Archive for april, 2016

Att sätta spår i tillvaron.

Hej igen, länge sedan jag skrev något här. Men idag fick jag inspiration att dela med mig.

Fick höra berättelsen om en kvinna från staden Cordoba i Spanien. Genast relaterar jag till vårt besök på den platsen i höstas. Där finns en av de mest berömda katedraler som världen begåvats med. Europas största och den tredje största i världen, googla gärna på ”katedralen i Cordoba”, så får du mer fakta. En stad dit det kommer tusentals med turister varje år.

Denna kvinna föddes i en familj där pappan jobbade i en kolgruva. Där fick Pepita också börja arbeta som barn. Om det berodde på att hon inte fick tid att gå i skola, att de inte hade råd eller att det  ansågs oviktigt för en flicka att få lära sig läsa. I vart fall räknades hon i många år som analfabet.

Hon gifte sig  och fick fyra barn. Helt plötsligt dog maken och Pepita blev änka och skulle försörja sina barn och försöka hålla ihop hemmet.

I efterkrigstidens Spanien,  blev det bl a Barcelona som lockade med arbeten. Där hade Pepita en kusin, och flera av släktens yngre flyttade dit för att söka lyckan. Fattigdomen präglade hemmet, men inte den mänskliga värmen. Pepitas familj hade varit baptister, och det blev naturligt att söka upp trosfränder. Där i staden fanns också svenskar som arbetade, och som sökte sig till samma troendegrupp. Någon av dessa insåg Pepitas svåra belägenhet att få ihop det nödvändiga för vardagen, och började tänka ut alternativ för familjen att få det bättre. Tänk om det fanns någon hemma i Sverige som kunde ta emot hennes flicka och som kunde ge henne en värdig fortsättning på livet?

På så sätt kom Pepitas dotter till Gotland 1960. Här fick hon det bra, men mor och dotter längtade efter varandra och det blev en returbiljett till Barcelona.

Men även fosterföräldrarna längtade efter sin flicka, och för att göra berättelsen kort så kom tillslut hela den lilla familjen hit, utom ett av syskonen som dött. Pepita kom med sina tre barn och så började ett nytt liv. Hon fick jobb på LM Ericsson och kunde på så sätt försörja sig. Lyckan började vända, och Pepita träffade en ”redig” gotlänning och gifte sig 1968. Pepita var då 47 år. Här har de haft sitt hem och och fått leva ett gott liv. Om ett par år hade blivit guldbröllop.

I dag begravdes Pepita, hon skulle fyllt 95 år nästkommande december. Hur underligt det än låter lärde jag känna Pepita först i dag. Hade blivit ombedd att vara orgelspelare på begravningsakten. Visst hade jag hälsat någon gång på Pepita eftersom vi de senaste åren genom hopslagning, tillhört samma frikyrkoförsamling, men svårigheten  att röra sig, gjorde att besöken för Pepita blev få i kyrkan.

I dag fick jag höra berättelsen om en kvinna med överlevnadsförmåga och stor humor, som alltid hade glimten i ögat och skaffade sig vänner för livet där hon drog fram. Som hjälpligt lärt sig läsa i vuxen ålder,  klarat av hem och arbete och levt som pensionär i nästan 30 år. Som hade kontakt med sin släkt i Spanien. Tre syskonbarn kom snart också till Sverige, och de bor nu på olika platser och har det bra. I dag möttes man i Visby tillsammans med fyra släktingar från Spanien. En samling på 55-60 personer.

Det blev spontanberättelser på svenska, spanska och sånginslag på båda språken vid minnesstunden. Jag fick höra om en kvinna, som aldrig fick gå i skola som barn, som kämpat för att få ihop livet, att hon benämnts analfabet, skaffat hus och fått barnbarn. Tillslut blev det guldkant på tillvaron!

Som ofta kommenterat sina samtal med ordspråk, och som aldrig glömde sitt modersmål,  trots mer än 50 år i Sverige. Telefonsamtal blev en slags livlina, när man inte kan skriva så bra. Hennes svenske man fick bli en ”brygga” vid språkförbistring. Som bl a skaffade sig vänner genom att träffa och bjuda hem andra spansktalande i Sverige. Som sett Guds omsorg under livets skiftningar.

Jag var imponerad av vad Pepita betytt och ville dela min upplevelse med er. Det blev en minnesstund i ordets rätta bemärkelse.

Underskatta aldrig kärlekens kraft.  Nr 313 ur ”Instruktionsbok för livet.

/ Anna

Annonser

Comments (2) »