annaenglund

Nu är vi där! Med åren så tänker man ännu mer på vad fint det är att få uppleva atmosfären av att snart drar det ihop sig till årets stora helg.

Vi har fred i vårt land. Har någonstans att bo, det är varmt inomhus – jag slipper frysa. Och det finns mat att sätta på bordet. Det finns nära och kära samt många vänner i mitt nätverk, jag är inte ensam. Och framför allt  hälsa är bra att ha. Kan det bli bättre? Säkert många som kan skriva under på detta och säga samma sak.

Men för att allt ska kännas meningsfullt så måste man fylla sin inre känsloliv med viktiga upplevelser för att inte känna sig tom och ständigt hungrig på mer, mer, mer……ständigt denna jakt på att finna en ännu bättre tillvaro.

För rätt många år sen blev jag uppmärksammad på ett klokt ord: Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning. Kom inte dragade med din religion nu igen tänker kanske någon!

Men stopp ett ögonblick, låt mig förklara vad gudsfruktan kan betyda, åtminstone för mig. Det är respekt för människovärdet och det som har liv i vårt universum. Att se det som att det finns en fantastisk tanke bakom allt. Att små dejaljer stämmer in så väl i helheten. När jag insåg att antalet soltimmar är lika överallt och att  två gånger om året är natt och dag lika långa, så kände jag mig så förvånad att det var så det fungerade. Att sambandet i universum är så välordnat. Lika välordnat som när man går in i atomernas värld och med de starkaste mikroskopiska instrumenten upptäcker denna mikrovärld av grundämnen och kemiska föreningar. Och ju längre åt höger man kommer i det periodiska systemet desto svårare är det att sönderdela atomen. ( Om jag nu minns rätt från kemilektionerna. Rätta mig om det är fel.) Och följaktligen finns det långt åt vänster, så sönderdelas det lätt. Gissa var guld finns? Åt höger ja.

 Att det verkligen är så upplevde jag medan jag bodde kvar hemma i föräldrahemmet. Vi hade klippt och klistrat sk julpyssel. Så blev vi färdiga och jag samlade ihop skräpet på bordet och slängde in det i vedpannan. Så gick det några dagar och jag började fundera på vart min guldring tagit vägen, den jag fått i studentpresent av mor och far. Hade jag inte haft den på mig den där pysselkvällen och tagit av mig den?  Mamma, tror jag varit så slarvig att jag fick med ringen i skräpet jag kastade i elden härom kvällen.  Nästa gång jag kommer hem från jobbet har mor askat ur och letat i aklådan och där hittat min guldring! Den var svart och tjärig, så den gick inte att få ren med tvål och vatten. Lämnade in den hos guldsmeden som hade andra knep, och fick tillbaka en alldeles ofelbar ring.  Man brukar ju tala om äkta guld. Det är något gediget och hållbart. Förundran över allt liv på jorden kan uttryckas som Teofil Engström gjorde när han sjöng sin låt: Jag ser Gud bakom allt jag ser, och jag kan inte tvivla mer…( googla på det så hoppas jag att du hittar fortsättningen på texten och har du tur kanske sång också) Jag hörde honom sjunga i ”Minns du sången” som gick på Tv för ett antal år sen.

Att  fira advent och jul är tradition som fyller oss med något viktigt. Att fira något. Att ordna det fint och samlas ger glädje. Men det kommer att kännas tomt om jag tvingas göra det ensam. Det är väl därför julen blivit helgen människor går till varandra och ger paket, man vill göra någon glad.

Alldeles speciellt glad blir man om man lyckas överraska någon. (Om det kommer jag säkert att berätta en annan gång).

Så här i sena adventskvällen så finns ljusstakar och lite annat som jag har som tradition att ha framme på plats. Men tomt hade det varit om jag inte fått möta adventsbudskapet. Det är sådant som fyller de innersta behoven. Att få sjunga med i Bered en väg känns pampigt och finstämt känns det när sången Det susar genom livets strid en fläkt av himmelriktets frid . I dag har de orden sjungits i många kyrkor i vårt land. Missade du det i dag, så finns det fler tillfällen hoppas jag.

