin klasskompis. Den som sa så hade själv en jacka som var lysande röd och alldeles nyköpt nätt och passformen var perfekt. De andra hade också en ny jacka, men den var lite för stor och hade en neutral färg. Glömmer aldrig svaret: Det är min jacka och du har din. Min jacka ska jag ha mer än den här vintern. Mina föräldrar har köpt den till mig . Du behöver inte ha min jacka. Tösen som levererade det här kloka svaret, kände sig trots allt sårad och ledsen och berättade det för mig. Nu hör det till saken att snyggjackans ägare hade det som vi säger ”svårt i skolan” och tvärt om för den andra. Hon fick lätt alla rätt. Det här förklarade jag för den ledsna flickan. När hon insåg sambandet började hon tänka om och kunde faktiskt ta kritiken om fula jacka som beröm att hon var duktig. Men det berömmet kom aldrig fram på rätt sätt från finjackans ägare.

Och att svika löften man  givit – hur snällt är det? Så besviken den andre kan känna sig. Tror inte någon vill uppleva svekfulla människor. Ändå händer det. Att hålla löften, det är omsorg – att vara god.   Att ta sig ur besvikelser man mött i livet det kräver stor kraftansträngning. Det finns många tappra hjältar som tagit sig igenom, eller håller på.

..och nu lite jordnära ting som gör mig glad

Nu är det skördetider i naturen. Trädgården levererar en hel del nu. Det är odlarens lön. En kvinna jag mötte för många år sen avslöjade att trots att hon bodde i en hyreslägenhet, så hade hon ordnat en liten, liten odling någonstans ute i omgivningen. Dit cyklade hon ibland – och gladdes åt det hon åstadkommit.  Hade en farbror i Stockholm, Ivan, som bodde på 7:e våningen. Han hade en rejäl gammal kokgryta på sin balkong. Till den hade han hämtat mullrik jord från ett ställe i skogsområdet. I grytan hade han en liten grönsaksodling, lagom att lägga något på smörgåsen varje dag på sommarhalvåret. Först hade han fått lägenhet på 3: våningen, men när tillfälle gavs flyttade han högst upp med sin ”trädgård”. – Ingen ska få skaka mattdamm i min grönsaksodling. Det var hans sätt att värna om sin odling. Jag tror det behöver vara lag på att alla ska ha tillgång till en liten odlingslott. Då skulle många må mycket bättre. Man kommer närmare sitt ursprung. Man kan följa växtligheten och se resultat och känna sig gladare.( Senast i går hörde jag studerande Pierre önska sig en liten gård i framtiden! Lycka till, du är på väg..) Grannar skulle kunna hjälpas åt om man är bortrest. Då skapas det gemenskap. Det är säkert så det går till i kolloniträdgårdar. Där ser det alltid så trevligt och rofyllt ut.

Här exempel på vad min insamlignsrunda i trädgården gav:

Någon timme senare hade en del förvandlats till det här:

Och medhavd matsäck, som innehöll en del av skörden åt vi tillsammans med Sven och hans hyreskompisar i Uppsala. dit gjorde vi en snabbtur över dagen, för att fixa omgruppering av Svens grejor.

Med på färjan fanns en veteranbil – ny upplevelse för mig!

Titt i backspegeln

Studentlägenhet i Uppsala

Här inne samsas fyra studenter. Ont om lägenheter skrev tidningarna. Studentkåren erbjöd militärtält åt bostadslösa ”tills det löst sig”.

Och så var det hundutställning vid Oskarsstenen i helgen:

 ..små vita hundar

  ..stor vit

  ..och brun hund

Och nu tänker jag ta semester ett tag. Har jobbat juli-augusti, så nu är de min tur att koppla av. Ha de´! tycker om er allihopa och beundrar er att ni klickar er fram hit till min sida. Alla ni som jag inte har en aning om. Men ni finns där det förstår jag. Kommentarsmöjligheten kan ju fungera som en gästbok.

Laddar för en nostalgihelg ner till Änglagårdsbygderna tillsammans med Sofia o Camilla. Ja så skrev min syster Eva i veckan som gick. Första filmen i Änglagårdsserien är verkligen vår barndoms hembygd. Missionshuset ligger precis vid den lilla lanthandeln dit man fick gå ärenden åt familjen redan innan man började skolan. Det är nog ganska precis 1 km från barndomshemmet Ängagärde.

Barndomshemmet Ängagärde

Om lanthandeln finns massvis med minnen. Farbor Einar var affärsägaren, och hans dotter Maj hjälpte till. När man inte kunde läsa så skickade mamma med en lapp och den lämnade man fran tillsammans med portmonän och kassen till Einar eller Maj. De fixade allt klart, för det mesta fick man en kola, och så gick man hem. På den tiden hämtade vi posten i affären, så ibland var det posthämtning som var ärendet. Det fanns fack innanför disken där varje hushåll hade sin post.

”Stortorget i Södra Vånga”. Affären t v och missionshuset t h foto fr juni 2011

En fin tradition som börjat de senaste årtiondena är att byborna samlas  julafton klockan 12.00 på kyrkbacken och lyssnar till hur julen rings in. Har haft möjlighet att närvara ett par gånger.

Kyrkan som är med i filmen när begravningsföljet går på vägen, är inte Södra Vånga, utan  Kärråkra kyrka. Och det kyrktornet syntes om man gick ca 300 m från huset i Ängagärde..

De flesta statisterna i Änglagård kommer från trakten. Det var Torsten i Bengtsgården. Roland Dalebro, Bengt i Klacke, Alf i Backabo bl a. Alltså folk hemmifrån helt enkelt.

Handlingens Änglagård, heter i verkligheten Lönnarp och ligger i en socken som heter Böne. Och dit åkte vi också ibland för att hälsa på vänner eller besöka en möteslokal som hade det egendomliga namnet Ebeneser. En gång fick jag två pinnstolar därifrån av en tant som hette Tyra Claesson. Hon hette Timell som ogift och jag har funderat på om hon är släkt med mediamannen Martin Timell ( Klipp fr googling: Han har under sin ungdomstid varit aktiv inom Kyrkans ungdom, där han under en tid var ordförande. Martin Timell är kristen, troende  och har arbetat som församlingassistent inom  Svenska kyrkan.) 

 Timellssläkten kom från Böne och var aktiva kristna. Minns en herre med namnet Arthur Timell. Andra ättlingar i den släkten är Josef med sin fru Doris nu boende i Blidsberg. Det var hans mamma som hette Tyra och gav mig stolarna. Dom stolarna har jag fortfarande kvar. Har lite respekt för dem, tror det är välsignade stolar.

 Från Böne kom också en av mina första elever  och han hete Ulf Svensson och blev så småningom politiker i Ulricehamns kommun. Han förundrade mig redan på den tiden i 3:e och 4:de klass med sina berättelser. Minns fortfarande en som handlade om varför de bråkade på Irland. De slöt ju fred sen och bildade Nordirland, som fortfarande tillhör Storbrittanien, samt republiken Irland med Dublin som huvudstad. Och för att gå ett helt varv i tankarna så har Sven varit där på Irland också i veckan som gick.

Nu blev det nästan en sån där barn-ordramsa som Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en dragaren, dragaren är en oxe. oxe är ett nöt, nötter har man i en påse…. Jaa för att komma från Änglagård och hamna med  tanken på Sven menar jag.

Mera tankar: Såg programmet Minnenas television om fotografen Hägg från Borlänge som i slutet på 1800-talet dokumenterade guldruschen i Clondyke. För att få komma dit måste man ha med sig allt vad man behövde för ett år. Oj vilket planerande en sådan resa måste innebära. Hägg skulle dessutom ha med sig sin fotoutrustning. Och inte hade han digitalkamera av kompakt modell. Har du inte sett TV programmet om Hägg, så leta upp det på nätet och kolla. Det berättade om vilka otroliga strapatser många av våra förfäder som emigrerade till Amerika fick vara med om. Kan nog säga att många kom aldrig hem igen med den stora rikedomen de drömt om. Så blev det troligen för min farfars bror Frans. Han försvann, vet inte om han hördes av någon gång.( Om någon som läser det här vet något, så låt mig veta.)

