Svens mamma….

Säg den förälder som inte följer sina barn och önskar dem allt gott.  Har det senaste året följt Sven via cybervärlden så att säga. Någon gång ringt, mail, facebook och läst blogg och twitter. Har under året lärt mig oerhört mycket om  nätet. Jag har ju varit tvungen för att kunna hänga med. Och hur familjens grabbar puffat och inspirerat mig till att blogga. Ärligt kan jag säga att ”det trodde jag inte om mig själv”  för ett år sen.

Höjdpunkten senaste året  var resan i julas då Erik och jag besökte Sven i Shanghai.  Att uppleva dessa enorma ytterligheter. Flashighet, rikedom , ja jag vet inte hur känslan ska beskrivas. Aldrig har jag sett så fina bilar, dessa finanspalats, ett antal skyskrapor som tävlade i samma område om att bli högst. Sådana enorma investeringar det ska till för att åstadkomma detta. De fantastiska juldkorationerna längs gator och på byggnader i centrum kan jag inte beskriva tillräckligt målande. Den alldeles nyinvigda tunnelbanan lämnade inget att anmärka på.  Ingen tilläts gå fel. Allt skulle se perfekt ut. Snabbtåget från flygplatsen in till centrum kom upp i 430 km/h. Vad är Arlanda express mot det?

Kulturen står högt i rang, och på julafton försökte vi hitta en ”Pekingopera”. Det är en föreställning i akrobatik som fullständigt gör mig matt : Hur kan dom vara så viga, utföra sådana precisionsfyllda moment med många aktörer inblandade samtidigt?  För att nå denna förmåga måste det ligga träningstimmar redan från späd ålder av barn. Jag ser framför mig stenhårda pass och tränare under tusentals timmar.  Vi lyckades  komma över biljetter till en sådan föreställning.

Men allting har en baksida. Gå ut på morgonen när det är dags för att bege sig till arbetsplatserna. Då få du se mängden av cyklister och mopedisterna klädda i sina typiska kinakläder. Fullpackade bussar…

  Tittade man ut från 23e våning där Sven bodde så låg det för det mesta ett dis över staden, riktigt klart, ja då måste man ge sig ut på landet. Men det fanns värre områden berättar Sven, där du blir svart av sot  i ansiktet när du är utomhus. Miljöpartiet borde ha fullt upp där.

En annan sak jag noterade var respekten för de äldre. De tog hand om ev barnbarn, och var mycket noga med sin dagliga motion. Den utförde man i parker, längs stigar, ja där det passade utomhus.

Men det var ändå en stämning som inte var fri.  Och fattigdomen visade sig genom att det fanns tiggare även framför det finaste bankpalatset – även om det var förbjudet. Gatuförsäljare kryllade det av, men som var som bortblåsta när ordningsmakten närmande sig.  -Visst  rörde oss fritt hela tiden, gjorde det vi önskade, men känslan…… Trots det så var det en fantastisk nupplevelse att ha gjort den resan!

När det var dags för Nobelprisutdelning i Sverige, fanns det ingen information om det i Kina att fredspriset givits en kines. I sället för ära fängslades han. Och han anklagades för bl a något slags samhällsförstörelse, när han egentligen bara hjälpt till att skriva en lista på saker han önskade se i Kina. Den vanlige kinesen vet  lite om omvärlden. Man skyddas från ”farlig information”. Man tillåts inte ta reda på det.

Sen kvällstid på nätet i Sverige, är morgontid där borta. Ibland hade jag tur och såg Sven inne.  Här följer några citat:

7 juni  Sven   Jag pratade precis med en från Sandvik, de har ett väldigt spännande exjobb på gång, Ett exjobb som innebär först 1 månad på Taiwan, sedan 3 månader i Sthlm och sedan ytterligare 2 månader på Taiwan

8 juni Anna Ex-jobb: Det låter ju spännande. En annan del av Kina så att säga. En ny del av världen att lära känna.   

30 juni Sven  Jag ska försöka plugga lite, och ikväll ska jag demonstrera lite tyst.

 30 juni   Anna: Va då, nu blir jag nyfiken?

30 juni Sven   Det är partiets födelsedag idag. Så jag tänkte bara skriva ”frihet” på ena benet och ta en tur i stan. Helt tyst.

30 juni Anna  Akta dej, du vet hur det gick för dem på Himmelska fridens torg när vi var där 2001.

 30 juni Sven Jag är utlänning, de skulle inte bunta mig, och jag skulle nog inte göra motstånd.

 30 juni Anna  De lär ju vara hyperkänsliga efter allt som hänt i arabvärlden.

 30 juni Sven  Ja, så kan det vara, men ofta bryter de mot sin egen konstitution.

 30 juni Anna  Det verkar vara laglöst land ibland.

Sven     Ja, ofta vet man nog först i efterhand vad som är OK eller inte, det är ganska godtyckligt.

 Anna  Det verkar som om den del makthavare där hos dig tar egna initiativ och slår till.  Var rädd om dig, och som    jag  brukar säg Vi har bara en Sven!  Det kan väl inte bli så att det spolierar papper på dina studier det gånga året.

Sven  Har inte tänkt bråka, bara skriva frihet på mina vader och ta en cykeltur. Om de skulle förstöra papper så gör det inte så mycket. Kan nog klara mig ändå. Snart är proven förbi!

Anna   Jaha, bara att välja annat land då

Sven Ja, kanske var bra med Taiwan

Anna:  Tänkte väl det. Känns lite mer västerländskt, eller amerikanskt kanske.

Sven Jag hör av mig när vi planerat vårt resande lite mer, fast det kan nog komma att spontanändras ändå..

….insåg nog båda att det inte skulle passera obemärkt. Vi anade ….. Såg jag meddelande från Sven i någon riktning på nätet, så visste jag att han var fri. Litade till hans omdöme, trots att han tänjde på gränserna. En annan gång skrev jag: Man ska inte reta tjuren, han ger sig aldrig. Antingen ger han sig på dig, eller så måste du försiktigt dra dig baklänges bort innan han hinner fram och skadar dig.

Nu är vi på andra sidan. Information från en delvis sluten del av världen har förmedlats. Media har varit på hugget. Och ännu fler vänner och följare på nätet. Kanske var det Svens mål med aktionen. Framtiden får utvisa det.

Och här två facebook meddelande från  okända vänner  till Sven

Hey! i think u did good stuff. but china is china… its too far from freedom of speach… and chinese government loves to buy and sell souls, to rull the destiny…just to feel almighty… all the best! cheers! never give up!

谢谢你所做的一切,for China    enligt googleöversättning :   Tack för allt, för Kina

Det känns varmt i hjärtat när jag ser allt det här Sven.

 

Mera Almedalen 2011

Den 5 juli . Tänkte testa vad som bjöds dagtid. Först så blev det:  Makt, medierer och andlighet på Krukmakarens hus. Med Lars Adaktusson, Anna Lindman Barsk, båda journalister och samhällschefen TV4 Fredrik Lundberg, Niklas Piensoho, pastor samt Tomas Brunnegård, koncernchef Stampen (= mediagrupp på västkusten) Samtalsledare Daniel Grahn fr tidningen Dagen. M a o ett gäng kunnit folk i mediabranschen.

 Seminarium, Krukmakarens hus

Daniel Grahn, Lars Adaktusson, Anna Lindman, Tomas Brunnegård Fredrik Lundberg  och Niklas Piensoho

Adaktusson berättade att 70-talets journalister anammade att ideologins fiende  nummer ett var kristendomen. Detta har skapat  stor okunnighet på området och  leder till sk hysteridrev typ Åke Green. Hade man varit insatt så borde man veta vad kyrkan har haft för grundvärderingar i hundratals, ja tusentals år.

Niklas Piensoho hade vid intervjuvtillfällen upptäkt att journalister inte kände till olika samfund, än mindre visste vad de stod för. (Kanske lite som att rapportera om fotboll och inte veta om varifrån de olika lagen kommer…. Jaja dom spelar fotboll allihop, och har delat upp sig i lag, för alla kan inte vara inne samtidigt/min anm).

Kyrkan är den plats dit människor med olika åsikter, ekonomi, politik, etisk bakgrund…. får vara med, kan samsas, därför att de vill dela samma värdegrund.

Exempel på det mest anmälda TV programmet i närtid handlade om Uppdrag granskning om Frälsningsarmen. En deltagare i publiken berättade att han som pastor träffar många, många människor som söker hjälp och samtal. Han kände som uppgift att stödja och hjälpa under tystnadsplikt. Att förklädda besökare med dold kamera sökt kontakt i andliga frågor och bett om vägledning. Och som sen går ut och beskriver det på sitt vinklade sätt – är det god journalestik?

  Trovärdighet och etiska spelregler var finns det? Människor med religiös ideologi diskrimineras – reagerar ingen?

Sedan gav vi oss ut i vimlet på stan igen. Började med att få en orange kasse vid  ”Vi kör för din skull”  Sveriges åkeriföretag. Den behövdes för att samla all reklam och inf som delades ut överallt. Fick en trisslott om man svarade på enkät vid ”En smart fastighetsförmedling” – dock ingen vinst, kanske delade de bara ut nitlotter.

Kulturevenemang lockades det med , lärarförbundet, elpriskollen, nätverket mot cancer…

Ja de verkade ju vara vettigt att stanna till där. Svarade på ett frågeformulär, ansiktscanning och samtal med expert på området.  Scanningen såg inte vacker ut, men signalerade inget anmärkningsvärt utan en bra solhud för både Eva och mig. -Ja men fläckar på ryggen här då? Snabbkoll – Nej sådana fläckar är absolut inget, det får man med åren (!)…

 

Massor av båtar i hamnen verkade spännande. På  Tre Kronor, jättestor segelbåt handlade det om nyttig mat. Att odla och konsumera. De visade i praktiken med att ha en lunch men bra råvaror: Äppelmust fr Halfreda, soppa med lammfärs och grönsaker, bröd med humus(kikärtssmör) piroger på fioldeg fyllda med mangold mmm Kolla här:

 

Sen cyklade vi hem nöjda på upplevelser den dagen.

Onsdag kväll Folkpartiets dag i Almedalen…

Parkerad cyklarna och gick förbi biblioteket, och vem sitter där…är det inte Bengt Westerberg

Arbetsgrupp kring Westerberg

  … mot Almedalen

Vad sa nu Jan Björklund:

Det som tagit århundraden att bygga upp här,  fixar alltfler u-änder på något år. Det finns människor med höga utbildningar som har stor kunskap. Vi borde välkomna invandrare… Arbet,utbildning ansvar ska löna sig…. låt lärarna få vara  lärare…  ,det rev ner en lång applåd  , mm mm …… som att Fridolin + Juholt + Sverigedemokraterna = pinsamt för Sverige. Sen snabbt upp på Strandgatan och Efterfrågat, inte missa det en gång till p g a sen ankomst. Vi tog långa steget och kom in!

Efterfrågat ett program med utfrågning och humorinslag med kvällens talare. Jan Björklund fick svara både på allvarliga frågot i sin politik, och fick vara beredd på att immitatören dök upp med t ex Pehr Gyllenhammar, Christer Ulfbåge, flera f d partiledarem fl. Som avslutning  dök Jan Guillou  och pratade lite författarskap samt passade på att tacka kvällens gäst med en T-shirt ”Make love – not war” antagligen med anspelning på att Björklund vill återskapa ett regemente på Gotland.

  Kvällens avtackning

Därefter var det dags att inhandla en glass på Kränku. Det fick bli nya smaken med päron som Magnum utökat sortimentet med. Gott. Testa den!  Sen så direkt till kvällens sista samtal Politiken och livet. Det var Stefan Edman, som jobbat för Grön Tillväxt åt Göran Persson.Engagerat sig i samhälls- och  miljöfrågor under många år. Författare till   ett 40-ta l böcker. Han hade bokstaven (F)  som favorit i ord som t ex: Förundran, Förnöjsamhet, Förlåtelse mm. Googla  gärnapå Stefan Edman och Wikipedia så får du en  bättre beskrivning av denne man.

 

Stefan Edman t h med samtalsledaren Daniel Grahn t v.

  I publiken sågs Roland Utbult, samt numera gotlänningen Lennart Lindgren, som har ett förflutet som generalsekreterare för Rädda Barnen och fårökvinnan Kerstin Blomberg  välkänd drivkraft inom Rädda Barnen. (Lennart Lindgren, växte upp i Blidsberg, är systerson till min moster Karins man Gustav, och vid arvsskiftet efter min moster så gav Lennart hennes gitarr vidare till Sven i vår familj).

Ja det blev en dag med många inslag från Almedalsveckan.

Så var det dags att söka sig till Almedalen

 

Visby utan Almedalsveckan skulle kännas rätt tomt tror jag. Så på måndagskvällen kom  chansen att kolla läget. Cykel är bästa transportsättet dit. Lätt att parkera – inga avgifter….

Det visade sig vara Reinfelts kväll. Han pratade om demokrati och frihet och önskade att vår syn skulle sprida sig vidare till stater som inte kommit lika långt.

Vi får allt fler 100-åringar och förde då in på tanken om hur vi planerar  för många pensionsår.

Ja han sa förstås fler viktiga saker, men det var intressant att se folkmassan och säkerhetspådraget. Efter talet kom jag riktigt nära så här är min ”pressbild”:

 Reinfält omgiven av journalister och säkerhetsfolk.

Sen vidare i området och gick in en sväng på kongresshallen Wisby strand. Där var det mingel med Västsvenska handelsintressenter.   Mmmm snittarna smakade gott… Ingen verkade notera att det kommit  katter bland hermelinerna.

Kvällen avslutades på Mellangatan och (G) som i Gud. Där berättade fd folkpartiledaren Maria Leissner under rubriken Politiken och livet . Vi fick höra om hur hennse liv växlat mellan att vara den lilla människan i hemmets miljö till den Globala kvinnan. Hon kom från en familj där många valt att bli läkare. Men det valde hon bort och blev politiker.

 Hon hade hjälpt till att bygga upp det politiska livet i Irak efter kaoset när Saddam Husein störtats, varit Sveriges ambassadör i Guatemala. Men före de här uppdragen had hon varit Folkpartiets orförande något år.

