annaenglund

Varje morgon så njuter jag av att kunna se ut från mitt fönster. Den blir lite som en TV-ruta och nyfiken kollar man av vad man ska se. Bilden ovan togs i söndags 21 oktober,

och den här påskafton den 7 april i år. Däremellan har det ju hänt mycket. Mitt i sommaren kom ett åskväder och det blixtrade på alla håll tycktes det:

(Att fånga en blixt var svårt. Man måste ju ligga före med kommandot så att klicket kommer just när det blixtrar.)

I skogen finns många stigar. En del säkert riktigt gamla. Andra har bildats genom militärernas aktiviteter. Minns att en gång kröp det soldater i diket bakom växthuset t o m. Men regementet finns inte längre så alla avskärminingar med stora staket har försvunnit. Finns spår av ett torpställe strax utanför tomten, ännu finns fruktträd och hallonsnår. En gjuten cementplatta lite längre bort, vittnar om ett sågverk för 50-75 år sen (nån som vet?) och det enda som egentligen stör skulle väl vara det här som kanske kallas sågbord:

Undrar hur länge det kommer att ligga där? Förfall p g av väder och vind, men att det är fråga om 100-tals år tror jag på.

I onsdags lockade vädret ut mig i min skog med en runda på någon kilometer, och bestämde mig för att visa fler spår

  

Jag plockade i hop sådant som hade måttliga dimensioner och sorterade upp:  Glasburkar, batterier, plastpåsar mm till rätt ställe.

Skogen blev lite mer ren. Så här kan det vara att bo i utkanten av en stad. En del människopåverkan kan faktiskt vara fint. Skogen är vattenskyddsområde och här finns ett antal pumphus. Dom är viktiga för vattenförsörjningen,och någon har försökt försköna dem.

På ett ställe där ett par stigar möts har denne någon fixat till en mötesplats med en gedigen bänk och gömme för sittdynan i ett ”rör” under. Det är inget hafsverk, utan lär stå emot många årstider samt erbjuda vila för skogsvandrare. Själva bänkbrädan vilar på kraftiga stockstumpar. Så här är det ingen fara att slå sig ner med flera vänner!

Visst är det fint!

Avslutar med lite fler höstbilder:

Tittar man noga så ser man tre generationer höst. Närmast t höger helt avlövade buskar, i bakgrunden de gula björkarna och däremellan det än rätt gröna syrensnåret. Och kolla det intensivt röda på marken här nedan:

eller här både sommargrönt och höstgult på samma gren!

Förra inlägget hade rubriken ”Vem tar hand om hösten”. Detta blev nog en fortsättning. Vi möts snart igen. Men glöm inte utsikten från ditt fönster. När man i framtiden får svårt att röra sig då kommer det säkert att bli ännu mer värdefullt.

Till sist utsikt från mitt fönster i barndomshemmet. Kan tänka att året är 1965, min lillebror Per funderar på att klättra upp för stegen som far använt när han plockade körsbär. Vill minnas att han kom inte så mycket högre än så här. Men bilden är ett kärt minne, lillebror som i dag skulle varit 52 år. Funderar, och helt plötsligt blev det ett annat fönster i livet.

♥// Anna

Hösten är en rätt skön tid. Man liksom sammanfattar året och njuter, eller längtar att få göra om de bästa upplevelserna nästa år igen. Minns att jag redan i realskolan (= högstadiet) skrev en uppsats om  hösten, och i stort sett har jag  kvar  samma åsikter än i dag.

Tiden känns avstressad, tid till reflektion, man redar upp både i hemmet, i minnet och andra ställen där vi rör oss. Det jag saknar det är ljuset. Saknar att det inte är ljust fram till läggdags! Men det kanske är det som är bra, tiden för aktiviteter är inte så lång längre. Kroppen får mer återhämtningstid. Sjunger man inte i en barnvisa att haren tar hand om hösten? I så fall har jag sett den flera gånger sista tiden, för att inte tala om alla kaniner som är i farten.

Går vidare. Förundrar mig över att den sammanlagda ljusa delen av dagen, när det summeras, så är det lika ungefär överallt på hela jordklotet. Och att vid vår och höstdagjämnin, är natt och dag lika långa överallt. Vilken balans, rättvisa! Det är bara avståndet till solen, beroende var vi bor som reglerar värmen.

När man är i väg på ”värmen” så stämmer det inte i huvudet att det blir mörkt på kvällen, jag är ju van vid att är det sommarvärme när är kvällen ljus. Det är priset de betalar för värme, de har inga ”sköna ljusa kvällar”. Likaså om man är på södra halvklotet går solen upp och ner på ”fel” håll. Då solar man på norrsidan – helt galet tycker man. Där blir medsols motsols. Ligger du vid poolen så känns det verkligen konstigt hur solen rör sig, helt motsatt vid vad jag är van vid.

Men det är inga bekymmer, nu är jag hemma. Plockade 4-5 liter nypon, för att koka egen soppa av dem.

Här har jag laddat för en lagom sats till två. Dessutom behövs en bunke och ev en nypa salt.

Först rensas nyponen, dvs skär av blomfnas och ev skaft, samt sköljer dem.

Mängd soppa blir ungefär samma mängd i bär.Häll på vatten så det täcker gott och väl.

Koka nyponen tills de är mjuka, det kan ta en stund. Det är klart, när man kan krossa nyponen med potatismosstöten eller en gaffel, så det ser ut som en gröt av fruktkött och kärnor. Ev behöver man fylla på med kokhett vatten.

När jag så fått den silade nyponsaften, är det dags att tillreda. Nydiskad kastrull,ev  tillsätts lite vatten för att få lagom mängd, sammanlagt ca 3 dl.

Till den här lilla portionen tog jag knappt 1/2 dl socker och en nypa salt.

Koka upp och vispa i en potatismjölsredning. Kolla på mängd vätska och på paketet hur mycket potatismjöl det krävs.

När du är nöjd med soppans koncistens och smak( vill du ha det sötare – mer socker), drar du kastrullen av spisen och pressar i citron för att få den syrlighet du önskar.

Obs koka inte med citronsaften i, för då förstörs ju C-vitaminerna!

Dags att vispa en skvätt grädde eller hämta glassen i frysen.

Njut! Och du har tagit hand om en del av hösten.

Smaklig måltid.

 ♥  //Anna