Och lite om Ängagärde. En av gårdarna i Södra Vånga socken i Älvsborgs län. Här har människor bott sen urminnes tider. Pappa hittade en bl a en stenyxa och annat förhistoriskt. När gården sålts och föräldrarnas bohag skulle fördelas som arv lämnade vi över ”fornlämningarna” till änglagårds Alf, som har hand om det lilla museet vid Kärråkra kyrka. Där finnd det nu att beskåda jämte många andra fynd från bygden. Från början var det två smågårdar för fastighetsbeteckningen var Ängagärde 1:1 och 1:2. De slogs ihop för länge sen. Det var klart redan 1837 för då bygdes det nuvarande huset. Det årtalet fanns skrivet på en takstol i en oisolerad garderob på andravåningen, ”min garderob”. Och om 1800-talets  Ängagärde finns en bra dokumentation i Ängagärdsboken. Där beskrivs mina förfäder på mors sida utförligt och det finns namn, yrke, bostadesort  på alla släktingar från 1800-talet och framåt till 199-talet, då boken kom ut. Det har också kommit ett tillägg med ättlingar som fanns/finns i Amerika.  (Frans, som jag nämnde tidigare finns ju inte med där, för han var ju från fars sida.) Är du en av släkten Ängagärde, tycker jag du ska låna av mig eller köpa en av kusin Ewy.

Annars har Evert och jag gjort ett par cykelturer den senaste veckan. Den första gick via Hallfreda försöksgård tillhörande SLU, Sveriges lantbruks universitet. Där har de sedan tre år ett litet cafe´ sommartid.(www.hallfredahotell.se) . En skön stund i en anrik trädgård.

Andra cykelturen blev till Järnvägscafeet i Dalhem. Vädret var ju inte det allra bästa den här dagen. Tidvis ordentligt blåsigt och på hemvägen regnade det halva tiden. Goglar du på Dalhemståget så finns det mycket info att hämta. Fast jag varit där rätt många gånger och fikat var det första gången jag tog en titt in i museet, och här är några bilder därifrån:

Modeller av cykeldressiner, skylt från Österport i Visby, samt arbetsredskap.

Karta som visar Gotlands järnvägar.

Obevakad järnvägsövergång

Varor behövde vägas och någon längs vägen tog emot mjölk.

Delad glädje är dubbel glädje

Varför inte samlas några och göra en utflykt? Här Hångers källa i Lärbro. Platsen lär ha inspirerat till sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer…

Nyfikna på Ganns kyrkoruin

Nästa stopp blev Hallshuk, kapellet för fiskarbefolkningen,  och nere i hamnen hittade vi ett bord alldeles på strandsluttningen:

 Gissa om lunchen smakade utmärkt!

Vi passerade Kristi kanal och man kan undra varifrån namnet kommer. Nån som vet?

Slutmålet blev Barläst, en övergiven arbetsplats från stenbrytningens glansdagar på Gotland.

Avslutade veckan med besök av högskolestudenten Joonu Balami. Under kvällen lyckades vi skapa kontakt med Margaretha Höök som arbetat 12 år i hennes hemland Nepal. De pratades vid på telefon på napalesiska! Vilken glädje! Och de bestämde träff.

När jag i veckan upplevde lite av Eriks funderande på resande, påminde han om att det fanns ett USA-album i en hylla här hemma. Han hade tydligen kollat i det, så visste han var det fanns. När vi började bläddra i det så slår det mig att det är 30 år sen, hööör ni: Bosse, Åke och Eva – DET ÄR 30 år sen!

