annaenglund

Estelle Silvia Ewa Mary blev veckans mest kommenterade namn. Säkert logiskt i den lilla familjen som fått sitt första barn. Familjen som tycks klara balansgången privat/offentligt. Tycker att de är bra representanter och förebilder. Vilken brud skulle inte velat höra Daniels tal på bröllopet – de flesta tror jag. Det var stora och fina ord. Lyckas de föresatserna är det något vi kan vara stolta över i Sverige.

Jag upplever inte att de utnyttjar sin situation utöver det tillåtna. Det är väl folk runt dem som försöker få del av glansen. Har läst om att det bakats mängder av prinsesstårtor och alla bagare är glada för ökad omsättning. Och hur många tidningar har inte redan haft bilder och texter som berör händelsen och de hoppas på större upplagor. TV:ns morgonsoffor har riktigt gottat sig i det kungliga och drar tittare.

Handen på hjärtat alla som är kritiska till kungahuset, är det inte avundsjukan som lyser igenom. ”Jag vill också ha… ”. Det säger man ju inte, utan det är inlindat i uttryck som  ”Det är på tiden att vi avskaffar monarkin”.

Då är min fråga: Är det bättre i länder med presidenter, eller vad man nu väljer att kalla sitt lands valda ledare. Det viktigaste är ju hur demokratin fungerar. Vi lever antagligen i ett av de mest demokratiska länderna. Men är det inte dags att alla tar ansvar och blir ärliga både i stort och smått. Fusk med bidrag, skatt och liknande borde inte finnas. Då  det fanns säkerligen arbete åt de flesta som vill ha, och pengarna skulle räcka till i olika kassor i samhället.

Det vore väl en stjärna att sikta mot. Ett rättvisemärkt Sverige, landet där inge vill fuska. Landet där ärlighet härskar.

(Fotot ovan har du nog redan listat ut att det är från min ”prinsesstid”.)

♥/ Anna

Mitten av februari ska vara den kallaste delen på året.  Den som eldade med ved skulle ha hälften kvar av vedförrådet kvar, för att klara sig tills värmen kom och eldningssäsongen var över. I Bondepraktikan läser jag vidare att det är nu man ska hugga nästa års ved och man ska klä sig varmt. Man ska också akta sig för frosseri.

Det är gott att bygga, köpa och sälja. Föra sig i nya kläder, och att göra bröllop. Men att få barn i februari var inte lika lyckosamt, risken var att de blev olydiga, giriga och gitter mycket att äta och dricka samt talar mycket.

Men hur är verklighetens väder? Jo det har varit kallt, snö och möjlighet till skidåkning i spår här på ön. Kramsnö inträffade och utrustad med barnasinnet så blev det en ”Snöman” i trädgården i år också.

Minns från mina unga år i Ängagärde hur mamma lärde ut konsten bygga i snö. Det måste vara från den undervisningen som att arbete med snö kan innebära  lek. Annars hade far en massa jobb med snön snörika vintrar. Vi hade 1½ km privat väg som skulle plogas. Vi bodde ungefär i mitten av slingan, så var det besvärligt kanske bara halva vägen var farbar med bil. Men post och mjölk skulle hämtas ute vid stora vägen, den vägdel som var mest snörik. Det var då man fick upplevelserna med häst och släde. Hästen travade på och det gällde att ducka för snökokorna som lossnade från hästhovarna. Minns också att jag byggde egna små snöplogar och försökte mig på att hjälpa till att röja gångstigar till vedskjulet, potatisförrådet, hönshuset mm.

Det var också den här tiden far jobbade i skogen. Någon gång följde jag med honom. Den medhavda matsäcken åt vi vid en lägereld, sittandes på en säck fylld med hö. De minnen jag nu relaterar till är före min skoltid och vi hade inte skaffat traktor än.  Innehållet i säcken var hästens mat, och det fick den äta lite då och då under dagen. Det var bra för samtidigt var hästen upptagen och höll sig stilla.

Det är med stor nostalgikänsla jag vandrar än i dag de där skogsstigarna. Och nästan varje gång tar vi också fram matsäcken, och det händer att vi tänder  en  grilleld. Men, men som sagt det är  i Västergötland och inträffar högst en gång om året.

Nutid:

Och så pratar ju många om uttagningarna till melodifestivalen. Eftersom jag var ledig nu i helgen så passade jag på att se den här omgången. Funderar på om man fick ut mer av texter och musik om man inte såg all glamour. För det stjäl onekligen uppmärksamhet. När någon skrivit pyjamasparty på Facebook som kommentar om melodifestivalen, stack associationerna iväg till min första fjällvandring. Inte alltför långt in i förrådet hittar jag den:

Pyjamasen och så hittade jag västar, lika fina som den ”Andreas” hade på sig vid sitt framträdande i låt nr 7(?) Minns ni killar när ni hade dom?

– Pyjamasen som vi tre tjejer köpt var sin för att inte behöva frysa i stugorna nattetid. Det var ju en kul grej att göra. Dagtid hade vi likadana kepsar och snusnäsdukar runt halsen. Kungsleden från Abisko  ner till Kvikkjokk, inklusive toppbestigning på Kebnekajse tog drygt 2 veckor. (Mer om den vandringen finns… Sök på ordet ”ängel”  i sökrutan till höger och du kommer till 23 oktober Tid är det enda vi har).

♥/Anna

Tänk att fotoälskande sonen fick uppgiften att vara fotograf och bland de första att få höra  Reinfeldt  uttala orden om pensionsålder vid 75.  Ett uttalande som troligen kommer att ältas till för -och nackdelar för oss  svenskar. Jag hoppas också att kunna arbeta tills 75, men inte precis som nu.

Kanske skulle det finnas ett system från 63 års ålder där man kan finna lämpligt arbete och minskad arbetstid om man så önskar. Varför inte låta äldre hjälpa varandra, t ex som nu fungerar som ideellt arbete men få åtminstone ”Rutlön” för det. Är ganska säker på att många vårddagar för samhället skulle försvinna, därför att många skulle helt enkelt må bättre om man fick känna sig behövd.

Mitt tankesystem skulle fungera ungefär så här:

• 74-åringen arbetar 10% i månaden resten full pension, vilket jag tror motsvarar arbetstid  ½ dag/vecka.
•  73 år arbetar 20%
• 72 år 25%
• 71 år 30%
• 70 år 35%
• 69 år 40%
• 68 år 50%
• 67 år 60%
• 66 år 70%
• 65 år 80%
• 64 år 90%
• 63 år och yngre 100% om det finns möjlighet.

Sen skulle det inte finnas dessa fallskärmar som nu verkar finnas. Kan man jobba 100% till 67 års ålder, ja då borde man få ha de 25-30% till godo på något vis som klokare människor än jag kan fundera ut. Då kanske man kan kalla sådant för fallskärm.
Man ska ha betalt för den tid man arbetar och inte mer. Ja, jag vet jag fick  friår, bara jag slöt jobba för Gotlands kommun. Men det var inget självpåtaget önskemål, utan mer en påtryckning för att rädda jobb åt andra. Jag bad faktiskt om alternativ!

Visst det hette så vackert ett erbjudande om avgångsvederlag, men det kändes  lyxigt. Och var ett fantastiskt år för min del. Men efter det var jag ”portad” som arbetskraft inom regionen. Så sen skaffade jag mig anställning inom privata sektorn som personlig assistent och kommer nu att sluta som fast anställd efter 2½ år. Sen hoppas jag på inhopp som vikarie då och då. Redan uppbokad kan jag avslöja. Och det är jag glad för.

Men mycket av ledigheten under friåret användes till omvårdnad av fastigheten på olika sätt. Den förmögne hade troligtvis anlitat flera hantverkare, men frågan är om vi hade haft råd till det.

Vad gjordes den här tiden:

• Totalrenovering av gotlandsgungan som till stora delar var upprutten..
• Skyddstak över ovanstående. ( Skymtas på förra blogginläggets bild.)
• Fasadtvätt
• Utbyte av halva träpanelen på husets sydsida( ingen tillfrågad snickare, tre st, ville göra ett så ”litet jobb”)
• Fönster reparationer på förråd ( Kötiden hos fönsterreparatörer gjorde försök värt att pröva.)
• Fastighetens hela fasad målades två , på vissa ställen tre gånger.
• Cementtrappa och skyddstak vid dörr på gaveln till nya ”garaget”.
• Tvättning och två gånger målning av staket.
• Ideellt arbete med äldreverksamhet en dag lite nu och då.
• Det lyxigaste: resan ”Sydafrikas guldkorn” blev grädden på moset. ( Tack Monika att du vill bli medresenär!)

Allt det här hade blivit svårt att hinna med under ett vanligt arbetsår.

Och just nu går ju serien ”Mot alla odds” i TV. Naturen där påminner mycket om det jag fick se i Sydafrika. Tänk er in i, att sitta ytterst i jeepens mellansäte och att få uppleva det här:

Men inte bara djur och natur. Besök på ett projekt att stödja ensamma mammor med barn i en av Kapstadens kåkstäder. Här bedrevs utbildning (med bl a stöd från Sverige) och försäljning av deras produkter.

Varför inte plocka ner  ballonger och pennor i bagaget – sånt som barn gillar? Åser testet genast!

Köpte en där vävd kasse och denna söta lilla mamma spårade jag som tillverkaren. Bad en av hennes kamrater fota och vi tog flera bilder innan hon var nöjd. Tänk nu finns hon på nätet. Det skulle ju inte vara omöjligt att nå tillbaka med de rätta uppkopplingarna! En annan kvinna som jag samtalade med hette Erna och sålde saker uppe i norr. Hon berättade lite om sina förhållanden, av henne köpte jag salladsbesticket och lovade samtidigt att komma ihåg henne:

Och att ha badat i Indiska oceanen med dess enorma vågor som rullade in mot stranden fick mig att känna stor respekt.

Så tillbaka till dagens tankar:

Var och en av oss bär på förmågor av olika slag som vi kanske inte har haft möjlighet att använda. Det finns mycket att göra i samhället, bara fantasin sätter begränsningar. Men tänket måste förändras, om pensionsåldern ska kunna höjas till 75 år. Hälften ska inte behöva dö innan de får pension, som skulle varit fallet om  mina föräldrar skulle fått pension vid den åldern. Ingen ska behöva uppleva känslan att vara tvungen att arbeta (tills man dör – för det tjänar staten på).

Men påpekar någon som känner min familj din mor blev ju 79 år. Jo, men hon var ganska senil redan vid 75. Frågade mig vem jag var som hade synpunkter på hennes 75-årsfirande och efter  ett halvår sköttes det mesta med vård och omsorg.

Min far var 66 år när läkaren sa till honom, säljer du inte gården nu och slutar med det tunga arbetet så får du inte uppleva några pensionssår. Han tog ett beslut, avvecklade gården inom 4 månader, vill jag minnas, och fick uppleva 5½ år med ”arbetsfri lön” . Tack vare det fick mina pojkar träffa och lära känna sin morfar lite i alla fall. Men tro inte att pappa rullade tummarna de åren. Han gjorde allt han kunde för att sköta om det inköpta huset i Kärråkra. Huset som han i flera år önskat skulle bli hans någon gång, blev till salu alldeles lagom till gårdsförsäljningen. Tala om att livspusslet gick ihop bra!

Sen så kommer jag att tänka på Gertrud Lyrung, som nu snart är 81 år, hittills samlat in hundratusentals kronor, sammanlagt miljoner, till socialt arbete i Benin genom en flykting som hon upplät boende åt för snart 10 år sen. ( Se blogg den 13 november 2011)  Hon är en välkänd guide på Visbys gator sommartid och varenda krona hon får in går oavkortat till denna mission. Hon unnar sig inte ens att resa dit, för de pengarna kan ju användas bättre, t e x att bjuda hit  Remy på välbehövlig semester att bo och få uppehälle, samt utrustas med diverse som behövs i hans vardag i sitt hemland. Guideturer/bussresor på 3-7 timmar är en munsbit för denna alerta kvinna. Tänk om Sverige skulle utbetalt detta med Sida-medel, hur många skattekronor hade inte erfordrats då? Blir du nyfiken på detta arbete och vill stödja kan jag vidareförmedla din förfrågan. Om jag är så pigg som hon vid 81 års ålder, då är det fantastiskt. Hur värdefullt är inte denna insats för föräldralösa som nu får en framtid.

Vi har det väldigt bra i vårt land! Är tacksam.

♥/ Anna

Så kom då den vita årstiden i sin rätta utstyrsel. Skönt att det blir vinter när det ska vara vinter. Kallt är det, men bara man är förberedd så fixar det sig. I lördags kväll körde vi från Klintehamn till Visby vid 20-tiden. Temperaturen växlade under resan mellan -16° ner till – 23°. Som tur var höll sig graderna kring -17° runt vårt hus.

I morse kollade maken känsliga köldställen i fastigheten. Det lönade sig. Han fick ta till hårtorken någon minut för att tina en begynnande ispropp ute i nybygget, dvs ledningen som fick bytas i samband med branden för något år sen. Hade redan pratat om att höja värmen från frostvarning någon grad. Men nu blev det gjort i ilfart vill jag lova.

Annars är det bara vackert. Kolla här utsikten från mitt databord:

I dag blev det premiär på skidor med skidåkning. Började så smått med 3 km här hemmavid. Glidet och allt annat kändes så bra. Minnen från de senaste årens skidåkning gled samtidigt genom huvudet. Spåren ute vid VOK-stugan, P18 spåren och Grövelsjön.

Sen mindes jag mina allra första skidor. Dem tillverkade pappa Göte, och jag minns hur han satte de tillhyvlade brädorna i spänn för att få till rätta böjen. Och så tjärades de noga på undersidan. Valla fanns nog inte på ”kartan”. Bindningarna var troligen en bit av en rem från någon utsliten hästsele. Man sköt i foten  remmen över tårna. Tänk om jag hade haft ett foto på dem! Måste säga att utvecklingen gått framåt. Man tappar inte skidorna så lätt, inte behöver man sätta skidorna i spänn varje gång och ”tjärlagret” är utbytt mot ett permanent material.

De första små skidorna byttes ut.  Det blev mer skidåkning därhemma i Ängagärdsskogarna. Där fanns också traktens bästa skidbacke, dit ungdomar kom för att åka. Det var en ordentlig backe och nästan aldrig vågade jag börja högst upp. För i slutet skulle man i full fart passera ett grindhål, den upplogade vägen och om farten var hög nog och slutligen guppet som blev över en mindre stenmur och plana ut på en åker. Klarade man hela vägen blev det väl en sträcka på ca 250 m.

En gång föll jag i den där stenmuren. Det gjorde så fruktansvärt ont, så när syrran kom och frågade hur det gick, så minns jag att en känsla av ilska kom upp över att bli störd. Men det var ingen sten jag slagit i. Utan en liggande stängselstolpe med ett uppstickande spikhuvud! Säger bara att en tefatsstor, mörkt rödbetsfärgad lårkaka blev resultatet. Och för att kunna sitta så använde jag bara halva sittytan ett par dagar.

Och nu så där 40 år senare så daskade jag i gatan med cykeln på väg till jobbet. Inte riktigt så illa, men knät har var ömt en vecka ungefär.

Annars minns jag massor av härliga skidturer. Utforskade stigar och skogsvägar till sjön Ömmern som finns på gränsen Möne/Södra Vånga/Hällstad. Ensam eller tillsammans med fler. Och runt gårdens ägor hade jag en del år fina spår. T o m mamma Ingeborg kom med på tur någon gång.

Fjällresor, där jag mest åkt spår. Åh det där med strålande sol, härliga spår, picknick i ryggsäcken och den den där äkta tröttheten som gjort att maten på kvällen smakat så underbart. Erkänner: Jag älskar riktig vinter.

Tyvärr har jag bott på ställen långt från fjällen. Båt, buss , bil, tåg eller någon gång flyg för att nå målet. Men vill man så går det.

När jag blev gotlänning så åkte familjen något år till Hemavan eller Strimasund där makens jobb kunde förmedla boende. Därifrån minns jag grabbarnas första skiderfarenheter. Minns hur man fick heja på och uppmuntra. Då fick man packa ner massor av tålamod också. Ett knep var att ta morgonbussen i motvindens riktning någon kilometer och glida hem i medvind.

När minstingen var med första gången drogs han i pulka eller fick gå ibland för att hålla värmen. Minns en matrast han vägrade äta sin matsäck. Men någon kilometer senare ringde väl hans matklocka likt Skalmans och sittandes på en sten med chokladmugg och dubbelmacka utbrister han charmerande:” Det här var mums fili babba!”

Samme son levererar ett annat minne. Vi bodde i Ånn på hemvärnsgården. Plötsligt hör jag någon som jag inte ser säga :

– Nej men har ni sett en liten grabb springer utan skor ute i snön. Snabbkoll på familjen och snabbt fram till ett fönster. Vem springer där utan overall i bara strumplästen om inte Sven. Snabbt ut och fånga upp honom med frågan: Vart är du på väg .- Jag ville bara undersöka om det gick att springa ut genom dörren i ena gaveln och om man kunde komma in genom dörren i andra gaveln. Jaha nyfiken ska man vara, annars vet man ju inte svaret!

Det mest skrattretande minnet är nog 26 år gammalt. Maken deltog i en kurs på hemvärnsgården i Hemavan. Där hade han kvitterat ut kläder och annat som behövdes för veckan.  Så var det dags för sista frukosten och hemresa. Och maken ville sitta på ett speciellt ställe i matsalen. Mitt i maten fnissar han till och jag undrar varför. Inget klokt svar. Tur det. Efteråt berättar han att när han kvitterade ut sitt ”kurspaket” låg det ett par damtrosor med. Allt skulle ju lämnas tillbaka. Damtrosorna också tänkte han. Men dem hade han vid obevakat ögonblick stoppat in ett befäls vita fina huvudbonad där ett antal sådana låg på rad utanför matsalens hatthylla. Och denna frukost skulle vi sitta kvar länge. Vems uniformsmössa hade det spektakulära innehållet? Jag fick ju sitta med ryggen mot, men fick det beskrivet efteråt. Minen på upptäckaren som snabbt avlägsnade innehållet i förhoppning att ingen sett. Jojo!  Ett gott skratt förlänger livet…. Förlåt, men jag antar att det var inte det enda skämtet i den stilen som hände i de kretsarna.

Och så Maggan och jag på väg för tre fyra år sen. Vi skulle flyga från ön och ta tåget från Arlanda nordväst mot Mora/Grövelsjön. Med skidor och allt annat så blev det snart risk övervikt. Maggans man stod vid incheckningen och väntade på att få höra ”domen”.  Då flög tanken genom mitt huvud. – Ah, det är så besvärligt med skidorna, kan jag lägga dem direkt på bandet utan att väga?  Jo det gick bra. Vad incheckningspersonalen inte visste var att däri fanns förutom skidor även en hel del av veckans mat. – Att du skulle snuva mig på nöjet att få rätt om övervikten, hör jag bakom mig. Kvinnans list övergår mannens förstånd, är det inte så man säger?

Nu hoppas jag på fler sköna skidturer den här vintern. God natt – snart är det måndag och jobbet väntar.

♥/ Anna