Hon berättade   att ”hon dog” känslomässigt när hennes man/sambo omkom i en trafikolycka då hon själv körde bilen, fick sladd, kom över på fel sida och rammades på passagerarsidan. Hur mannen dog omedelbart men dottern som satt alldeles bakom pappan klarade sig.

 Maria hade valt psalmen Härlig är jorden som avslutning på kvällen. Pianist Samuel Hector.

Det blev en kväll med brett innehåll  och nog fick man sig tankeställare hur snabbt livet kan förändras

 

Förundran….

Kan man leva livet på knä,

buga för varje dag man får, och tillåta sig att förundras över en blomma i närbild?

För en stund tänka, att blomman är det enda som finns.

För sen inse, hur magisk världen är som så mycket med än bara blommor.

Rader skrivna av Frida Winbom, en av eleverna på skrivarlinjen, Fårösund, det här läsåret. Från deras bok Flaskpost.

 

 

 

 

 

 

Njuta under röda parasollet, vandra ut på ängen, träffa släkt och vänner, semester, jobb …

Läs dikten dikten en gång till, det har jag gjort flera gånger. Gör många upplevelser i sommar så kommer den att kännas längre. Man lever livet bara en gång.

Vårrus, studentsläpp och firande,  besök av Gullan första gången sen i september, fixa sommargarderoben, Erik som kom hem ett par veckor. Ja veckan har varit innehållsrik. Nu tar jag bloggsemester juni ut. Vi hörs – ha de gott!

Kr.him.f.dag

En dag med tradition för mig. Barn och ungdomstiden då var det kyrklig storsamling på en plats som passande nog heter Böne. Det var en heldag om man så önskade med tre samlingar och servering mellan gudstjänsterna. Mycket folk, många medverkande, det var  festtillfälle som  man inte vill glömma. Det infann sig en harmonisk stämning med förväntan. Det fanns ett tält hopkopplat till byggnaden vars fönster kunde öppnas, så det gick att vara mötesdeltagare även utifrån tältet.  Vänner träffades och man lärde känna nya. 

Serveringar hölls ute i tältet. Minns smörgåsarna med prickig korv, ost, kokt ägg med sill eller skinka. De smakade!!  Det var här  första kontakten i barnaåren med läsk skedde. 25 öre vill jag minnas att det kostade. När jag blev  äldre hjälpte jag till att göra de ”goda” smörgåsarna. Det var enkelt, inget rinnande vatten, det hämtades från en brunn med hink och bars ca 50 m innan det var på plats. Tänk att diska under sådana primitiva förhållanden!  Toalett,  ja det var förstås utedass. Trots enkelheten trivdes alla och det blev inte riktigt det samma när det flyttades till  en modernare plats med alla moderninteter. Camping/semester -känslan försvann lite.

Så flyttade jag till Gotland, och här har familjen skapat en tradition. Vi åker till Fröjel kyrka, lyssnar till körsång utanför först och direkt fortsätter det med gudstjänst inne i kyrkan, sen bjuds det på kyrkkaffe vid kastalen som har en underbar utsikt över havet med Karlsöarna i horisonten. (Regnar det så serveras det i gamla skolan, nu ombyggd till ett fint församlingshem.)  Tror inte det regnat mer än 3-4 ggr på alla år, missat en gång av någon anledning jag inte minns.

Samma bibeltexter som begrundas och psalmer och sånger kommer också igen. Och så något gott att äta. Traditionen har för min del upprätthållits kan jag säga.

I år lade vi in ett besök på Vallhagar i Fröjel. www.guteinfo.com/?id=2344   En forntida boplats från järnåldern, där bara husgrunderna finns kvar till en del. Här bodde människor redan under första århundradet. Under vår vandring inom området underhölls vi av gökens ihärdiga koko så det ekade från den närliggande skogen.

Semesterkänslan på Gotland består i att sen har vi så gott som alltid fortsatt söder ut till Hoburgen och ätit mat på Maistregården. Manliga sidan i familjen beställer vanligtvis köttbullar med sås och potatis. Kvinnliga sidan beställer friterad rödspätta med remouladsås.

Här va´re mat! Mmmmm

Ja och sen blev det Maistregården – som vanligt.  Och sen ville jvi ju kolla vad Hoburgsgubben hade för färg på näsan i år.  

 

  Information

På lördagskvällen blev det Snäckan i Klintehamn. Där sjöng en kör från Sundsvall. Där har de ju haft Kjell Lönnå som inspiratör för körsång, och det blev en njutbar timme. När de framförde  Over the rainbow så dök det upp ett minne som jag glömt för länge sen. Det var från Jönköpings tiden när jag gick lärarutbildningen. Jag tror att någonstans i gömmorna så finns det en skiva. Det var  jubileum på skolan och vi var en jättekör och vi sjöng bla den låten.

 Ett sångligt minne.

Inte lätt att urskilja något här, men många var vi och jag vet att jag står under första ”o”et i 4:e raden frammifrån sett.

Övriga dagar i den här somriga långhelgen har jag jobbat. Det har varit mycket omväxlande. Alltifrån demonstration för funktionshindrades likaberättigande i samhället till plantering av krukväxter.

  Ginstbusken en gång till.

Musik det är mitt liv de´….. eller…

Det låter som musik. Ett uttryck med positiv klang. Man kan inte vara arg eller ledsen när man ska uttrycka sig med sång/musik. Det går bara inte ihop.  Försök sjunga en stump när du är arg eller gråter. Det går bara inte. Så därför borde alla ägna sig åt musik för att må bra eller bättre. Musik leder känslolivet i positiv riktning.

Förra helgen lyssnade jag till en musical med texter och sånger av Lina Sandell-Berg. Hon författade mer är 1700 dikter, skrev texter till söndagsskolor i mer än 35 år. Tror faktiskt att det är så att de flesta av oss kan/känner till ganska många sånger hon skrivit.  T ex:

  • Tryggare kan ingen vara
  • Blott en dag
  • Bred dina vida vingar
  • Jag kan inte räkna dem alla

Härom dagen kom jag på mig själv att gå och gnola på en av ovanstående när jag njöt av allt det fina man upplever ute i naturen just nu. ” Jag kan inte räkna dem alla” – vad då det blommar ju överallt.

Jag är tacksam att mamma Ingeborg var så enträgen att se till att barnen skulle träna musik. Vilken källa till glädje. Jag är inte speciellt musikalisk. Tvärt om så känner jag mig ganska begränsad i denna genere. Men med envishet och träning så blir det resultat. Och så får man inte vara rädd att göra bort sig. Men min insats har stannat på det lilla planet och det är jag nöjd med. Rampljuset sköter andra mycket bättre.

Jag är glad att jag kan klara spela till psalmsången i min kyrka om jag får tillfälle att träna i förväg. På senare år har även fotpedalerna på orgeln blivit använda. Det är en härlig känsla att få bidra med det i gudstjänsten. Och i skoljobbet hade man ju stor nytta av att kunna sjunga och spela på musiktimmarna i klassen. Där använde jag oftast gitarren.

Hoppas några elever i sin tur kunnat fortätta att utveckla sin musikaliska talang. Minns en Jakob som jag lärde lite om ackordspel på piano. Och han hade talang. Vid julfesten spelade han felfritt till klassen när de sjöng ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Hans mammas kommentar efteråt : Jag visste inte att han kunde spela, de hade säkert inget piano eller synt hemma. Och av Ellens mamma fick jag en blomma för gitarrlektioner. Det är många år sen, men varje år blommar det gula majvivor i trädgården som påminnelse om – ja faktiskt musiklektioner.

Min pappa sjöng, men han var inte så tonsäker, men sjöng det gjorde han. Syster Gullan har gillat musik och rytm. I sina bästa år talade hon om att hon var en trumstjärna. Takten den kunde hon hålla när hon ville. Men att få till rätt ton vid sång, det var värre det. En gång härmade jag hennes sätt att sjunga. Men det godkändes inte. Du sjunger fel sa hon. När jag sjöng rätt – ja då var hon nöjd. Sång och musik har varit ett sätt att umgås med henne. Vet faktiskt inte om vi hälsat på varandra utan att vi haft musikstund i hop.

Tinnitus – det låter inte som musik. Det tjuter ständigt i öronen som om de glömt stänga av en gammal TV nånstans. Tyvärr är det något jag har och det är säkert ett släktdrag. Min farmor berättade att det susar i öronen. Pappa sa att det ”luar” i öronen. Det går inte över, blir värre om man är trött eller stressad. Bara att gilla läget. Slölyssnar därför aldrig på musikradion. Spelar nästan aldrig skivor , annat än om jag verkligen vill lyssna. och aldrig har jag musik i bilen. Det blir alldeles för mycket ljud på en gång. Man måste ju vara uppmärksam på trafiken.

Musik skall byggas utav glädje, av glädje bygger man musik.  Det är sant. Att gå på en konsert av något slag är inspirerande! I helgen kommer det en barnkör som jag ska gå och lyssna på. Det ska bli härligt.

 

 

 

 

 

Hundar jag minns och lite från jobbet i helgen.

Att vara uppvuxen på en bondgård,  innebär perspektiv på livet. Det finns alltid något att göra. Finns det inget folk att prata med fanns det djur som visade tillgivenhet.

När jag var liten var jag rädd t o m när jag hörde hundar skälla på granngårdarna. För att råda bot på det, köpte mamma och pappa en  hundvalp. Min kommentar när jag vågade mig fram och titta på ”farligheten” sades vara: Var den så liten? Och sen var jag inte rädd längre.  Valpen fick namnet Saga . Den var en helvit mellanstor hund. Ingen aning om ras. Ett speciellt minne  är att hon höll reda på saker åt gårdsfolket. En gång låg hon på en stenmur 2-300 meter bort i hällregn när vi kom hem i bilen. Pappa kom på att han lagt en rock där när han jobbade ute på åkern. Hämtade rocken och Saga följde glad sin husse hem. En annan gång när jag var 3-4 år, fastnade hon med tassen när dörren for igen av tvärdraget. Jag sprang fram för att öppna, men Saga var panikslagen och bet mig i foten. Har ännu efter alla år ärr på vänstefoten.

Sen kom en hunden Laika. Det var väl i det skedet när första rymdhunden var aktuell. Det var en blandras med mest utsennde av västgötaspets.  Pälsen var lite lurvig och en härlig svans att vifta glatt med. Laika var  lekfull och påhittig . Eva kan säkert berätta mer. När Laika var liten älsakde hon jaga hönsen. Pappa vän av ordning gav hunden  ”smäll”  och från den dagen fick hönsen vara i fred. Laika kom på att  klättra upp på källartaket, och titta vad vi hade för oss inne i köket. En vintermorgon när jag skulle cykla till skolskjutsen, tänkte jag på hur bra det var att bo i ett land där det inte fanns några farliga, vilda djur. ”Stackars dem som bor i Afrika, de kan ju möta lejon”. Och just då jag tänkt tanken så får jag se något som kommer springande mot mig . Minns bara att jag hann  skrika till, säkert väldigt högt, för jag blev fruktansvärt rädd. Det där som kom emot mig slängde sig förskräck åt sidan med ett gnäll och tittade helt oförstående på mig: Laika?!?!  Hon ville ju bara  visa att hon blev glad att se mig.  Laika begåvade gården med ett antal hundvalpar som hon fick ihop med grannens hund. Kan bara säga att de var inga skönheter. Gråbruna i pälsen och trubbig boxernos..

 Nästa hund blev King, men han blev inte så långlivad, för han älskade jaga kor och roa sig med att bita sig fast i deras svans och släpa med ett stycke. Det får man inte göra om man är gårdshund.

Och så kom Lotta. Hon var en riktig kompishund. Hon liknade Laika,  sades vara ett mellanting av tax, schäfer och västgötaspets. Ett öra upp och ett ner. Har gått många långa promenader med henne. Hon blev alldeles till sig när kopplet kom fram, för då visste hon att nu var uppmärksamheten riktad till henne. Hon sprang alltid lös annars. Hon ”tävlingssprang” när vi åkte spark elle pulka på vintern. Kom det nån bil nån gång skällde hon ända tills hon förstod att vi gillade besöket. Mamma tyckte det var bra. Kom det försäljare eller andra okända, ja det var bara låta Lotta skälla ut dem om de inte var välkomna.  Vi visste alltid när det kom nån, för det talade Lotta om. Ett sådant minne har jag. Var barnvakt åt syskonen en kväll. Hör hundskall och förstår att någon finns på gårdsplanen. Jag gläntar försiktigt på dörren för att kunna se om det var någon jag kände. Då hör jag en mansröst som säger: Tyst med dig hund! Jag låser illa kvickt. Ilar till telefonen och ringer  grannen. Han tar cykeln och kollar läget. Jodå ute på gårdsplanen står en man som i bygden var lite ”enstöring”. Grannen kommer in och berättade att nu var faran över. Han hade sagt till mannen att så där fick man inte stå och spana.

Lotta fick också valpar. Vid ett tillfälle när jag flyttat hemifrån, kom hem, parkerade bilen, men satt kvar. Det var  så att Lotta kunde bilmärken , jaja hon visste hur gårdsfolkets bilar såg ut. Jag skulle se vad som hände.  Lotta kom springande,stannade utanför bilen, blev otålig, hoppade upp, la tassarna mot bilrutan och smågläfste. Tillslut så gick jag ju ur. Lotta sprang en liten bit, kom tillbaka, sprang iväg en liten bit, kom tillbaka. Det hon tydligt visade sa : Följ med mig! Och där i en grop i halmen visade hon stolt sina nyfödda valpar. Någon dag senare kom  grannen Sven – men honom motade hon bort från ladugården. Han var obehörig för henne.  Mamma lärde hundarna att vänta tills katterna ätit färdigt. Kan för min inre syn se hunden lydigt lägga sig med nosen mellan framtassarna och glo ihärdigt på matskålen. Blev katterna för långsamma kunde de skälla till, men de gick inte fram förrän katterna lämnat platsen. En av hundarna, troligen Lotta , var expert på att bixtsnabbt bita ihjäl möss. Anade hon ”inkräktare” så vann hon  nästan alltid. Vill minnas att båda blev blinda mot slutet. De lärde sig springa mellan huset och ladugården.  Både Laika och Lotta fick leva så länge de orkade.

——————————————————————————————————————–

Och så lite från jobbet senaste helgen.  På lördagen deltog vi i FUB:s utflykt till Gangvide farm i När. Vädret var härligt, många brukare med anhöriga/assistenter kunde välja bland aktiviteter, se smådjur mm.

 

 

 

Tänk på vilodagen

Här sitter vi våra skilda världar och ser saker från det perspektiv vi själva väljer. Börjar man uppifrån ser man hur det blev – resultatet. Börjar man nerifrån kan man se om det är något att bygga på, om grunden är stabil. Frågan är vilket man börjar med. 
  • Nu ska jag ut och sätta mina frön. Resultatet kommer om några veckor. 
  • Längre fram i veckan ska jag göra något åt uteplatsen på frukostsidan. Har redan testat att sitta där. Besvärligt att klippa gräsmattan under bänken. Det ska bli slut med de besvären har jag tänkt. 
  • Vad ser du idag?

Lördagen är förbi. Det blev en härlig utedag här hemma.

 Nu är det söndag och har varit på gudstjänst. Det var stämning. Man kände  gemenskapen. Livets ytterligheter berördes genom parentation för Christina Dez – född i Österrike, men bosatt större delen av sitt liv på Gotland. Hon kom hit med sin familj genom Cementa. Hennes släkt bor nu både på fastlandet och på Gotland. Tyvärr drabbades hom av sjukdom för rätt många år sen och orkade inte med ett aktivt liv. Saknad när någon försvinner – glädje när någon kommer. Och det gjorde det. Celina från Lettland berättade om sin dopupplevelse i fredags. Hon berättade t o m lite på svenska!

Gudstjänstens tema ”Hänförelsens tid” och predikans innehåll grundade sig på Pingsten: Paulus som kommer till Efesos frågar några han möter om de fått helig ande. Svaret blev:” Vi har inte ens hört talas om det.”  När lärjungarna fick del av Anden då övervann ivern att möta anda människor rädslan som kommit när Jesus blivit korsfäst. Nu ville de ut och berätta att var och en har möjligheten att leva ett liv i harmoni och livsglädje trots svårigheter vi råkar ut för under livets gång.

Eftersom jag var mötesledare så vill jag avsluta bloggen på samma sätt som gustjänsten: en dikt av Daniel Kviberg som handlar om  människas trygghet i tron:

Varenda morgon berättas det gick Jim i kyrkan på väg till jobbet.Han tog av sig mössan och gick längst fram i kyrkan och sa: ” Jesus det är Jim”

Det var hela hans morgonbön, hela hans gudstjänst, men den bar honom hela dagen.

När olyckan hade hänt och Jim låg på sjukhus förundrade Jim´s glädje och tålamod alla som arbetade där, han var ju så hemskt sönderslagen och ensam.

Men en dag förklarade Jim hela hemligheten: ”Han kommer varenda morron” sa Jim. (Och personalen tittade menande  på varann). ”Han kommer varenda morron hit till sängen och säger: ”Jim det är Jesus, …varenda  morron…”

Och plötsligt förstod man – och bland dem fanns det några som trodde.

Vad blev det sen av vilodagen tänker du kanske. Jodå det blev ett par timmar på altansoffan. Söndagen är en bra uppfinning, sa min far. Ha de bra  tills vi möts här om så där om en vecka.

Det blev nog rödljus…

Vårens vilda framfart bromsades upp av kylan :  Inte vill man ut i trädgårdslandet och så frön. Tröstar mig med att de gror i alla fall inte när det är kallt. Står inomhus i värmen och bertaktar livet utanför. Upptäcker att bondpionen har stora knoppar, rosa dagliljan har frusit av en bit och ginstbusken ännu inte visar någon blomsterglädje. Tankarna spinner vidare och jag minns 25 år tillbaka: Erik framför busken på samma plats  mors dag 1986. Hoppas blomningen blir lika riklig i år.

Börjar drömma om doften av kaprifol när blicken vandrar vidare till granen med sin klättrande invånare.  Och minsann börjar inte spireabuskens vita blommor skymta.

Kan inte låta bli att ta en runda och kolla efter mera. Trädgårdens dyraste planta visar sig ha tre knoppar – dillpionen! Härligt att den överlevt vintern och att den är p G! Investeringen tar sig sakta, men säkert nu på tredje året.

Snart lyser den röd!

Värre verkar det vara med fikonbusken. Men jag hoppas att den kommer igen på roten. Det har den gjort förut. Fikon gillar absolut inte kalla snörika vintrar. Det ska vara näst intill grön vinter. En gång har jag skördat  i tvåsiffrigt antal. Visste du att längst ut på sydöstra udden på Fårö står en fikonbuske innuti en liten muromgärdad plats? Kan den överleva på det vindpinade stället, så ska nog min klara sig också. (Upptäckte den på strandvandring med Monika från Sävsjö.)

Vet du att jag har minnen planterade? Fick av ”moster Karin” ett antal pingstliljelökar 1984. De är trogna år från år. Något år senare bröt jag av en liten kvist av en forsytia som stack ut genom spjälorna på ett staket borta vid vattenverket vid Haga i Visby. Den tog sig och den blommar ivrigt varje vår och bladverket ger senare på sommaren en härlig skugga inne på altanen. Det finns ättlingar till mor Ingeborgs snödroppar i Ängagärde, likaså en svartvinbärsbuske och en gul prästkrageliknande blomma.

 

Fem kaipar från skoltomten i Endre har etablerat sig och sprider sig under hasselbusken. Jodå ramslök  som kommer från en strandvandring med Eva längs stranden i Boge söder om Slite, har kommit igen ute på ängen. Och då står jag under en annan glädjespridare: Häggbusken. Den bad jag pappa Göte ta med sig från ängagärdsskogen och planterades ute i ängen. Året var troligen 1990 Det har blivit obligatoriskt att där varje år inta någon frukost eller fika när tiden ”mellan hägg och syren” infaller. Snart är vi där!

Ramslök

Vandrar vidare och blir påmind om det böljande landskapet kring Ätran (i Blidsberg Västergötland), gullvivorna lyser! Ja inte har jag gävt upp sådana plantor, men köpt därför att jag vill minnas. Och plötsligt är tankarna inne på sommar och semester. Tänk om vi skulle cykla på järnvägsbanken genom Ätradalen! Vi har  planer på det. Det blir kusinträff i Herrljunga under samma resa. Kusin Uno från Dalarna är en hejare på dalior – det är inte jag. Det är för jobbigt med vinterförvaringen. Mina dalior blir mest  engångs. I år blir det fyra rosa  exemplar, inköpta på trädgårdsmässan i Älvsjö. De står och värmer sig i växthuset ännu.

 Gullvior som sprider sig uppe på ”vägbanken” .

Det är skönt att det blir rödljus i livet ibland. Man behöver det. 

 Och nu har jag varit i Stockholm i jobbet över helgen. Och det du ser på den här bilden är utsikten genom fönstret när jag lagt mig på kvällen. Har många gånger  tackat Gud för stjärnhimlen jag kan se, att jag har ett ombonat  hem, mat på bordet och har hälsa och krafter. Lever i ett land med fred och har ett socialt nätverk. Det är värden som inte kan köpas för pengar.

Sköna Maj välkommen….

Det är, det känns magiskt månadsskiftet april – maj. Det är som om livet byter skepnad på något vis.  Mina första minnen av detta  datum är från det året jag fyllde 6 år. Familjebilen vi åkte i var en Opel kadett medell38.  Vädret var mulet, regnet hängde i luften och hela familjen skulle åka till Ulricehamns pingstkyrka. Där spelade en blåsorkester från  Göteborg. Mycket folk. Mamma  berättade att nu kunde man ta fram vår- och sommarkläderna. Det var nog första gången jag blev medveten om att det fanns något som benämndes mode. Såg några tonårstjejer jag kände till. En av dem var nyekiperad från topp till tå, sa mamma.  och jag minns att jag frågade vad hon menade med det. Så sen har det hängt i det där med vårkläder är något speciellt. Nyekiperad – nej inte i år i alla fall.

Det var också den gången jag fastnade för blåsmusik. Det lät alldeles underbart tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande.  Tur att jag flyttade till Gotland, för där fanns Visby storband:  www.gotlandsmusiken.se/storband.pab . När du går in på länkenoch klickar nere till höger kan du få 5 underbara storbandsminuter! Storbandet hade jag lyssnat till redan innan jag flyttade till Gotland. Och ni som var med och firade min 50-årsdag känner ju till att jag överraskade gästerna med en konsert av Visby Brass.  Tänk jag fick vara med och välja ut låtarna från en lång lista de hade att erbjuda! Sista låten blev naturligtvis Gotländsk sommarnatt. Det blev min dag det! ( googla gärna på gotländsk sommarnatt trumpet, och det finns ett antal varianter att lyssna till. Det kan få mig att bli så berörd så jag vill gråta för det är så vackert). Ser nu fram mot gratiskonserterna i Almedalen som brukar vara en gång i veckan ett antal gånger innan semestertiderna börja på allvar. På sensommaren brukar det bli musik av Visby Brass vid Botaniska trädgårdens lusthus. Hoppas traditionerna håller i sig äver i år. Blev i dag påmind om att pappa Göte hade en s k resegrammofon och där spelades 78-varvare.

 En låt på varje sida 

 

Och här är andra bilder från en alldeles solstrålande med kyliga nordanvindar ö i Östersjön.