Att möta utmaningar, det är att utvecklas. Att jag skulle våga mig på att skriva här, det är knappt att jag tror mig själv, men ett sätt att vidga vyerna. Att sätta ord på sig själv det kräver tankearbete.
Det som präglat mig är naturligtvis de sammanhang jag befunnit mig. Första barnet i en familj med fyra har säkert givit mig impulser till att värna om familjens bästa, att ta hand om se till att alla får sin del så att säga. Barndomshemmet låg vackert i ett böljande landskap utan grannhus inom synfältet. Naturen runtomkring blev min upplevelsesfär. Många minnesbilder ligger kvar på näthinnan kring livet på gården. Sex år hade jag som ensambarn och djuren på gården blev mina lekkamrater. Mina förebilder var mor och far samt farmor, den enda av mor/farföräldrar jag hade förmånen att träffa i levande livet.
Att jag tillhör en släkt som i generationer sökt sin grund i Bibeln har haft stor betydelse för mig. Att bejaka behovet av att känna att någon förstår allt, men ändå gett mig en fri vilja att välja. Att förnimma hoppet av det himmelska är viktigt.
Yrkesvalet blev att arbeta med människor, först som lärare för yngre barn ( mest 8-11 år) i 40 år (sååå lång tid, som gick så fort), drygt två år som personlig assistent och nu fortsätter livet som pensionär. Möte med levande material att inspirera och inspireras av. Jag har alltid känt mig engagerad och glad med tanke på mina arbetsplatser.
Min egen familj, min man och mina två barn är guldkanten på tillvaron. Tänk nu har familjesituationen ändrat spår, nu är det den yngre generationen som ger impulser och lär. Mamma och pappa har lämnat över ansvaret , och vuxna barn lever på annan ort.
Drömmar att se vad som finns längre bort har funnits hela livet tror jag. Kanske för att fylla tomrummet efter människor utanför husknuten. Kanske för att det är så spännande att få se hur de har det och hur det ser ut där de bor. Ultimata drömmen har varit att få komma till Påskön efter att som 12 åring ha läst om Kontikiflotten och några år senare AKU-AKU Påsköns hemlighet av Thor Heyerdahl.
Men båda fötterna på jorden heter det ju. Till vardags så är det naturligtvis familjen och syskon som står i centrum. Och vad vore livet utan trädgården och möjligheten att upptäcka naturen som finns inom räckhåll varje dag. Mötet med människor genom kyrkan känns som en naturlig del av familjen.
Tack till Erik och Sven för att ni uppmuntrat till att våga ta steget ut i cyberrymden. Det ska bli en spännande resa.
anna englund 
Hej! Jag har en hel hög med färdigskrivna ”Mammas blogg” i min mail-inkorg! Kul att du tar det ut i det publika så att även andra får läsa! =)
Hej! Ska försöka hitta en röd tråd som går framåt, samtidigt som minnen bakåt vävs in som information. Vem vet det kan bli så att det blir jag själv som får största glädjen av det skrivna på den här bloggen.
Har du som läser det här någon fråga som berör mig, så kom gärna med den. Kanske dyker det upp bilder från det undermedvetna som håller på att försvinna i glömskan(s hav).