1-17 augusti 1981. Jag bodde då i Linneryd i Tingsryds kommun, de andra resenärerna kom från Gotland. I alla fall sammanstrålade  vi vid ett frukostbord hos min farbor, Ivan Eriksson, som bodde i Norsborg söder om Stockholm. Vi flög från Arlanda och landade ett antal timmar senare på Kennedyflygplatsen i New York. På den tiden fanns det ju inte datorer utan det skulle prickas av från listor om vi hade inresetillstånd. Kön ringlade långsamt. Äntligen ute och så tog vi taxi till det förbeställda hotellet på 57 gatan.

 2-3 dagar i NY och vi hann se FN byggnaden och inne där för studiebesök. Uppe i Empire state building, mm. En halvdag gick åt till bussrundtur och minns att vi stannade till i stadsdelen China Town och gjorde en rundvandring. Båttur till ön med Frihetsgudinnan.

Sen var det dags att ge sig ut på resa. Lindhs skulle sammanträffa med en kusin  i Florida. Dit ner var det åtminstone tre dagsetapper att köra. Första målet var Washington. Och så  skulle vi göra  första tankningen. Men vi kunde inte komma på var tanklocket satt. Så vi körde in på en mack och hoppades på att det skulle lösa sig. Och nu kommer en kommentar från Åke som jag aldrig glömmer när en mackpersonal kommer fran och undrar om han kan hjälpa till:- We are from Sweden, and we know nothing. Vi andra tre var inte riktigt med på det uttalandet, så hela bilen fylldes av gapskratt, och Åke smått irriterad skulle förklara vad han menade med det… Jaja det löste sig. Tankluckan satt bakom nummerskylten, så då hade vi lärt oss det. Problemet var ju att vi inte visste vad tanklock hette på engelska.

Hela bilresan omfattade 637 mil. Bilkostnad totalt 3930 kr = 982,50/person. Det betyder en milkostnad på 1,54kr för var och en. Det blev ett billigt sätt att ta sig fram på.

I Washington bodde vi centralt, och hotellet ordnade parkering, bara att lämna över nyckeln. Det var  gångavstånd till Vita Huset, så där gick vi runt. Minns att jag såg ”enmans” demonstration på trottoaren framför. Det var stora grönytor runt omkring. Kollade Watergate, husen där president Nixon låtit spionera på motståndarpartiets strategi inför nåt viktigt val. Vi hann också se Arlingtonkyrkogården med bla John Kennidys grav, med en ständigt brinnande låga.

Så vidare söder ut. Minns att luften kändes allt varmare för varje stopp. Oändliga motorvägar – mycket trafik. Så närmade vi oss Orlando i Florida. Vi hade tid över, så bestämde oss för att stanna på en liten plats alldeles vid Atlanten Daytona Beach. Bara att gå över vägen så fanns stranden där. Bosses brorsa trodde han blev biten av en haj i stortån – kan inte dementera, men  tån är fortfarande kvar tror jag. Kanske var det den händelsen som distraherade så att samme man låste in bilnycklarna i bilen. ( Tur sa frun att det var han och inte nån annan.) Det orsakade en hel del huvudbry, en kvinna i grannskapet hade varit gift med en svensk tillkallades för att underlätta språkförbistringen.  För att göra historien kort, så tog hon sin bil, med säte så att Åke och jag kunde sitta fram båda två. Flera timmar senare hade vi alla fall en ny nyckel. ”Hotellet” var budget, 5 dollar tror jag det kostade för 4 personer. AC dånade som ett större tröskverk. Det fanns var sin säng och dusch i alla fall. På morgonen blev vi inbjudna till snälla grannen på frukost. Hon berättade att platsen stod inför stora ombyggnadsplaner med hotellbyggnader och annat ”turistvänligt”. Hon had liknande bekymmer som en del har vid Snäck i Visby nu, nämligen att hamna bakom höghus.

 …och där i skuffen finns bilnyckeln

I Orlando besökte vi så klart WaltDisney World. Åkte bl a en berg-och-dalbana av det slaget där en skylt talar om att det är inget för personer med svag rygg. Köpte biljetter och for i väg . Efteråt lovade mig själv att avstå liknande i framtiden. Dumt att dö på det sättet, tänkte jag. På området fanns även museer och poolområden.  Tappade min glasögon i en rutschkana. Anmälde förlusten, skulle höra vid utgången när vi lämnade området. Som tur var hade personal plockat upp dem och ordningen var återställd. Men allt var nog inte riktigt klart ändå, för en månad senare får jag ett vänligt brev, med beklagade att de inte  hittat glasögonen. (Thanks  to Walt Disney, I already got them.)

 Brevet från Walt Disney World

Vi gjorde en avstickare till Cape Canaveral och upplevde atmosfären kring arbetet med rymdfärderna därifrån. Spännande och intressant.

 Kennedy Space centre

En punktering, polisstopp (när jag körde och saktade in för att släppa förbi en bil och kom under gränsen 40 miles/h, eller så kollade bara körkortet) och lite till så kom vi till Nashville. De musikaliska i gänget mådde som prinsar vill jag lova. Besökte där bl a Elvis studio och museeum. Tre övernattningar längs vägen, så var vi uppe i Chicago där vi mest bilade omkring, var uppe i högsta skyskrapan , minns en namnet. Ett minne som fastnat därifrån var en kvinnlig polis som stod på/i en tunnliknade plattform mitt i en mycket livlig gatukorsning. Oj vad snabb hon var att dirigera med polistecken och blåsa i pipan för att hålla fart på rusningen av alla fordon. Vilken koncentration!!

På resan upp mot Chicago körde vi långa transportsträckor. En gång blev det kvällskörning och jag satt vid ratten. De övriga låg i bilen och sov. Plötsligt upptäcker jag en bil som kör om, byter fil, saktar in, ligger bakom igen och kör om och chuffören glor verkligen in mot vår bil. Obehaglig känsla. –Vakna, sätt er upp, det är någon som skuggar oss!  När tre huvuden till visar sig i bilen, gasar den andre vidare lämnar oss i fred. Skönt!

Resan gick vidare en sväng in i Canada. I Ditroit kollade vi in Fordmuseet. Landskapet i Canada kändes mycket  lugnare än i USA. Slutmålet var Niagarafallen innan vi skulle tillbaka till New York.

Kartläsaren Anna medan Bosse tycks mer intresserad av spel än att se på omgivningen. Jaja jag förstår. Ibland var det mil efter mil i enahanda  landskap.

Niagarafallen var imponerande, åkte en båttur så på sätt och vis upplevde vi fallet lite underifrån också. Det fanns annat i området och vi var på ett delfinarium och såg en pampig uppvisning.

 En del av Niagarafallen

Allting har ett slut och sista natten i New York, ja då letade vi hotell länge, länge. Oftast  Åke och Bosse som var inne och kollade – fullt överallt. Tillslut gav vi upp och tänkte sova i bilen. Men så svängde vi upp vid det första hotellet igen och Eva och jag gick in. På något sätt lirkade vi till oss övernattningsnöjlighet och vi sov gott den natten också.

Flyget hem blev försenat 7 timmar p g a strejk. Utnyttjade tiden att gå runt och kolla in Kennedyflygplatsen.

Lite från senaste veckan på Gotland i bild ( som vanligt dold text i bilden)

Evert fixade kaffekorg innan Erik och jag gav oss i väg

Släpp ut oss i frihet, tycks korna säga.

 Öronmaneter

De båda borgmästarna skymtar i mängden. Visbys borgmästare Patrik von Corsvant Stava gård, i röd dräkt.

Twenty years ago today the web was born. That was the start of the Internet revolution. Can anyone image what next twenty years will bring?

