Alla helgons dag.

Att minnas och bearbeta minnen är viktigt för vårt välbefinnande. På lördagen gick jag en stund på norra kyrkogården i Visby. Så många ljus – så många saknade. Så många som betytt något stort för efterlevande. En upplevelse att se alla ljuslågor. Det var så fint. Mörkret föll och ljussättningen hjälpte till att förstärka upplevelsen.

Tanken vandrar till mina kära som inte längre är kvar. ( Om det finns även  lite på bloggen den 24 juli). Jag kan inte tända ljus där. Det har hänt att jag tänt här hemma. Särskilt efter min mor gjorde jag det. Det blir ett slags ”tack för att hon funnits för mig”. I kväll gjorde jag det igen. Har en planta vita julrosor som ivrigt tittar upp och vill trotsa den kommande vintern. Jag kan se julrosen från köksfönstret. Där tände jag mitt ljus, som maken så vänligt letade fram åt mig när jag kom hem från jobbet. Enligt påskriften ska det lysa i minst två dygn… och påminna.

När min kusin Ewy i Blidsberg säger ”Mostrarna” får det en speciell innebörd. Tankarna vandrar genast till Maria, Karin, Annie, Sally och Ingeborg. Kusinens mor var Annie och min var Ingeborg. Mostrarna höll alltid kontakt med varandra. Hälsade på vid födelsedagar ibland eller andra högtider. Och så var det telefonen. Minns att mamma helt plötsligt kunde säga: Nej, nu måste jag prata en stund med t ex Mia (ja så kallades Maria).  Samtalet handlade om vardagens allehanda, och avslutades ofta med orden ” Det var roligt att få prata med dej en stund” .

 Sally bodde i en större tätort  nån mil bort och stod för influenserna i modevärlden åtminstone för min mor. Hennes familj hade brutit med bondelivet och blivit fabriksägare. Men kärleken systrarna emellan lät sig inte påverkas. Maria,  Annie och Karin bodde inom någon kilometers radie och hade gift sig med var sin bonde. Alla  systrarna hade gemensamt att de var ”matmoror” och inbjöd gärna till kalas. De var sy och trädgårdskunniga, något de lärt sig hemmifrån.( Annie och Karin hanterade vävstolen med stor skicklighet.) Och var engagerade  i sina kyrkor med sina kunskaper. När vi någon gång har kusinträffar så fattas inte samtalsämne. Alla minns vi mostrarna! För personligheter det var de. Och ansvarstagande. Det passar att skriva om dem just den här helgen.

Mamma och Sally var födda året efter varandra och hade liksom alltid följts åt genom livet. När min mormor och morfar båda dog med någon månads mellanrum 1939 var det de båda systrarna som fortfarande bodde ”hemma”. De var då 20 resp 21 år och drygade ut försörjningen med vävning och sömnad. Sally var äldst och hade sällskap med Arne. För att reda ut problemet med föräldragården Bodas existens, så fick Arne hjälpa de båda systrarna med skötseln. Sally och Arne ställde till med bröllop och bosatte sig i Boda. Lillasyster Ingeborg fick bo hos dem tills hon gifte sig 1944 med sin Göte. Bröllopet,  ja då ordnade Sally och förmodligen även de andra systrarna  med det.

 Minns att mamma berättade om att det kändes tomt att bo kvar ”hemma” utan att ha föräldrarna kvar i livet. I gamla chiffonjeren i köket på Djuplunda finns något brev som Ingeborg skrivit  till sin mor när hon  låg på sjukhus. Det är så vackert och kärleksfullt skrivet. På den tiden fanns ingen telefon i hemmet, man gick en kilometer och lånade välvilliga grannars. Och ingen hade väl kommit på tanken att ha en telefon vid varje sjuksäng. Att åka och hälsa på 3 mil bort var bortom rimlighetens gräns i slutet på 30-talet. Mina föräldrar skaffade sin första bil samma år som jag föddes.

Annat var det när mamma Ingeborg för sista gången blev inlagd på samma sjukhus. Eva hade åkte till henne, men hon ringde snart och meddelade kort: Vill du träffa mamma mer i livet, måste du komma så fort du bara kan. Jag var på jobbet, tror klockan var runt två på eftermiddagen. Hade i alla fall inga mer lektioner för dagen, skulle haft föräldrasamtal som ställdes in, ringde flyget och fick en plats vid halv fem-fem. Landar på Landvetter och buss till Borås och taxi sista biten. Ilar genom tomma sjukhuskorridorer vid halv tio-tio på kvällen. Jag hann!

 Den natten satt jag hos mamma och trots att vi inte kunde föra ett samtal, fick jag tid att berätta och säga saker som kändes viktiga. Kunde hålla hennes hand och stryka hennes kind.  Mot morgonen kommer sjukskötersan in och säger att nu håller livet på att slockna. ( De kunda följa från sina monitorer hur hjärtat slog). Eva och jag får vara där, solen går just upp den 28 nov 1998, och mor ligger så fint tillsynes sovande och vi hör hur andetagen försvinner mer och mer. Det kunde inte varit mer stillsamt. Jag vill berätta det här för det kan ju kännas viktigt för någon att läsa. Mor hade liksom slocknat, minnet försämrats och till slut sängliggande. Det var skönt för henne att nå den stunden. Hon som alltid hade sin förtröstan på Gud och himlen, visste att hon hade ett mål som strålade för henne.

När pappa Göte slutade sitt jordeliv den 6 jan 1991 så var det en livs levade person som avslutade sitt liv precis som han önskade tror jag. Han hade visserligen haft ett hjärta som växte de senaste 4-5 åren. Hjärtklaffarna höll inte måttet.  Han kände sig  inte stark, men en vilja att vara närvarande. Han ringde på morgonen och berättar att han först skulle köra Gullan till sin bostadsort, för nu var jullovet över. Sen skulle han på årsmöte i kyrkan. ” Orkar du så mycket, frågade jag. Ja då, jag hinner vila emellan.” 

 I kyrkan medverkar han med bibelläsning han valt själv om berättelsen när Petrus förnekat Jesus och tuppen som just gol. Pertus ångrar sig och rusar ut, men hinner  precis uppfatta Jesu blick som var fylld av kärlek.  ”Så ser Jesus på oss i dag, om du svikit så ser han med kärlek på dig”.  (Så ung har jag fått det berättat). Sen avslutar han med bön. Jesus var ingen låtsaskompis, utan en verklighet.  Därefter går han ner och sätter sig vid mor, lutar sig mot henne och domnar bort. Trots snabb insats av sjukvårdskunniga, så var det slut. Jag brukar tänka, det kunde inte blivit bättre avslutning för honom. ” Han gick inte bort han gick hem”.  Han hade samma tro som mor. De skulle aldrig velat bli kallade helgon, men de levde sitt liv med den äran utifrån de förutsättningar de hade. Men detta är ändå skrivet Alla helgons dag 2011.

Det är minnen som trots saknad strålar, och jag tänker på att det är viktigt att ta vara på sin tid. Att använda den på ett gott sätt. Vi är alla betydelsefulla. Vi har alla olika livsuppgifter att använda till goda ting.

Avslutar med råd 107 från min lilla bok: Le ofta. Det kostar dig inget men är ändå ovärdeligt. Samt 207  Acceptera att smärta och besvikelse också hör till livet.

Dags att ge varandra en kram!

2 reaktioner till “Alla helgons dag.

  1. Fin och berörande blogg som vanligt.
    Kyrkoherden tände ett ljus extra i går vid minnesstunden för de som vi bär inom oss och inte namngavs. Det var fint!
    Utan smärta/besvikelser tror jag inte man rätt uppskattar det goda som livet ger.
    Tar emot en ”digital kram” och sänder en åter.
    /Inga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: