Låt mig vara dig nära..

I helgen som gick var vi i Göteborg. Storstaden på västra sidan av Sverige och egentligen min närmaste storstad när jag bodde i Västergötland. Men jag har faktiskt inte varit där så mycket. Några gånger i alla fall. Första gången när jag var 5 år. Då åkte vi ut på Ökerö också. Minns att mamma tog med sig en planta kaprifol, som sen planterades i trädgården hemma i Ängagärde. Den växte  där sen i alla år. Kanske är det därför jag också skaffat kaprifol till min trädgård. Accosiationerna går och sänder en längtan.

 Från flygplanet

Stolt berättade jag för maken att jag kört bil ensam dit en gång  utan att fråga om vägen kört fram till Hagagatan 2. ( Men jag hade ju memorerat kartbilden före resan). Nu var målet samma plats. Men vi flög från Gotland. Intressant att se sitt barndoms landskap från ovan. Det som slog mig var hur mycket sjöar det finns, och södra delen skog samt hur tydligt man kunde skönja slättlandet i norra delen. Sjön Vättern med Jönköping-Husqvarna vid sydspetsen syntes tydligt.

 

Vättern med Visingsö. – ”Där cyklade Eva och jag ett par dagar.”  (1975 16-17 juni ser jag i fotoalbumet.)  Vi bodde på vandrarhem i Gränna och åkte fram och tillbaka ett par gånger. Visingsö har lantligt landskap med åkrar och skog.  Ön ansågs på medeltiden vara ett bra alternativ att försvara sig och behärska sitt landområde. Du som läst Jan Guillous böcker om Arn kan få en uppfattning om betydelsen. Det som möter turisten när man kliver av båten på Visingsö är resterna av slottet Visborg. Det låter så gotländskt på något vis, så man kan frestas att tro att man läst fel. Läs mer på: http://www.wadebring.com/historia/sidor/brahehus/htm

Efter den resan åkte vi hem och hjälpte far och mor med höbärgningen:

 

(Som vanligt hittar du bildtext med muspekaren över bilden)

Till nutiden:

 Var på en underbar konsert i lördagskväll med flera urpremiärer för solister med specialskrivna ”arr” . Medverkande: Frank Ådahl, Lars Mörlid, Peter Sandwall, David Åhlen, Two Birds, Michael Johnson, Le Total och Linn Mårdstam. Samt en stor symfoniorkester under ledning av Ingemar Tessin. Kvällens konferencier var författaren  Tomas Sjödin.

På söndagen fick jag själv vara en av dem som fick vara med och sjunga ett antal låtar till samma orkester. Hoppas att det läggs ut på webben så jag kan återuppleva tillfället. ( googla på ”Smyrna Göteborg” )

Dessutom ingick semenarier med intressanta föreläsningar av Pelle Hörnmark, Peter Sandvall och Urban Ringbäck.

Musik och sång verkar som om det är gjort att lyfta sinnena. Man kan inte vara arg eller ledsen om man bara orkar få fram melodierna. Kanske det är därför som man tycker det är bra att sjunga för sig själv. Man hjälper sig själv till ett bättre humör.

Och det är en låt som fastnat i huvudet så att jag går och smånynnar på melodin:

Du som skänker mitt hjärta ro,  låt mig vara dig nära. All min längtan, mitt hopp min tro,låt det bli till din ära. I:Till din ära, till din ära. Låt det bli till din ära I:

Vem du är i sammanhanget beror på hur man vill tänka. Tänker du människa till människa? Ja då vill vi leva så att någon blir uppmuntrad av oss. Vi lever så att den andre känner sig ärad  av vår närvaro. Vi vill vara beroende, därför att vi anser den andre så viktig för oss att vi har förhoppningar ställda mot honom/henne.

Tänker du människa till Gud. Förhållandet är det samma. Det är bara en fråga om inställning av tron.

2 svar so far »

  1. 1

    Inga Winzell said,

    Trevlig resa att ta del av så här i efterhand.
    /Inga


Comment RSS · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: