Äntligen snö!

Så kom då den vita årstiden i sin rätta utstyrsel. Skönt att det blir vinter när det ska vara vinter. Kallt är det, men bara man är förberedd så fixar det sig. I lördags kväll körde vi från Klintehamn till Visby vid 20-tiden. Temperaturen växlade under resan mellan -16° ner till – 23°. Som tur var höll sig graderna kring -17° runt vårt hus.

I morse kollade maken känsliga köldställen i fastigheten. Det lönade sig. Han fick ta till hårtorken någon minut för att tina en begynnande ispropp ute i nybygget, dvs ledningen som fick bytas i samband med branden för något år sen. Hade redan pratat om att höja värmen från frostvarning någon grad. Men nu blev det gjort i ilfart vill jag lova.

Annars är det bara vackert. Kolla här utsikten från mitt databord:

I dag blev det premiär på skidor med skidåkning. Började så smått med 3 km här hemmavid. Glidet och allt annat kändes så bra. Minnen från de senaste årens skidåkning gled samtidigt genom huvudet. Spåren ute vid VOK-stugan, P18 spåren och Grövelsjön.

Sen mindes jag mina allra första skidor. Dem tillverkade pappa Göte, och jag minns hur han satte de tillhyvlade brädorna i spänn för att få till rätta böjen. Och så tjärades de noga på undersidan. Valla fanns nog inte på ”kartan”. Bindningarna var troligen en bit av en rem från någon utsliten hästsele. Man sköt i foten  remmen över tårna. Tänk om jag hade haft ett foto på dem! Måste säga att utvecklingen gått framåt. Man tappar inte skidorna så lätt, inte behöver man sätta skidorna i spänn varje gång och ”tjärlagret” är utbytt mot ett permanent material.

De första små skidorna byttes ut.  Det blev mer skidåkning därhemma i Ängagärdsskogarna. Där fanns också traktens bästa skidbacke, dit ungdomar kom för att åka. Det var en ordentlig backe och nästan aldrig vågade jag börja högst upp. För i slutet skulle man i full fart passera ett grindhål, den upplogade vägen och om farten var hög nog och slutligen guppet som blev över en mindre stenmur och plana ut på en åker. Klarade man hela vägen blev det väl en sträcka på ca 250 m.

En gång föll jag i den där stenmuren. Det gjorde så fruktansvärt ont, så när syrran kom och frågade hur det gick, så minns jag att en känsla av ilska kom upp över att bli störd. Men det var ingen sten jag slagit i. Utan en liggande stängselstolpe med ett uppstickande spikhuvud! Säger bara att en tefatsstor, mörkt rödbetsfärgad lårkaka blev resultatet. Och för att kunna sitta så använde jag bara halva sittytan ett par dagar.

Och nu så där 40 år senare så daskade jag i gatan med cykeln på väg till jobbet. Inte riktigt så illa, men knät har var ömt en vecka ungefär.

Annars minns jag massor av härliga skidturer. Utforskade stigar och skogsvägar till sjön Ömmern som finns på gränsen Möne/Södra Vånga/Hällstad. Ensam eller tillsammans med fler. Och runt gårdens ägor hade jag en del år fina spår. T o m mamma Ingeborg kom med på tur någon gång.

Fjällresor, där jag mest åkt spår. Åh det där med strålande sol, härliga spår, picknick i ryggsäcken och den den där äkta tröttheten som gjort att maten på kvällen smakat så underbart. Erkänner: Jag älskar riktig vinter.

Tyvärr har jag bott på ställen långt från fjällen. Båt, buss , bil, tåg eller någon gång flyg för att nå målet. Men vill man så går det.

När jag blev gotlänning så åkte familjen något år till Hemavan eller Strimasund där makens jobb kunde förmedla boende. Därifrån minns jag grabbarnas första skiderfarenheter. Minns hur man fick heja på och uppmuntra. Då fick man packa ner massor av tålamod också. Ett knep var att ta morgonbussen i motvindens riktning någon kilometer och glida hem i medvind.

När minstingen var med första gången drogs han i pulka eller fick gå ibland för att hålla värmen. Minns en matrast han vägrade äta sin matsäck. Men någon kilometer senare ringde väl hans matklocka likt Skalmans och sittandes på en sten med chokladmugg och dubbelmacka utbrister han charmerande:” Det här var mums fili babba!

Samme son levererar ett annat minne. Vi bodde i Ånn på hemvärnsgården. Plötsligt hör jag någon som jag inte ser säga :

– Nej men har ni sett en liten grabb springer utan skor ute i snön. Snabbkoll på familjen och snabbt fram till ett fönster. Vem springer där utan overall i bara strumplästen om inte Sven. Snabbt ut och fånga upp honom med frågan: Vart är du på väg .- Jag ville bara undersöka om det gick att springa ut genom dörren i ena gaveln och om man kunde komma in genom dörren i andra gaveln. Jaha nyfiken ska man vara, annars vet man ju inte svaret!

Det mest skrattretande minnet är nog 26 år gammalt. Maken deltog i en kurs på hemvärnsgården i Hemavan. Där hade han kvitterat ut kläder och annat som behövdes för veckan.  Så var det dags för sista frukosten och hemresa. Och maken ville sitta på ett speciellt ställe i matsalen. Mitt i maten fnissar han till och jag undrar varför. Inget klokt svar. Tur det. Efteråt berättar han att när han kvitterade ut sitt ”kurspaket” låg det ett par damtrosor med. Allt skulle ju lämnas tillbaka. Damtrosorna också tänkte han. Men dem hade han vid obevakat ögonblick stoppat in ett befäls vita fina huvudbonad där ett antal sådana låg på rad utanför matsalens hatthylla. Och denna frukost skulle vi sitta kvar länge. Vems uniformsmössa hade det spektakulära innehållet? Jag fick ju sitta med ryggen mot, men fick det beskrivet efteråt. Minen på upptäckaren som snabbt avlägsnade innehållet i förhoppning att ingen sett. Jojo!  Ett gott skratt förlänger livet…. Förlåt, men jag antar att det var inte det enda skämtet i den stilen som hände i de kretsarna.

Och så Maggan och jag på väg för tre fyra år sen. Vi skulle flyga från ön och ta tåget från Arlanda nordväst mot Mora/Grövelsjön. Med skidor och allt annat så blev det snart risk övervikt. Maggans man stod vid incheckningen och väntade på att få höra ”domen”.  Då flög tanken genom mitt huvud. – Ah, det är så besvärligt med skidorna, kan jag lägga dem direkt på bandet utan att väga?  Jo det gick bra. Vad incheckningspersonalen inte visste var att däri fanns förutom skidor även en hel del av veckans mat. – Att du skulle snuva mig på nöjet att få rätt om övervikten, hör jag bakom mig. Kvinnans list övergår mannens förstånd, är det inte så man säger?

Nu hoppas jag på fler sköna skidturer den här vintern. God natt – snart är det måndag och jobbet väntar.

♥/ Anna

2 reaktioner till “Äntligen snö!

  1. Haha, mycket som kändes bekant från barndomens skidåkning. De tjärade undersidorna och tåremmarna som gjorde att man ständigt tappade skidorna. Minns också att jag alltid hade ett stearinljus i jackfickan för att kunna valla när det var töföre. Ja, det var tider, härliga tider….

    Ha en fortsatt skidskön vecka

    Meggan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: