Lite skämtsamt brukar jag säga att nu är tiden när man har betald arbetsfri tid. Tillskott i den smala kassan blir det med lite assistansjobb. Och det blir trevliga avbrott.
Vad gör du tänker du kanske. Mitt arbetsliv valdes utifrån intresse och förmåga. Att bli lärare det är att ständigt vara uppkopplad med tanken hur olika arbetsmoment, intresseområden, nivån hos eleverna skulle ge bästa utdelning. Väl medveten om att man inte besitter all kunskap, så var min önskan att göra det bästa av varje dag. Tänkte ofta tanken att det var inte bara eleverna utan också hela familjer som berördes av barnets skolarbete. Att tänka ut arbetsuppgifter som intresserade och samtidigt uppfyllde kravet på inlärning – för mig var det ständigt utmaningar att vara kreativ, och det finns inom mig än.
Att höra, se och göra är tre bra ord. Först hör och ser du något, men ska man sen göra så krävs det ju eftertanke hur det ska gå till. Klarar man det momentet så har man ju lärt sig något. Älskade att göra kreativa lektioner. Det där finns inom mig än, att göra något. Tänk när det närmar sig jul få göra julhälsningar…, eller när det blir kramsnö göra en snögubbe eller något annat roligt ute.
Frusen bukett tog ett par dygn att få till. Termometern visade aldrig under -5 grader, och nu en vecka senare när det töar så kan jag njuta ev ett par dagar till. (Om man gör det här så måste man ha fäst någon slags tyngd på buketten, annars flyter den upp innan vattnet fruset. Tittar du noga kan du nog skymta en betongsnäcka.)
Och inifrån ser jag ut på ett dimmigt töväder, och kan kolla in min tulpanbukett. Snön rasar från taken….
Att vara aktiv med kroppen behövs. Promenader i närmiljön, cykelturer och skidturer kan man göra alldeles ensam. Det blir sk resurstid när hjärnan vilar eller bearbetar minnen eller planering framåt. Sommarhalvåret är trädgårdslivet på hög prioritet. Min pappa hade ett bra uttryck: Att uppleva välsignelsen av sina händers arbete. Att glädjas över att min insats ger resultat. Som ni kanske försår var han en riktig slitvarg, och skötte om sin lilla gård väl. Inga redskap som stod ute i ur och skur, utan gjordes klara, ställdes på sin plats i bodar/garage, och det var bara att sätta igång igen när det behövdes vid nästa tillfälle. Pedant var han inte, men praktisk, och gjorde allt med glädje. Minns aldrig att han klagade, men utvägar att lösa problem det fann han på.
Så här års drar jag mig till minnes en rätt kylig vinterdag vid skogsarbete. Någonstans mellan 6-8 år var jag. Fick hjälpa till med att ”kvista” fällda stammar , kanske hålla i tömmen så hästen stod kvar. I a f så blev det dags för matsäcken. På platsen där jag än i dag gärna gör upp en grilleld, så gör pappa en eld och när det blivit glöd, lägger han en hög ris över och överst en gjutesäck. Det fick bli sittplatsen, med härlig värme under sittdynan. Inte frös man då inte, och hade det blivit för mycket stillastående en stund så fick man uppmaningen springa efter lasset till upplagsplatsen istället för att sitta på.
29 januari så hade det blivit så mycket snö att det gick att åka skidor – åh det var en härlig känsla och många minnen att njuta av i skogen. Med skidor har jag genomåren tagit mig till många platser i omgivningen som man aldrig gör annars.
Inte så vilt, men som Lillbabs sjunger: Ja, jag vill leva livet…
♥ //Anna