Förnöjsamhet – ja det är väl att uppskatta att det mest värdefulla går inte att köpa för pengar. Att dela med sig av sig själv. Att gör någon glad med sin närvaro. Vi är alla betydelsefulla för varandra. Ett vänligt leende kan göra dagen bättre för medmänniskan som har tunga tankar.

Adventstid, kom till mitt ensamma hus; jag sätter i staken ett spara ljus.

Något skall ske bortom frostig advent; jag väntar en gåva som Herren sänt.

Den gåvan är av ett helt annat slag, än gåvor vi ger till varann var dag.

Öppna din tillstängda dörr i ditt hus, så lyser i mörkret ett litet ljus.

Utanför hörs vindens krafter, det var klass 2 varning över Gotland . Avslutade dagen med att ta en runda på tomten, för att säkra upp det som kan fara illa av blåsten. Och praktiserade : Ha en ficklampa till hands om strömmen går! Vi möts igen – gör någon glad, så blir man glad själv. Delad glädje är dubbel glädje. Det behöver vi massor av i dessa tider.

 ”Riksutställningar” . Ja så var det i Visby den årliga Hushållningssälskapets julmarknad det här veckoslutet. Innan jag flyttade till Visby så visste jag inte så mycket om sådant. Förut så var det skyltsöndag och lite senare i december Luciafirande som gällde. Det jag engagerat mig i genom åren det var Luciafirande när jag var anställd inom SMU (svenska missionsförbundets ungdom) under två år på Listerlandet i Blekinge och  ett par tre år i Linneryd i Tingsryds kommun, Småland.

Där var det tradition med försäljningar av olika alster som tillverkats av barn och ungdomar själva. Sådana kvällar avslutades alltid med ett fint Luciatåg. 

Kollar på nyheterna i kväll. Oroligheter i bl a Egypten. Det lockar upp minnen från 2007  när Erik och jag var där. Ett land som man hört talas om i hela sitt liv genom bibelns värld. Berättelserna om Mose, Josef och Isrels folk har säkert satt fantasin i rörelse hos många av oss. Och så historieböckernas beskrivning av pyramiderna, geografilektionerna om landet kring floden Nilen.  Och så hade Eva med mina föräldrar gjort en avstickare till Egypten på en Isrelresa. Gläder mig fortfarande åt att pappa som var så historieintresserad fick göra denna upplevelse i slutet av sitt liv.

Fick på födelsedagen pengar av mina ”killar” så det räckte precis med 500 kr marginal för Egyptenresan. Då konfronterades jag med blandingen av Egyptens historiska storhetstid med nutiden. I nuläget mötte jag ett land totalt beroende av floden Nilen. Minutiöst uppodlat så långt som man förmådde leda vattnet. Nästa meter tog öknen vid. Då blev det sand, bara sand, inte minsta tecken på växtlighet. Området kring Nilen motsvarar ca 1/10 av Sverige  och där bor omkring 80 milj invånare. Tänk dig in i de siffrorna, så förstår man lättare det kaos som kan uppstå när alla försöker överleva. Själva landet Egypten är inte mer än dubbelt så stort som Sverige,men de har ca 82 milj invånare. Av rikets areal är 0.6% vatten, motsvarande siffra i Sverige är 8,7%.  90% av landets areal är alltså ökenområden.

Två nätter på vanliga hotell, övriga bodde vi på den här Nilkryssaren och utsikten från ”hotellfönstret” var magnefik.

Konungarnas dal, Drottningarnas dal, Luxor…och många andra platser vittnade om andra tider i landets historia. Statyerna är rester av ett forntida palats av något slag. Storleken är imponerande om du ser mannen framför den högra statyn. Växtligheten är sparsam i det torra klimatet. Byn ligger på sluttningen i bakgrunden.

 Ett minne lever kvar,  behovet av mat såg jag utanför ett bageri. Vi bodde tryggt på ”hotellbåten”, välbevakad för inpassering av obehöriga. Från däck så jag folk  utanför bageridörren och  rop om mer som ekade mellan husen.

Man kan undra hur välbeställt det var med säkerhet på arbetsplatsen när man ser rökskador vid fönster och dörrar.

Och det här är en gata där alla vill fram!

Själv är bästa dräng. Har man inte transportfordon fixar man det ändå.