Ovanstående citat är från ett twitterinlägg från vår utrikesminister.  20 år sen det var alltså 1991. Då jobbade jag i Endre skola. Minns inte riktigt när första datorerna kom till skolan. Det var väl något år senare. Kan ha varit julen -95 som det på julaftonsmorgonen stod ett stort paket på hallgolvet när grabbarna kom ner. Vår första dator. Wowao! tror jag Erik och Sven tänkte!  Det fanns inga gigabyte på den inte!  Jag hade köpt den på Telia i Visby. Det var en trevande början in i en ny värld.   Men på den tiden det begav sig, så var ju datorn ett redskap att arbeta med. Cd skivor med information och spel. Och det som blev smidigt först, var ju att skriva dokument av olika slag och skriva ut sen. Många skoluppgifter och veckobrev blev det under de följande åren. Och nu kastar man sig ut i vida världen, får fram den information man önskar sig. Uppslagsböcker som förr var viktiga, tror jag knappast existerar i skolvärlden längre. Nu heter det googla, eller nåt liknande. Och tänk jag sitter här och skriver blogg, som sparas på nätet! Att läsas var som helst i hela världen, bara det finns en uppkoppling. Att kunna hålla kontakt med familj och vänner på resor, skicka bilder , e-mail eller skriva på Facebook mm. Eller att använda Skype – bredbandet har redan betalt telefonsamtalet. Har inte använt det så mycket , men det händer.

Nu är jag inne på min fjärde dator. De två första var stationära. Riktigt befriande att använda dator blev när den bärbara kom. Och det lokala nätverket gör att man t o m sitta var som helst i huset och det går bra ute i trädgården också. Och digitalkameran –  Vem hade drömt om det för 20 år sen. Helt revolutionerande i fotovärlden. Inte behöva köpa film, inte skicka på framkallning. (Tror det ligger någon rulle oframkallad någonstans. Vi var på Madeira och Erik och Sven fick fota som de ville. Fick inte plats med alla i paketet för framkallning, så det blev kvar ett par tre stycken.)

Annars har sommarvärmen kommit med badvänliga temperaturer. Underbara solnedgångar över havet har jag spanat in två gånger den senaste veckan. Och badat i havet tre gånger. Uppskattar att få bo mitt i semestern. Minns en gång på färjan, kanske 10 år sen, en liten flicka satt bredvid mig och berättade att hon var på väg att fira semester med familjen på Gotland. – Och var kommer du ifrån, undrade hon.  –Jag bor på Gotland.  Stora ögon och en förbluffad liten tjej som utbrister:  –Kan man bo där jämt?

Gotlandsfärjan möter en kryssare på väg till Oskarshamn resp Visby

Lördagen ägnades åt trädgårdsarbete. Eftersom jag ofta får fästingar, så blir det ordentliga kläder, och puh vad det blir varmt! Men efter två överfulla skottkärror med trädgårdsavfall och middag, så packade Evert kvällsfikat, tidning och bok så körde vi till Tofta södra. Där trivs jag. Två timmar hade vi på oss innan solen gick ner. Lite semester i miniformat kan man säga.

Lovar att namnet Bjärgvide kommer att nämnas i musiksammanhang i framtiden.  Snäckan i fredags kväll.

Jo, på Gotland kan man bo året runt. Har aldrig ångrat att jag bosatte mig här. Ett Sverige i miniformat. Nära till allt.  Bara det att man får planera sina resor lite mer i förväg om man ska till fastlandet.

Första gången jag kom till Gotland var på sommarlovet efter andra året på gymnasiet. Hade fått sommarjobb på pensionat Lövängen i Ljugarn.  Bodde i det hus som nu kallas pighuset. På Espegards café hade dom underbara släta bullar. Den sommaren upptäckte jag Gotland. Jag åkte hem med 1700 kr som jag tjänat. Det var mycket pengar för mig 1965.  Det var det året jag hade tagit körkort. Familjen kom över för att hälsa på. Det blev några semestrar till innan jag flyttade hit och gifte mig med Evert 1983.  Åren rullar på. Så länge man får vara frisk, tror jag att man känner sig  ”ung”.  Det är livets gåva, som jag är så tacksam för.

Söndagsmiddag på råvaror från trädgården. Ha en go vecka!