Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill

Den gångna veckan har innehållit rapporter om våld och människorov. Såg också ett TV-program om det slitsamma arbetet förr. Då mindes jag pappa Götes kommentar om kiv och bråk: Ni har alldeles för lite att göra… .. Jag tänker vidare. Kanske hade det varit annorlunda om alla i dagens samhälle hade haft ett meningsfullt arbete.

Människor i alla tider har strävat att få  det bättre. Uppfinningar som varit betydelsefulla, tjänar mänskligheten och förbättrar arbetslivet till mindre slit. Robotar ersätter handkraft, tankearbete och ansvar. En robot är effektiv, kan fungera dygnet runt.  Tyvärr blir inte roboten stolt över lyckat arbete och kan heller inte ta emot uppskattning. Ingen tar mod till sig och tilldelar roboten Nobelpriset för lyckad insats. Förmodligen lägger den av bara om strömförsörjningen/energitillförseln bryts på något sätt. Så en Berit, Dagmar eller vilket namn vindarna får är individer av stor potential.

Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus, men vet inte varifrån den kommer eller vart den far…

Kanske är det så att goda uppfinningar också bär med sig oförutsedda strukturer i samhället. Tänk om arbetslösheten vore ”NOLL”.  Med tanke på slutklämmen av julaftonens inlägg ”…att politiken inte kan lösa alla problem utan att vi måste lösa dem själva.…”

Att inte vara uppbunden av  bestämda tider, innebär inte stillasittande tumrullning, tills man känner sig galen av känslan  utanförskap. Det kan vara tvärt om vara tid för engagemang.

Minns när äldste sonen lyckats få sitt första betalda sommarjobb, så såg han ofta en invandrargrabb i närheten.  Det som fick mig full av beundran var att den pojken sysselsatte och bidrog med försörjning troligen till en  hel familj där fler fick arbetsuppgifter. Någon lagade mat som packades ner omsorgsfullt och levererades rykande färsk flera gånger om dagen, så att inte ”butiken” lunchstängdes, och t o m  smakbitar till ”grannen” någon gång. Lagret fylldes på i lagom takt. Hjälpande händer vid dagens början och slut.  Vill minnas att leverantörerna skiftade allt från småsyskon till någon i gammalgenerationen. Från första arbetspasset till dagens slut hölls firman igång tack vare samarbete. Utåt sett var det bara en som arbetade. Inåt en hel stab.

Alla ideellt arbetande människor har upptäckt värdet av att hjälpa till. Kanske inte betalt i pengar, men betalningen består i ”att vara väntad”  se glädjen i människors ögon. Detta i sin tur skapar ny motivering att påverka och lösa andra problem.

Så du som känner dig ”utförsäkrad, uppsagd eller utanför”, det väntar en hel värld av uppgifter. Börja med något lite. Dela ut leenden till dem du möter. Lämna företräde om du råkar komma samtidigt som någon i dörren med ett ”Var så god”. Gammal hederlig artighet är en bra början att respektera och ”lyfta varandra”.

För att må bra behöver vi inte alltid tjäna pengar, även om många tycks tro att ju rikare man är desto lyckligare är man. I stället borde vi säga varandra lite oftare: Jag kan hjälpa dig , så gör vi något trevligt tillsammans sen. Att ge någon av sin tid är en god investering. Nu är vi där igen:  Bär varandras bördor…

För 20-30 år sen var det populärt med charmkurser i arbetslivet.. Du kan ju googla på det  om du vill veta mer. Men det hela gick ut på att alltid försöka vara positiv och vara tillmötesgående. Det märktes skillnad! Kanske är det dags att införa fler charmkurser  vid alla former av utbildning för att få ett gott samhällsklimat.

Hur trötta är vi inte på politiker som talar om hur fel andra har. Skulle någon våga berömma sin motståndare, så anses det väl som en svaghet, fast det borde vara tvärt om.

I min ungdom funderade jag kring ordet idol. Började förstå värdet av rätt idoler och tänkte efter vilka jag ville ha till idoler i mitt liv. Föräldrarna, mest pappa för han hade starkt psyke och” slet som en varg”, men klagade aldrig över det. Men han vågade visa stolthet över som han uttryckte det:  Sina händers verk.  Frågade någon om råd, eller bara ville prata en stund så ställde han alltid upp. Ibland stängde han dörren om sig – vissa telefonsamtal var sekretessbelagde t o m för familjen.

Där kanske vi också har något att lära, inte prata om utan med. Att vara rättfram utan att förarga.

Skulle motståndaren inte ge sig, är det att gilla läget eller ta upp en annan tråd.  För att få någon till punkt ”C” måste A och B passeras först. Det har jag livserfarenhet av genom mötet med funktionshindrade Gullan. Hon har gett otroliga lektioner i hur ett förtroende byggs upp.

Min farmor stressade aldrig, hann med det hon skulle ändå. Du som följt mitt bloggande har läst att hon blev änka tidigt, men fortsatte sitt lilla jordbruk med hjälp av sönerna, tills yngste sonen Bengt tog över. Hon blev en idol, för hon tog sig tid i mötet med människor. Hög eller låg, alla bjöds att sitta ner en stund och samtala om det som kändes nödvändigt. Det var farmor som inspirerade mig i gitarrspelets grunder, hon lärde mig spela fia, leta bär och svamp. Och lärde mig ovanliga saker, t ex hur man gör potatismjöl och hur man sätter upp en väv. Hon gjorde allt det där, inte för att roa mig, utan för att hon ville göra det/behövde göra det för sin egen del. Det var äkta, inget tillgjort.

När jag skriver ordet väv, så minns jag ett helt annat sammanhang. En jul så hände det att en av mina mostrar och hennes man fått en ordentlig influensa( Hongkong?) och blivit liggande i feber. Hennes barn var bosatta rätt långt bort och hade småbarn. Mostrarna pratades vid och av det framgick det att julen varit ovanlig. Jul ska vara i glädjens tecken,  och snart satt jag i bilen för besök hos sjuklingarna. Där fixades de nödvändigaste köksarbetena med matlagning och disk. Vi pratade en hel del och sen åkte jag hem igen. Inget mer med det, självklart liksom.

Fram på vårkanten ringer moster och meddelar att ”bara för att du var så snäll och kom i julas” ska vi sätta upp väv och väva en stor julduk till oss var. Dessutom ska du  välja ytterligare en sak, vad du vill, från vävkatalogen. Påstår utan tvekan att moster var snällast!  Vilken överraskning! Det blev åtskilliga timmar i vävkammaren. Och på ett fint sätt övervakade hon arbetet. Jag var ju ovan och det blev  fel. Förstod att hon ägnat timmar på att rätta till  fel i varpningen, d v s antalet trådar till väven. Men även fel kan bli rätt. Det blev alldeles lagom att väva passande jullöpare till.

 

Underbart minne från yngre dagar. Än i dag kommer julduken fram och kjolen har använts, ja det blev två kjolar. Vävde en till syrran också, för så lite som till en kjol kunde man inte sätta upp varp till i vävstolen.

Dalhemståget lockade många att se och pröva även detta år.

Vi nöjde oss med att se för att istället

… lyssna till dessa herrar som underhållit med sin glada musik alla gånger vi varit där vid den här tiden på året.

…medan fikat avsmakas.

Så går trettonhelgen mot sitt slut. Den brukar också vara starten till ett nytt arbetsår. Årsmöten och planeringar skrivs in i almanackan. Vi möts framöver! Ha de´!  som gotlänningarna säger.

5 reaktioner till “Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill

  1. Tack Anna! Intressant med din blogg, att få veta historien bakom julduken, som låg på middagsbordet i dag!
    Ha de´du också säger en öländsk gotländska!

    /Inga

  2. Tänk Anna en likadan julduk finns hos mig??Tack för du ställde upp för mor och far! Så dina funderingar om arbete!Stig säger alltid om alla hade arbete så skulle vi inte ha så mycket våld.Har just läst från Malmö om Komunalrådets förtvivlade hjälp,i SvD

  3. Inga och Ewy , intressant historia bakom julduken inte sant! Jag ville berätta det för det ökar liksom affektionsvärdet! Och Ewy tack tillbaka, du har hållit i trådarna åt mostrarna i Ulricehamnstrakten åtskilliga gånger. Och minns flera givande besök hos din mor även sen i hennes sista boende. Det är goa´ minnen!

  4. Anna, dina rader om vävningen väckte många sköna minnen till liv. Min mamma vävde mycket och jag brukade ofta få vara med på en ”snutt” på slutet, så det har blivit både mattor, tabletter, en pläd och tyg till en kappa som jag sedan fick designa själv. Tyvärr kan jag sörja att jag i min ungdom inte riktigt förstod värdet av detta arbete (framför allt mammas) och idag har jag inte så mycket kvar av våra alster.

    Kram Meggie

    1. Visst är bolggskrivandet en bra väg att minnas! Det blir ett sätt att städa upp och få ordning i minneshyllan, samtidigt som lite av nutiden dokumenteras. Hoppas det kan komma till nytta även för mig själv som stöd för minnet i framtiden. Det blir också en en utgåva till den som läser, förhoppningsvis kan det föda inspiration att livet är gott och att motgångar lär oss hantera livet med respekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: