Vägmärken…
Söndag, vaknade redan i gryningen, solen höll på att gå upp. De första solstrålanra reflekterades i björken utanför. Snart sätter Evert på radion och Andliga sånger. En av sångerna var ”Hur underlig är du i allt vad du gör”.. ledde vidare i tanken till en gudstjänst vintern 1988. Just vid det tillfället var det parentation för Gunnar Lindh, min systers svärfar, och jag hade blivit ombedd att sjunga en lämplig sång vid det tillfället. Och då valde jag den sången….som slutar med orden ”till dess alla varför får svar”.
Så var det nyheter. Tre inslag dominerade
- Valet på Island som visade att invånarna inte ville betala ”ekonomikraschen” för tre år sen med skattemedel.
- Libyen, afrikanska medlare till Kadaffi
- Järvstammen ökar i Sverige.
En stor spridning , som gör att många lystrar till. Världsekonomin, fredsarbete och miljöarbete. Visst fångar det upp en bred massa av lyssnarna? Välplanerat! Sen följde flera intressanta program i P1. Bl a om språkbruket att använde mer/mera, fler/flera. Exempel som belyste:…skriva mer eller skriva mera. Jaa vad tycks? Svaret blev att det är rätt båda delarna.
Så visar Evert vad Transportstyrelsen skickat ut: En folder om vägmärken och så plötslig fick man sig en liten repetion av ”bra att kunna inför bilkörning”.
Min farmor hon fyllde år i april, men när? Det blev till att leta upp den lilla boken Vägmärken –födelsedagsbok. På pärmens insida står Göte Eriksson, Minne från juniorföreningen i Hällstad den 30 dec 1936. Vad säger nu det? Jo, att Göte, min pappa, deltagit i juniorverksamhet i Evangeliska fosterlans-stiftelsen (boken utgiven på deras förlag). Aha det var alltså där han fortsatt efter konfirmationen med sina kyrkliga kontakter. Jag bläddrar i Vägmärken…. Och mycket riktigt farmor hon var född den 21 april 1891. 1966 den 23 april kom hon och ville vara med och se när det var studentexamen i Ulricehamn, hon kom fram till jeepen som Lisbeth och Barbro ordnat att jag skulle få åka på. Tyvärr regnade det och var lite råkallt. Då får jag se farmor med en blick som sa: Jag ville så gärna se dig, men jag är så orkeslös. Du mitt första barnbarn. Det är ett fruset ögonblick i mitt liv. Det var sista gången jag såg henne. Nästa gång någon dag senare då låg hon på en ambulansbår och det var bara bråttom, bråttom….
En otydlig bild från min student, men den enda med jeepen. Det var precis här jag såg farmor.
Farmor Berta hade tre systrar Martina, Ester och Hulda.(Är inte säker på ordningen av de tre systrarna på bilden). Kan de ha gått till fotografen i samband med Bertas 20 årsdag? Så vacker hon är! Och så tycker jag faktiskt att vissa likheter finns med min syster Eva och kanske även hennes döttrar Sofia och Camilla. 
Farmor gifte sig 1913 med Erik Eriksson. De bosatte sig på Björkåsen i Hällstad och drev där ett litet jordbruk plus att de hade ett slags arrende på odlingsmark till Hovs gård i samma socken. Men vilka är de andra på fotot? Om någon vet så hjälp…
Tre saker som sammanfattar dagens blogg. Varför min hand? Jo jag vill att du skall lägga märke till den inre ringen. Den är gjord av guldet från farmors ringar. Hon blev änka 1939 och bar alltid sina ringar hela livet ut. Tala om livslång kärlek! I 27 år bar hon dem för att låta sig påminnas om sin Erik! 26 år fick de tillsammans. Jag minns min kära farmor Berta Sofia Eriksson.
April, april….
Vet ni vad en starur är? Ja, jag frågar inte er som bor på Gotland eller har anknytning hit. Ni vet ju att det ska komma sju större eller (helst) mindre snöfall under vårvintern. Vi är snart i mål. Ordförklaring: ”star” står för flyttfågeln stare och ”ur” betyder kort och gott snöfall/yrväder. Sju starurar ska det vara innan våren är här på riktigt. Det fattas väl ett par tre stycken.
Mamma Ingeborg lärde mig uttrycket: Aprillasnö ä´sum fåragö. Översättning finns inte att hitta i ”Transalate” ( som jag använder om man ska förstå sig på t ex kinesiska) utan kommer här: Snö i april är lika bra som fårgödsel. Borde ta mig en titt i Bondepraktikan, en uppfylld julklappsönskan en gång i tiden från pappa Göte.
Efter en stunds letande så hittar jag mycket riktigt Bondepraktikan. På försättsbladet står följande: BONDE-PRACTICA eller WÄDER-BOK innehållande några sköna regler huru man skall känna och lära hela årets lopp, alltid detsamma år från år. Om april står bl a att läsa:…gott att göra bröllop, avvänja barn, att bygga köpa och sälja. Gott är att så och plantera. Om det var frostlöst den 25 mars så betyder det god årsväxt. Vill minnas att det var +grader den 25 /3, så det är bara att koppla på odlarintresset. Det verkar lovande enligt gamla talesätt.
Och leta det hade jag kunnat göra fredag 1 april. Kunde inte hitta mina nycklar när jag gick från jobbet. Koll i fickor och väska gav inget resultat. Inbillade mig att jag lagt ifrån mig dem på lunchstället, får kolla på måndag. Men det behövde jag inte göra. Så där kvart i tio på kvällen ringer det på dörren. Min arbetskamrat Linn hade hittat dem i en korg för kuddar.( – Tack snälla Linn att du kom och lämnade dem.) Hur de hamnat där, ja det funderar jag på ännu. Men vilken tur att jag inte bestämde mig för att leta, för där hade jag ingen tanke på att de kunde vara. Den här lilla malören fick bli det privata lilla aprilskämtet som jag utan planering råkade ut för.
Så här har våren avancerat på Djuplunda. Åh de små sköna blå liven. Så roligt att få se dem! Tisdag den 26 mars.
Blåsippor i häcken. Krokus som solar. Snart rabarberpaj.
Och så var det lite titt bakåt vad som kan ha hänt andra år under april:
Kanske inte april, men våren 1966. Sång och musik under ledning av Pehr Orlenius.
Bilderna nedandför visar mina syskon Eva och Per i Ängagärde, Ulricehamns kommun, våren 1966 .
Och så drygt 20 år fram i tiden
Hos morfar i Ängagärde
Sköna bilder på Erik och Sven 1987
Wibecks på besök, det var första gången Sven var utomhus.
Våren är här..
Tänk att få uppleva en ny vår igen. Återigen så förundras jag över hur väl allt fungerar. Ljuset och värmen startar och puffar på. Har i år kollat in lite mer medvetet för att se utvecklingen.
1987 året när Sven föddes så hörde vi talas om att drivis tornat upp sig nere på stranden mellan Ljugarn och Folhammar. Sven är född 8 mars och det var en söndag. Två veckor senare, det måste alltså varit den 22 mars, såg vi drivisbergen. Har aldrig förr eller senare sett något liknande. Men så är man ju inte så ofta vid stränder den här årstiden. (Minns också från den här utflykten att vi hade kaffekorg med oss och att jag blev så besviken att kaffemjölken glömts kvar hemma. Den nyblivna mamman hade inte så stort tålamod.) En annan sak som jag blir påmind om är overallen Erik har på sig, vill minnas att den var omsydd av något från föräldrarnas garderob. Den hade fått växa med honom. Första året var den helt blå, och nu hans andra vinter så hade den förlängts med grön isättning.
Erik och Evert tar sig an den delen av isberget som passar.
Nu har Erik varit hemma två veckor och gjort praktik på tidningen GA. Han var mycket nöjd, för att inte säga överlycklig när han gav sig iväg med färjan för att köra till Sundsvall igen.(Kolla http://erikenglund.se ). Med på resan var Evert. Han kan behöva få lite avbrott i vardagslunken.
Och jag själv har verkligen haft en annorlunda arbetsvecka. Som personlig assistent fick jag följa med min brukare till Stockholm. Första dagen besök på Trädgårdsmässan i Älvsjö. Det var en riktig trevligt och inspirerande att få gå på mässan en hel dag. Jag inhandlade för egen del dahliarötter, fuxiaskott, gjutform för betong och bordsdekoration liknande en liggande blomma. Blomman kunde fungera som vas för en levande blomma. Så nu är jag ytterligare ett steg närmar att få gjuta. Sanden finns, betongen finns och ideér finns. Nu gäller det att ta sig tid. Det riktigt pirrar i kroppen att få sätta igång.
Andra dagen i Stockholm var vi på JAGcenter(www.jag.se) och jobbade med ett kulturprojekt för handikappade. Vår uppgift var att utifrån inspiration från trädgårdsmässan göra en modell av en förnyelse av brukarens uteplats/balkong eller liknande. Och vad vi jobbade. Vi gjorde förslag på att komplettera en befintlig uteplats med ett litet vattenfall , en spegel att fästa på husväggen och armeringsnät ( ett litet nät tillverkades för modellen av tunn ståltråd) att fästa mellan två pelare i pergulan. Där ska det sommartid klänga växter så klart och vintertid kan man trä in typ björkris så att det blir ett vindfång med ögonfröjd. Jag gillade trädgårdsmässan i år. Den var i min smak så att säga. Det var nog fjärde gången jag besökte den mässan
.
Tårta att njuta av med ögat, förslag på mässan att ta efter.
Anne och Lotta visar upp vår byggmodell på JAG-center.
(Bilden utlagd med tillstånd av M-B F)
söndag 20 mars 2011
Dagen har gått över i kväll. Nyss sökte mina ögon över himlavalvet efter månen. Skulle jag ännu en gång få se den ”enorma” månuppgång som jag fick vara med om på lördagskvällen. Vi körde ut mot Katthammarsvik och fick se månen sticka upp som ett apelsinfärgat jätteklot vid horisonten. Har aldrig sett månskivan så stor! Efter någon timme hade den kommit högre upp på himlavalvet och hade i min föreställningsvärld antagit normal storlek. När det blir fullmåne brukar det bli en kall natt, det stämde den här gången också. De hindrade dock inte att den kalla morgonen bjöd på strålande sol. Vi bestämde oss för att ta en rejäl promenad samtidigt som dagens olika aktiviteter skulle klaras av.
Första anhalten var kyrkan. Gudstjänsten påminde om att det sätter avtryck hos människan om man gjort upplevelser med Gud i centrum. Det gav associationer till en kartongtavla jag fick på en julavslutning i söndagsskolan när jag var 5-6 år. Den hängde på väggen i mitt rum i barndomshemmet – jag hoppas faktiskt att den ligger och gömmer sig någonstans fortfarande. Dyker den upp så ska jag visa den för dig, jag lovar! Det märkliga med tavlan var att den hade en självlysande ängel som placerats över ett par barn och texten ”Herrens ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom” Ps 34:8. I mörkret kunde jag se ängel och hade mina funderingar. Kanske hade jag redan då behövt Bibel 2000 nu med texten ”Herrens ängel håller vakt kring hans trogna och räddar dem”. Tryggheten i tron har varit ett starkt stöd i livet.
Nästa anhalt i promenaden blev hos Gullan. Hon kom in i mitt liv när jag var sex år. En lillasyster som hade downs syndrom. Om henne skulle jag kunna skriva mycket. Men nu nöjer jag mig med att skriva att hon lärt mig förstå andra människor. Hon ger feed back utan dolda känslor. Alla skulle behöva en liknande ”mentor” i tolkningen av varför vi beter oss på ena eller andra sättet. Lilla älskade Gullan. Besöket gladde mig för det visade att min kamp för hennes hälsa gått i rätt riktning. Hennes talförmåga och vakenhet har förbättrats sen medicinen trappats ner. Vi tog med Gullan på en rullstolstur i det härliga solskenet och hämtade ut en tårta som Evert ordnat Gullan vinna till mig. Tillbaka till boendet och tårtkalas som följdes av musikaliska inslag. Sen var det dags att gå hemmåt via södercentrum och väl hemma så bjöds det på god hemlagad middag.
