Archive for januari, 2012

Ledig måndag

 

I slutet av förra veckan läste jag på nätet om en 34-årig tjej, som kallar sig felicity_aston . Hon har gjort den bedriften att ensam skida sig fram över sydpolen på 59 dagar. Ensam! Upplevde aldrig mörker de dagarna, för det var sommarhalvår, och i december-januari är det dagsljus dygnet runt på sydpolen.

Har funderat på hennes bedrift och vad som drev henne. Hennes packning fanns i en sådan där pulka man ser skidåkare dra efter sig. Där hade hon dubbla uppsättningar av kommunikationshjälpmedel. Skickade bl a twittermeddelande varje dag och filmade korta stunder ungefär var tredje dag.

Det var inte lätt, för hon skrev en gång att äntligen hade hon upplevt en dag utan tårar. Hon blev riktigt rädd en gång. Det var på hemvägen, alltså på väg norr ut igen och där i ensamheten fick hon se en skugga komma bakifrån. Skulle det finnas monster här? Hon vänder sig och upptäcker några skärmflygare som kanske firade nyår genom att glida över sydpolen.

Hon var helt inställd på att vara ensam, men ändå var ensamheten det som var svårast att hantera.

Och det leder mig vidare att vi människor behöver varandra. Vi kan bolla åsikter, be om råd, samtala, skratta i hop och känna sig behövd. Ingen lever för sig själv. Nej det är naturligt att ha människor runt omkring oss.

Mina tankar går vidare till personer som ofrivilligt hamnat i ensamhet i  och inte kan komma ut i samhället. Mitt/ och ditt/ uppdrag som medmänniska är att lindra dessa ensamhetskänslor. Allt gott vi gjort mot någon, är av godo, även om det är aldrig så lite. Det får vi igen, någon gång när vi själva behöver det. Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg hälften så svår att bära.

Så hade jag vunnit två biobiljetter och det blev The Stig Helmer Story i torsdags kväll. Jag förstår att en hel del av er också sett den. Så någon större analys blir det inte. Men en del liknande påverkantrednder har vi väl blivit utsatta för. Om viljan att bryta sig loss från olika sammanhang, och behovet att återfinna det man gått miste om. Stig Helmers gode vän är väl något att ta efter.  Och nog tycker jag att den färgade kvinnan i slutet, som får de flesta i orkestern att resa sig och gå hem också har ett viktigt budskap i dagens samhälle.

Fredag förmiddag hade jag självpåtagen arbetsuppgift, nämligen att fixa med ved för nästa vinter. Härligt att få vara ute. Det här är vedhämtarvägen strax norr om Visby.

Och på vägen dit stannade vi till så jag hann plåta den här underbara vintervyn från Visby:

 

Helgen var en jobbarhelg så den försvann snabbt. Om tiden går fort så är det inte tråkigt. Man känner att man behövd och väntad!

I dag, måndag var det  en sådan där underbar vinterdag här på ön. Minusgrader, vitt på marken och strålande sol. Mot ”Hällarna” var  parollen. Njöt av vandringen och sedan hade jag lite skapande verkstad hemma i köket.Gjorde enkla kransar av vide med vårliga växer:

Den första hamnade på ytterdörren och den andra i köksfönstret. (Var tvungen att hålla något bakom annars hade speglingar i glaset dominerat.)

Precis vid korsning Keippbyvägen/Toftavägen upptäcker vi en skylt som berättar att här är det en gammal gränssten Vibble/Visby och att det kommer att byggas ett antal hus här, med den fromma förhoppningen att fornminnet kommer att bevaras. (Och titta riktigt noga så skymtar första arbetsfordonet i bakgrunden, så nästa gång du passerar kanske det redan finns bygnader här.

En annan oväntad syn längs stigen. Förmodligen väntar ägaren på sommaren.

Och så kan jag avslöja att maken åt köttgrytan med förtjusning. (Men om jag sagt lammgryta hade han nog vägrat äta.) Och med det kan jag konstatera att fördomar som att lamm smakar ull inte stämmer nu för tiden.

Kanske kan råd 298 från min lilla instruktionsbok passa bra här: Se problem som möjligheter till mognad och självkontroll. Eller 325: Akta dig för folk som berättar om hur ärliga de är.

Snart är det helg igen – ursäkta fördröjningen på det här blogginlägget. Tiden gick fortare än jag hann med! Skriver förhoppningsvis nästa helg igen!

Annonser

Comments (4) »

Att surfa på twitter,fb, google mm.

