En morgon så väcktes jag av att maken kom hem efter en tidig morgonrunda på cykel. Han hade upptäckt en liten igelkottunge i akut behov av hjälp. Den hade nämligen trillat ner i en cementgrop inne på gamla militärområdet.Problemlösningen skulle jag stå för. Så smådjursambulansen rycker ut, kolla här:
I ilfart når vi platsen och räddningsinsatsen iscensätts, men först erbjuds den lille vatten ifall den är törstig:
Men den vill inte, så nu kommer nästa steg:
Lycklig spatserar den lille ungen i väg på området. Bara undra hur länge den ska klara sig i trafiken.
Och medan jag sitter och kollar in bilderna jag tog kommer nästa akutinsats. Det ringer: -Ska du inte jobba i dag? -Nej, jag fanns inte uppskriven i går(söndag den 12) när jag gick hem.
Ja i alla fall, så jag som tänkt ha en lugn hemmadag,blev abrupt avbruten inom en halvtimme. Men eftersom jag gillar mitt jobb, så blev det en bra dag ändå.
Några dagar senare skulle vi ut i skogen och tog en cykeltur någon kilometer, sen gick vi vidare på en stig. Ville kolla om det fanns svamp på ”mitt” ställe. Nej inte ett spår.
Alldeles i närheten hade jag förra året sett en gammal husgrund. Där växte det mynta. Om det blev magert med svamp, så skulle jag säkert hitta mynta.
Jodå, jag kunde plocka ett helt knippe, under tiden vandrar maken omkring och hittar andra spår.
Någon har gömt spillolja bakom en enbuske och tack vare att det röda locket på duknken stack fram upptäcktes den. Vi hade en snabb överläggning vad som borde göras, och bestämde att dunken kunde ju inte stå kvar. Den hade redan skador! Och i närheten rann en fin liten bäck!
Akutinsatsen blev att bära den ut till vägen, för vidarebefordran med bil nästa dag till återvinningen. Inom mig undrar jag hur länge dunken skulle stå emot tidens tand.
Tyvärr händer det rätt ofta att folk slänger saker längs skogsvägar. Förstår inte hur man tänker. Återvinningen finns ju och det kan inte vara svårare att lämna där än slänga i skogen. Besväret är väl att passa öppettider.
Lite gamla minnen brukar jag ju plocka med . Här är en slags akutinsats: Hände när pojkarna var så där 4-6 år. Eriks bästa kompis var här och grabbarna lekte ute. Så märkte jag att de var försvunna. Tänk om kompisens mamma kom och hämtade sitt barn, och jag inte visste var de fanns. Misstankar fanns att de höll till i djuplundaskogen. För den begränsades av vägar och de hade regeln att aldrig gå över. Många stigar att välja på, bäst att ta cykeln.
Rätt snart hittar jag två ivrigt arbetande pojkar, den minste står beundrande någon meter bort. Med hjälp av järnsågen (lämplig storlek jaja) sågar de två kumpanerna på en gran, sammen ca 10 cm tjock då. Att såga ner träd med den kalibern på sågen är rätt inefektivt, så de hade väl sågat högst ett par centimeter i i stammen.Den skulle fällas för att bli flotte att ta sig över till fastlandet. -Vad gör ni, inte får man såga ner träd i andras skogar! Det får man inte göra. Akutinsats… och sen får man höra senare i livet att man gjorde en storslagen plan om intet. Men händelsen satte sina spår, än i dag syns det, kolla här på nytaget foto.
Nu hoppas jag på sönernas egen kommentar här, för sådana här planer går inte spårlöst förbi i minnenas arkiv. Själv har jag roats åtskilliga gånger vid tanken hur de tänkt fixa sjösättningen av flotten. Vi bor ju trots allt inte riktigt vid strandkanten. En kilometer är det säkert ner till havet. Och hur hade de tänkt att de skulle klara turen på havet? Mor ler än åt minnet och är tacksam att de inte lyckades med trädfällningen. Men planen var storslagen, i stil med forntidens Tjelvar som kom hit på sin flotte och räddade ön från att sjunka. Allt enligt Gutasagan. Allt går i cirklar, dvs kommer igen. Inget nytt under solen skrev den vise Salomo.
// ♥ Anna
