Har varit en sväng i Västergötland.
För det första firade vi en 70-åring i Sätila. En kompis sen barndomsåren. Som skaffade sig en bra utbildning, men som på något sätt brände ut sig på sluttampen.
Livet blev tungt och läkemedelsindustrin fick en förbrukare under många år.
Vi har haft mer eller mindre kontakt, så till vida att jag inbjudit till besök, julkort och att ringa någon gång…
I höstas vid telefonsamtal ställde jag frågan: Ska du inte ha firande vid din födelsedag?
-Jo, om du kommer!
En utmaning att ta på allvar.
Klart jag gjorde.
I söndags var det dags.
Min gode vän har hittat mycket av sitt nätverk inom kyrkan på orten.
Med stöd från vänner blev det ett hejdundrande kalas. Tal och t o m tillägnad en egen sång där vi alla fick medverka i refrängen.
Jag blev så varm i hjärtat vid upplevelsen av vad man kan åstadkomma tillsammans!
Och många nya vänner fick jag möta, eftersom jag aldrig varit på just denna plats förut.
Vi fortsatte vår resa upp till Ätradalen , passade på att hämta en kär gammal klenod: Mammas ärvda spegelbyrå, som hennes pappa tillverkat åt en moster till mamma, förmodligen vid sekelskiftstiden 18/1900-talet. Och ännu mera förunderligt: Den 91-åriga damen, vi skulle hälsa på senare hade just sorterat i sina gömmor, och bestäm att skicka just detta kort som minne till oss. Det låg färdigt bara att vidarebefordras – hon hade bara inte bestämt om att skicka det med posten eller via en kusin.
Här sitter mor Ingeborg, fotograferad av syster Karin vid en av sina sista födelsedagar framför sin fina spegelbyrå. Nu hämtade vi den, lite mer skamfilade efter de sista 15 årens förvaring. Fick erbjudandet att ta vara på den…tack för det!
Sen hälsade vi på två som fyllt 90 år under 2014. Så härligt att få sitta ner och samtala med dem med. Minnet var det inget fel på!
Förundrar mig särskilt över Bengt som alltid berättar nya saker vi för på samtal. Eftersom det var vasaloppstider, berättade han om sitt livs enda Vasalopp. Då var han i 50 årsåldern och åkte på den aktningsvärda tiden strax över 8 timmar. Bara 5 minuter snabbare, hade han varit nere på 7 timmar….Han hade träningsåkt 150 mil – inte lite det!
Bengt lillebror till min pappa, har levt längst av de fyra bröderna. De andra gick ur tiden före 75 års ålder. En duktig orienterare med många prisbucklor på sin hylla – tanken slår mig att träna sin kondition håller hjärnan i trim längre. Humorn kryddar ständigt hans tal!
Han berättade också att ”det var bara jag av ”björkåsapojkarna” som var född i huset på Björkåsen. Farfar Erik och farmor Berta hade köpt den lilla gården vid giftermålet 1913, som då hette Pinebo. Det föddes tre pojkar med födelseår 1915(Valter), 1918 Göte(som fick engelska sjukan som spädbarn, överlevde och blev min pappa så småningom) samt Ivan 1920. Men huset var väl litet eller i dåligt skick, så Erik byggde ett nytt ca 100 m ner i backen och gårdsnamnet ändrades till Björkåsen. Så kom Bengt 1924, så Björkåsen blev väl byggt någon gång kring 1921/23. Där gjorde vi många besök- jag älskade farmor! Och Bengt fanns där som ungkarl, så kom glada Inga med sitt dragspel och blev hans fru. Farmor fick en liten lägenhet på 2:a våningen vid en husreparation i början på 1960-talet.
Nu bor Bengts yngsta dotter där med sin familj, så farfar Erik skulle säkert känna sig stolt att ”hans” hus fortfarande finns i släkten. Och Bengt gläder sig förstås över att det blivit så.
Och Marianne som betydde så mycket för familjen där hemma under 50-talet, när mamma behövde hjälp. När syskon nummer två i familjen föddes, bodde hon hemma i vår familj ganska mycket. Jag minns henne den som lagade mat, städade, fixade i trädgården samt hjälpte till med höskörd och potatisplockning. Samma raka hållning, men krafterna på avtagande. Bor fortfarande i sin lägenhet, läser tidningen och ringer i telefonen till nära och kära varje dag.
Lite tankar jag ville berätta. Ingen lever för sig själv, vi har alltid betydelse för varandra till glädje och uppmuntran. Hör fortfarande inom mig Bengt säga när vi skulle gå: Tack för blommorna! Och Mariannes ord, tack att ni tänkte på mig och ville hälsa på!
Ja den lärdomen har jag nog fått från mor Ingeborg, hon var mån om ensamma hon kände till. Minns matkorgar som farbror Härngren fick. Han kanske fick epitetet ”byfåne”, men många är de dagsverken han gjorde på gårdar i byn. Marianne påminde om att han varit med vid potatisplockning i Ängagärde.
Gutasagan börjar med orden ”Livet går i ringar” och finns illustrerad i ”Korpens” entréhall här i Visby. Gå dit och titta någon gång.
♥/ Anna