Börjar med veckans garv. Ibland är internet med på skämt:
Sven grattade mig på födelsedagen genom twitter. Så här skrev han:
Wish my mother  happy birthday/Grattis på födelsedagen=/生日快乐
Så svarade jag Sven med att skriva Tack,tack med kinesiska tecken = 谢谢
Då får jag ett twitter från någon ”Qinqiong” 秦琼 (Namnet skrivet med kinesiska tecken)

How can you write chinese?
Och på det svarar jag genom att skriva två likalydande svar, ett på kinesiska och ett på engelska:
中國的朋友,可以沒有一個中國字,但googel跨外側可以!
I ‘m useing Google translater. :))   Don’t know a sign!

Och ”qinqiong” svarar:  Haha, do u know how many chinese twitters are curious about your manderian using? You amazed 1M chinese at least!

Faktiskt tror jag han driver med mig – men det är roligt ändå!

Och så ett allvarligt inlägg via Anne-Marie Turesson:  Tillhörande: Sirpa Birklander

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”-I alla människor bor det två vargar som slåss.  Den ene är ond.
Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka,
sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja, empati, sanning och tillit”.
”Vilken varg vinner?”, sa barnet.”
-Den du matar”, sa den gamle mannen...
Egentligen behöver jag inte skriva mer den här veckan. Jag har fullt upp med att kolla vilken varg jag matar. Men…
Det har varit en innehållsrik vecka. Träffat många vänner, en del har t o m hälsat på. Yngste sonen hemma en sväng. Och lillsyrran passar på att besöka oss, när lediga dagar i arbetsschemat inträffar! Och äldste sonen har redan första veckan på sin praktik på DN egna bilder i tryck. Gläds med honom! En plusvecka alltså att minnas!
Och på lördagen var vi på en mindre konsert på Visby strand med Gotlandsmusiken och Nassim al Fakir. En födelsedagspresent till en liten kille som bjöd in oss till sitt födelsedagskalas i december.
Trolleri med klarinetten! Bit för bit plockades ner i fickorna, och tillslut var bara munstycket kvar. Det lät bra det också!
Och Nassim trummar på allt han ser sjöng han om i en låt!
Jag tackar livet att få ha det det så bra. Lyssnade till Mattias i kyrkan om att inse  Gud bakom skapelsens underverk. Hur fantastiskt allt fungerar i t ex  en fjärils livscykel. Att underordna sig skapelsens Herre är gott för människan. Det tror jag på!
Minns att pappa Göte sa i sin livstid: Man ska inte gå emot naturens lagar, när kon slickade rent den nyfödda kalven. Det höll kon frisk på något vis. Kanske någon som vet hur? Man ska alltid vara nyfiken – för man lever så länge man kan lära. Kanske är det så att det alltmer urbaniserade samhället håller på att tappa kontakten med sitt ursprung och därför riskerar sönderfall, för vi inte förstår sammanhangen.
Ett annat indianskt visdomsord( som suttit på insidan av mitt köksskåp i många år) får avsluta veckans inlägg:
När det sista trädet är fällt
den sista floden förgiftad
den sista fisken fångad
då först kommer människan att upptäcka att hon inte kan äta pengar

Comments (2) »

Dikter jag tycker mycket om.

Den första som jag skriver här, känner jag inte  till vem som är författaren. Men jag vet att drottning Silvia läste den för sin Carl-Gustaf på hans 50-årsdag, kanske är det drottningen själv:

Räkna din trädgård i blommors mått

aldrig i löven som falla.

Räkna dagar i gyllene timmar blott,

och molnen, glöm dem alla.

Räkna nätter i stjärnor, ej skuggor,

livet i leenden, inte i sorger du får.

Och varje år som du fyller

räkna din ålder i vänner, inte i år.

Nästa inslag har jag fått av Mari från Linneryd. Den är så talande om hur vi människor försöker glida omkring i livet. Jag vill ha en grind på glänt så du kan slinka in om du verkligen önskar det. Om vi bryr oss om varandra vill säga. Det är  Nils Ferlins dikt:

I livets villervalla vi går på skilda håll. Vi mötas och vi spela – vår roll.

Vi dölja våra tankar, vi dölja våra sår och vårt hjärta som bankar         -och slår.

Vi hakar våra skyltar var morgon på vår grind, och prata om väder 

– och vind.

I livets villervalla så nära vi gå – men så fjärran från varandra ändå.

Nästa dikt är från elevpärm 1980 i Ryds skola, Småland. Goa Emma visste nog inte att ”fröken” tyckte det var så bra, att hon skrev ner det i ”Kom-ihåg-boken”.  Samma Emma som en morgon tagit en sväng på torget och köpt en blomma och placerade den på sin bänk under dagen. Och bänken var ibland så proppfull, så locket inte  gick att stänga. Hon och hennes bästis  kunde  spela tvärflöjt. Tänk vad man minns! Men om jag skulle känna igen henne om vi träffades i dag är tveksamt. Men minnen finns kvar.

Skulle han icke höra, av Birgitta Yavari

Om radions smala fingrar kan plocka upp en melodi och kasta den över kontinenter och hav.

Varför undrar vi människor då, om Gud hör bön? Den som planterat  örat, skulle han icke höra? Den som skapat ögat, skulle han icke se?

Nästa inslag har som rubrik  Snäckorna. Det handlar om betydelsen av att även det lilla vi gör, kan vara livsavgörande för någon:

Det var en pojke som gick med sin pappa på en strand. Pojken plockade upp snäcka efter snäcka och bar ut dem i havet.

– Vad håller du på med? undrade pappan.

– Jag hjälper snäckorna, svarade pojken.

Men kom nu, sa pappan. Du ser väl att det finns alldeles för många snäckor. Du kommer aldrig kunna rädda allihop. Så det spelar ingen roll.

– För den snäckan spelar det roll, svarade pojken och såg på den snäcka han höll i handen.

Till slut bläddrar jag lite i ”Instruktionsbok för livet” och citerar några guldkorn:

Lev under dina tillgångar. (17)

Ta varje tillfälle i akt att göra vardagen till en fest.(24)

Ta en rask trettio minuters promenad varje dag. (104)

Och så börjar jag tänka att det har ju inte gjort i dag, har ju varit på jobbet. Men plötsligt blir jag glad. Det har jag visst gjort. Gick ju på P 18 området med Lotta i rullstolen. Hon räckte ut tungan och smakade på snöflingorna som flög genom luften! Ett sätt att göra vardagen till en fest, och inte kostsamt heller! Tack för i dag. I morgon är det den 16 januari! Kanske ska följa nr 119:  Lägg massor av vispgrädde i din varma choklad!  Nästa helg är jag ledig! Vi ses!

Kram

Comments (3) »

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill

Den gångna veckan har innehållit rapporter om våld och människorov. Såg också ett TV-program om det slitsamma arbetet förr. Då mindes jag pappa Götes kommentar om kiv och bråk: Ni har alldeles för lite att göra… .. Jag tänker vidare. Kanske hade det varit annorlunda om alla i dagens samhälle hade haft ett meningsfullt arbete.

Människor i alla tider har strävat att få  det bättre. Uppfinningar som varit betydelsefulla, tjänar mänskligheten och förbättrar arbetslivet till mindre slit. Robotar ersätter handkraft, tankearbete och ansvar. En robot är effektiv, kan fungera dygnet runt.  Tyvärr blir inte roboten stolt över lyckat arbete och kan heller inte ta emot uppskattning. Ingen tar mod till sig och tilldelar roboten Nobelpriset för lyckad insats. Förmodligen lägger den av bara om strömförsörjningen/energitillförseln bryts på något sätt. Så en Berit, Dagmar eller vilket namn vindarna får är individer av stor potential.

Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus, men vet inte varifrån den kommer eller vart den far…

Kanske är det så att goda uppfinningar också bär med sig oförutsedda strukturer i samhället. Tänk om arbetslösheten vore ”NOLL”.  Med tanke på slutklämmen av julaftonens inlägg ”…att politiken inte kan lösa alla problem utan att vi måste lösa dem själva.…”

Att inte vara uppbunden av  bestämda tider, innebär inte stillasittande tumrullning, tills man känner sig galen av känslan  utanförskap. Det kan vara tvärt om vara tid för engagemang.

Minns när äldste sonen lyckats få sitt första betalda sommarjobb, så såg han ofta en invandrargrabb i närheten.  Det som fick mig full av beundran var att den pojken sysselsatte och bidrog med försörjning troligen till en  hel familj där fler fick arbetsuppgifter. Någon lagade mat som packades ner omsorgsfullt och levererades rykande färsk flera gånger om dagen, så att inte ”butiken” lunchstängdes, och t o m  smakbitar till ”grannen” någon gång. Lagret fylldes på i lagom takt. Hjälpande händer vid dagens början och slut.  Vill minnas att leverantörerna skiftade allt från småsyskon till någon i gammalgenerationen. Från första arbetspasset till dagens slut hölls firman igång tack vare samarbete. Utåt sett var det bara en som arbetade. Inåt en hel stab.

Alla ideellt arbetande människor har upptäckt värdet av att hjälpa till. Kanske inte betalt i pengar, men betalningen består i ”att vara väntad”  se glädjen i människors ögon. Detta i sin tur skapar ny motivering att påverka och lösa andra problem.

Så du som känner dig ”utförsäkrad, uppsagd eller utanför”, det väntar en hel värld av uppgifter. Börja med något lite. Dela ut leenden till dem du möter. Lämna företräde om du råkar komma samtidigt som någon i dörren med ett ”Var så god”. Gammal hederlig artighet är en bra början att respektera och ”lyfta varandra”.

För att må bra behöver vi inte alltid tjäna pengar, även om många tycks tro att ju rikare man är desto lyckligare är man. I stället borde vi säga varandra lite oftare: Jag kan hjälpa dig , så gör vi något trevligt tillsammans sen. Att ge någon av sin tid är en god investering. Nu är vi där igen:  Bär varandras bördor…

För 20-30 år sen var det populärt med charmkurser i arbetslivet.. Du kan ju googla på det  om du vill veta mer. Men det hela gick ut på att alltid försöka vara positiv och vara tillmötesgående. Det märktes skillnad! Kanske är det dags att införa fler charmkurser  vid alla former av utbildning för att få ett gott samhällsklimat.

Hur trötta är vi inte på politiker som talar om hur fel andra har. Skulle någon våga berömma sin motståndare, så anses det väl som en svaghet, fast det borde vara tvärt om.

I min ungdom funderade jag kring ordet idol. Började förstå värdet av rätt idoler och tänkte efter vilka jag ville ha till idoler i mitt liv. Föräldrarna, mest pappa för han hade starkt psyke och” slet som en varg”, men klagade aldrig över det. Men han vågade visa stolthet över som han uttryckte det:  Sina händers verk.  Frågade någon om råd, eller bara ville prata en stund så ställde han alltid upp. Ibland stängde han dörren om sig – vissa telefonsamtal var sekretessbelagde t o m för familjen.

Där kanske vi också har något att lära, inte prata om utan med. Att vara rättfram utan att förarga.

Skulle motståndaren inte ge sig, är det att gilla läget eller ta upp en annan tråd.  För att få någon till punkt ”C” måste A och B passeras först. Det har jag livserfarenhet av genom mötet med funktionshindrade Gullan. Hon har gett otroliga lektioner i hur ett förtroende byggs upp.

Min farmor stressade aldrig, hann med det hon skulle ändå. Du som följt mitt bloggande har läst att hon blev änka tidigt, men fortsatte sitt lilla jordbruk med hjälp av sönerna, tills yngste sonen Bengt tog över. Hon blev en idol, för hon tog sig tid i mötet med människor. Hög eller låg, alla bjöds att sitta ner en stund och samtala om det som kändes nödvändigt. Det var farmor som inspirerade mig i gitarrspelets grunder, hon lärde mig spela fia, leta bär och svamp. Och lärde mig ovanliga saker, t ex hur man gör potatismjöl och hur man sätter upp en väv. Hon gjorde allt det där, inte för att roa mig, utan för att hon ville göra det/behövde göra det för sin egen del. Det var äkta, inget tillgjort.

När jag skriver ordet väv, så minns jag ett helt annat sammanhang. En jul så hände det att en av mina mostrar och hennes man fått en ordentlig influensa( Hongkong?) och blivit liggande i feber. Hennes barn var bosatta rätt långt bort och hade småbarn. Mostrarna pratades vid och av det framgick det att julen varit ovanlig. Jul ska vara i glädjens tecken,  och snart satt jag i bilen för besök hos sjuklingarna. Där fixades de nödvändigaste köksarbetena med matlagning och disk. Vi pratade en hel del och sen åkte jag hem igen. Inget mer med det, självklart liksom.

Fram på vårkanten ringer moster och meddelar att ”bara för att du var så snäll och kom i julas” ska vi sätta upp väv och väva en stor julduk till oss var. Dessutom ska du  välja ytterligare en sak, vad du vill, från vävkatalogen. Påstår utan tvekan att moster var snällast!  Vilken överraskning! Det blev åtskilliga timmar i vävkammaren. Och på ett fint sätt övervakade hon arbetet. Jag var ju ovan och det blev  fel. Förstod att hon ägnat timmar på att rätta till  fel i varpningen, d v s antalet trådar till väven. Men även fel kan bli rätt. Det blev alldeles lagom att väva passande jullöpare till.

 

Underbart minne från yngre dagar. Än i dag kommer julduken fram och kjolen har använts, ja det blev två kjolar. Vävde en till syrran också, för så lite som till en kjol kunde man inte sätta upp varp till i vävstolen.

Dalhemståget lockade många att se och pröva även detta år.

Vi nöjde oss med att se för att istället

… lyssna till dessa herrar som underhållit med sin glada musik alla gånger vi varit där vid den här tiden på året.

…medan fikat avsmakas.

Så går trettonhelgen mot sitt slut. Den brukar också vara starten till ett nytt arbetsår. Årsmöten och planeringar skrivs in i almanackan. Vi möts framöver! Ha de´!  som gotlänningarna säger.

Comments (5) »