Det här kan ge en liten bild av den vanlige egyptiernas liv. Rika och mindre rika trängs på gatorna.

Ute på landsbygden sköttes grönsaksodlingarna miutiöst, för att kunna leverera mat till städerna och t ex jordgubbar och annat växtligt till oss när det är ”osäsong” här. Man såg hur bonden tidigt på morgonen tog sin åsna med tillhörande vagn för att kunna transportera dagens skörd till någon som i sin tur sålde vidare.

Det är ju det här vi turister förknippar med Egypten. Och det var alldeles enormt att få uppleva att besöka och se det som var kända platser på bibelns tid.  Proportionerna av storlek på pyramiden kan du få om du lyckas se pricken alldeles t h , det är en person som står där. Lejonfiguren låg århundraden inbäddad i ökensand som forslats dit av vindar från Saharaöknen men som ”hittats” i modern tid och grävts fram.

Vi såg också den enorma Assuandammen som byggts för att tämja nilvattnet att flöda jämnare och inte orsaka översvämningar längs flödet mot Medelhavet. Men till priset av att stora landområden satts under vatten i södra Egypten, och människor som tvingats flytta sina byar till andra ställen.

Med en mindre båt besökte vi en sådan förflyttad by i nubiernas område. Där fanns ingen nämnvärd trafik, risken att möta kameler var större. Och befolkningen levde av vad floden gav. Studiebesöket i skolan gav en inblick i spartansk inredning och läromedlen tycktes mest vara lärarens röstresurs och svarta tavlan. Inga bokhyllor eller anslagstavlor för barnens arbeten.

På bygatan fanns en liten ”bod” som sålde sjalar till turisterna och en annan sålde kryddor och färgpulver till alla som behövde det. Och ett enkelt cafe där man kunde köpa dryck för att släcka törsten i värmen.

Detta tänker jag på när jag hör nyheterna. Grunden för oroligheterna är att få det ekonomiskt bättre för människorna i Egypten. Politik, makthavare och ekonomiska vinstintressen. Kampen mot öknen och religiösa motsättningar lägger krokben för en lugn utveckling. Så har vi väl inte haft det eller..

Men hur var det nu. Dackefejden , dalauppror, Stockholms blodbad, Valdemar Atterdag, ståtliga krigsfartyg som förlist i strid, vi har haft vår historia vi också som inte lät så trevligt om det funnits reportrar och massmedia på den tiden.

Nästa gång jag skriver är det advent. Toner om himmelsk frid. Änglabudskap om att en Frälsare blivit född. Skaparens tanke var gott, men människan gick sin egen väg och så blev det som det blev. Finns det ännu chans att världen ska bli god?

No Love is greater than

Mom´s love

No care is greater than

Dad´s care

Läst på fb och jag funderade vidare. Lycka är att få bli förälder. Det är en stor upplevelse! Men alla har inte fått den upplevelsen. Det finns andra möjligheter.

 Har upptäckt en  sak: Vi kan var och en vara som en mor eller far för någon som behöver kärlek och omsorg. Ingen ska behöva sörja i sin ensamhet. Det finns så många som längtar efter att vara älskade/efterlängtade. Sök upp någon!

Kanske behöver vi vara ensamma med oss själva, för att samla kraft att betyda något för andra.

För ett antal år sen började jag hälsa på en äldre dam. Hon fanns med i min kyrkas adressbok. Men vem var hon? Trodde nog att jag säkert sett henne, men visste ändå inte vem hon var.   Tillslut bestämde jag mig för att hälsa på. Ringde upp och presenterade mig. Jo, jag var välkommen!  – jovisst kände jag igen henne. Det blev början till en fin bekantskap. Hon berättade om delar från sitt långa liv mer än 80 år. Hennes liv hade inte  varit guldkantat precis. Från en lantarbetarfamilj med många barn. Där äldsta barnet fick uppleva att yngsta  frågade : Mamma, vad är det för en tant som kommit?

Tidigt ut att skaffa egen försörjning fick hon troligen flytta hemmifrån i konfirmationsåldern. Men konfirmation blev det nog ingen, för det kostade också med kläder osv. Oj, vilken kamp för överlevnad. Blev övergiven av sin första man. Hemma möttes hon av orden: Inte kan du bo här med dina barn. Ny arbetsplats i den situationen blev en ”gubbe” som behövde hushållerska. Barnen var ett onödigt följe. Hur det kändes att vara de barnen kan man bara fantisera om. Inte välkomna någonstans. Men modern kämpade på. Tillslut en aktad bondmora i ett tredje förhållande.

Det som fick mig att förstå att hon tagit sitt kristna liv som grund var när hon berättade att under 2:a världskrigets krisår, kunde hon cykla flera mil för att ge från gården till sitt ex, som vi skulle uttrycka det nu, för de saknade mat!

Det var henne jag lärde känna! Hon skickade t o m kort nån gång, och skrev att hon väntade på mig. Vem kan motstå den inbjudan. Kaffekorgen packades och maken och jag kom på överenskommen tid. Vi berättade för varandra om livets händelser. Hon frågade efter mina barn och brydde sig.

90-årsdagen kom och ytterligare ett par årsdagr. Krafterna avtog och så kom den där gången när det inte blev fler gånger. Hade på känn, måste dit en liten stund. Ringde på, ingen öppnade, men dörren olåst. Min kära lilla tant sitter på sin sängkant och är trött, mycket trött. Men tankern är klar. Gläder sig år besöket.  Sätter mig efter ett tag bredvid henne och lägger armen om hennes rygg och vi har en stund av  bön. Hon tar min hand och säger Tack att du kom!  Exakt en vecka senare ringe jag på igen. Dörren låst. Sjukhuset? Får via en syster veta att sista levnadsdagen var dagen efter mitt besök. Det kändes värdefullt att den sista kontakten blivit av, tänk om jag missat den.

Den här kvinnan hade flera barn och ännu fler barnbarn. Ingen jag kände, ingen i min bekanskapskrets. Somliga bodde långt bort. Man kan gott säga att närmsta familjen var stor. Men det som rörde mig mest att hon via sin lillasyster( hon som undrat vem tanten varit) skickat bud att när det var dags för begravning skulle jag bjudas (där det via tidningsannos meddelats ” begrvningen inom närmaste familjekretsen”) . Och sådan kärlek och omtanke som kom fram inom familjen, och jag fick vara med ! 

Nu är lillasystern kvar som passerat 80 och nyss bytt lägenhet i äldreboendet. Fixar ännu mycket själv och minnet är strålande. Vilken gåva att ha sådana vänner.  Och vad jag fått lära mig förstå av livet. Det är värdefullt när jag själv blir äldre… för det blir jag ju, fast jag inbillar mig att ha ork som 26! Inte ett dugg gråhårig, elle…

I stället för klaga – beröm. Det får man säga till sig själv ibland.  Blev påmind om det när någon tyckte att det var besvärligt att inte fler fanns till hands när vi skulle göra ett storjobb. Kläckte ur mig:  Men vem vill jobba i hop med oss om vi visar den sidan. Var i stället en förebild och visa glädje i det du gör. Då kanske min arbetsglädje smittar av sig.  

Vill du ha vänner – var en vän själv. Ett argument som behandlades i klassrummet ibland. Givetvis för att ta med sig som lärdom in i vuxenlivet. Och från min lilla ”Instruktionsbok för livet” hämtar  ytterligare ett tänkvärt råd. 251: Lär dig visa entusiasm. Även när du inte känner för det.

Det är sådana människor man beundrar. Att de kan! Men de har upptäckt; glädje att dela med sig, blir dubbel glädje.  Ingen undgår problem. Frågan är finns någon som hör av sig? Eller har vi trillat i anonymitetens dike? Hoppas inte det. Martin Luther King sa ungefär så här: Det är inte de onda människorna som är svårast att förstå, utan de goda som inte hör av sig.

Du är värdefull vem du än är, kvinna eller man.

Vi kan var och en vara en viktig person

för någon som behöver kärlek och omsorg.

Det var hit mina tankar kom på lördagskvällen. Om du känner till den lilla sångstrofen ”Du vet väl om att du är värdefull” sjung den för dig själv, eller googla på den om den är obekant. Den finns säkert på nätet nån stans!

Söndagen började med att far i huset fick en frukostbricka serverad. Sen lyssnade jag  i kyrkan till unga Johannas predikan som handlade om att våga kliva ut ur sig själv och ta vara på det goda som är ämnat för oss var och en. Det blev en pratstund men vandrarkompisar vid kyrkfikat. Efter soppmiddag hemma blev det besök hos min egen mellansyster. Att få höra henne glädjas åt den stunden när vi umgicks blev ytterligare ett värdefullt minne.

Sen mina vänner, blev det internationell besök hemma på Djuplunda. Remy Emongo och hans svenska ”mor” Gertrud, som hjälpte honom med bostad när han kom som flykting från afrikanskt land för snart 10 år sen. Remy blev utvisad, ville /vågade inte återvända utan började starta upp en kyrka med socialt arbete i Benin. Och grunden för den ekonomin det ser Gertrud till fylla. På så sätt har hon fått många barn, fast inga egna. Gladare och lyckligare människa än Gertrud får man nog leta efter. Hon har verkligen vågat göra något meningfyllt med sitt liv!

Och som ni ser så har Erik varit hemma i helgen. Kärt besök så klart! Och skypat med Sven!

Att minnas och bearbeta minnen är viktigt för vårt välbefinnande. På lördagen gick jag en stund på norra kyrkogården i Visby. Så många ljus – så många saknade. Så många som betytt något stort för efterlevande. En upplevelse att se alla ljuslågor. Det var så fint. Mörkret föll och ljussättningen hjälpte till att förstärka upplevelsen.

Tanken vandrar till mina kära som inte längre är kvar. ( Om det finns även  lite på bloggen den 24 juli). Jag kan inte tända ljus där. Det har hänt att jag tänt här hemma. Särskilt efter min mor gjorde jag det. Det blir ett slags ”tack för att hon funnits för mig”. I kväll gjorde jag det igen. Har en planta vita julrosor som ivrigt tittar upp och vill trotsa den kommande vintern. Jag kan se julrosen från köksfönstret. Där tände jag mitt ljus, som maken så vänligt letade fram åt mig när jag kom hem från jobbet. Enligt påskriften ska det lysa i minst två dygn… och påminna.

När min kusin Ewy i Blidsberg säger ”Mostrarna” får det en speciell innebörd. Tankarna vandrar genast till Maria, Karin, Annie, Sally och Ingeborg. Kusinens mor var Annie och min var Ingeborg. Mostrarna höll alltid kontakt med varandra. Hälsade på vid födelsedagar ibland eller andra högtider. Och så var det telefonen. Minns att mamma helt plötsligt kunde säga: Nej, nu måste jag prata en stund med t ex Mia (ja så kallades Maria).  Samtalet handlade om vardagens allehanda, och avslutades ofta med orden ” Det var roligt att få prata med dej en stund” .

 Sally bodde i en större tätort  nån mil bort och stod för influenserna i modevärlden åtminstone för min mor. Hennes familj hade brutit med bondelivet och blivit fabriksägare. Men kärleken systrarna emellan lät sig inte påverkas. Maria,  Annie och Karin bodde inom någon kilometers radie och hade gift sig med var sin bonde. Alla  systrarna hade gemensamt att de var ”matmoror” och inbjöd gärna till kalas. De var sy och trädgårdskunniga, något de lärt sig hemmifrån.( Annie och Karin hanterade vävstolen med stor skicklighet.) Och var engagerade  i sina kyrkor med sina kunskaper. När vi någon gång har kusinträffar så fattas inte samtalsämne. Alla minns vi mostrarna! För personligheter det var de. Och ansvarstagande. Det passar att skriva om dem just den här helgen.

Mamma och Sally var födda året efter varandra och hade liksom alltid följts åt genom livet. När min mormor och morfar båda dog med någon månads mellanrum 1939 var det de båda systrarna som fortfarande bodde ”hemma”. De var då 20 resp 21 år och drygade ut försörjningen med vävning och sömnad. Sally var äldst och hade sällskap med Arne. För att reda ut problemet med föräldragården Bodas existens, så fick Arne hjälpa de båda systrarna med skötseln. Sally och Arne ställde till med bröllop och bosatte sig i Boda. Lillasyster Ingeborg fick bo hos dem tills hon gifte sig 1944 med sin Göte. Bröllopet,  ja då ordnade Sally och förmodligen även de andra systrarna  med det.

 Minns att mamma berättade om att det kändes tomt att bo kvar ”hemma” utan att ha föräldrarna kvar i livet. I gamla chiffonjeren i köket på Djuplunda finns något brev som Ingeborg skrivit  till sin mor när hon  låg på sjukhus. Det är så vackert och kärleksfullt skrivet. På den tiden fanns ingen telefon i hemmet, man gick en kilometer och lånade välvilliga grannars. Och ingen hade väl kommit på tanken att ha en telefon vid varje sjuksäng. Att åka och hälsa på 3 mil bort var bortom rimlighetens gräns i slutet på 30-talet. Mina föräldrar skaffade sin första bil samma år som jag föddes.

Annat var det när mamma Ingeborg för sista gången blev inlagd på samma sjukhus. Eva hade åkte till henne, men hon ringde snart och meddelade kort: Vill du träffa mamma mer i livet, måste du komma så fort du bara kan. Jag var på jobbet, tror klockan var runt två på eftermiddagen. Hade i alla fall inga mer lektioner för dagen, skulle haft föräldrasamtal som ställdes in, ringde flyget och fick en plats vid halv fem-fem. Landar på Landvetter och buss till Borås och taxi sista biten. Ilar genom tomma sjukhuskorridorer vid halv tio-tio på kvällen. Jag hann!

 Den natten satt jag hos mamma och trots att vi inte kunde föra ett samtal, fick jag tid att berätta och säga saker som kändes viktiga. Kunde hålla hennes hand och stryka hennes kind.  Mot morgonen kommer sjukskötersan in och säger att nu håller livet på att slockna. ( De kunda följa från sina monitorer hur hjärtat slog). Eva och jag får vara där, solen går just upp den 28 nov 1998, och mor ligger så fint tillsynes sovande och vi hör hur andetagen försvinner mer och mer. Det kunde inte varit mer stillsamt. Jag vill berätta det här för det kan ju kännas viktigt för någon att läsa. Mor hade liksom slocknat, minnet försämrats och till slut sängliggande. Det var skönt för henne att nå den stunden. Hon som alltid hade sin förtröstan på Gud och himlen, visste att hon hade ett mål som strålade för henne.

När pappa Göte slutade sitt jordeliv den 6 jan 1991 så var det en livs levade person som avslutade sitt liv precis som han önskade tror jag. Han hade visserligen haft ett hjärta som växte de senaste 4-5 åren. Hjärtklaffarna höll inte måttet.  Han kände sig  inte stark, men en vilja att vara närvarande. Han ringde på morgonen och berättar att han först skulle köra Gullan till sin bostadsort, för nu var jullovet över. Sen skulle han på årsmöte i kyrkan. ” Orkar du så mycket, frågade jag. Ja då, jag hinner vila emellan.” 

 I kyrkan medverkar han med bibelläsning han valt själv om berättelsen när Petrus förnekat Jesus och tuppen som just gol. Pertus ångrar sig och rusar ut, men hinner  precis uppfatta Jesu blick som var fylld av kärlek.  ”Så ser Jesus på oss i dag, om du svikit så ser han med kärlek på dig”.  (Så ung har jag fått det berättat). Sen avslutar han med bön. Jesus var ingen låtsaskompis, utan en verklighet.  Därefter går han ner och sätter sig vid mor, lutar sig mot henne och domnar bort. Trots snabb insats av sjukvårdskunniga, så var det slut. Jag brukar tänka, det kunde inte blivit bättre avslutning för honom. ” Han gick inte bort han gick hem”.  Han hade samma tro som mor. De skulle aldrig velat bli kallade helgon, men de levde sitt liv med den äran utifrån de förutsättningar de hade. Men detta är ändå skrivet Alla helgons dag 2011.

Det är minnen som trots saknad strålar, och jag tänker på att det är viktigt att ta vara på sin tid. Att använda den på ett gott sätt. Vi är alla betydelsefulla. Vi har alla olika livsuppgifter att använda till goda ting.

Avslutar med råd 107 från min lilla bok: Le ofta. Det kostar dig inget men är ändå ovärdeligt. Samt 207  Acceptera att smärta och besvikelse också hör till livet.

Dags att ge varandra en kram!