I början av november 2016 var jag med på en resa till Moldavien. Tanken med resan var att få en inblick i hur ett arbete för de allra fattigaste såg ut.
Avreste en tisdag från Arlanda och kom hem sent söndagen efter. Jag flög tur och retur via Wien i Österrike och landade sen i Chisinau .
Det två första nätterna bodde jag på ett bra hotell, för tanken var att Erik skulle följt med men han fick verkligen luftrörsbesvär- lunginflammation. Sven däremot tog en backpackertur i Östeuropa just då och anslöt till hotellvistelsen. Det kändes bra att få ett par dagar ihop och han följde gruppen ett dygn.
Hade med mig en keyboard och lite leksaker som jag hoppades komma till användning. (Har senare fått veta att allt togs till Ivancea där det är arbete för barn med skolgång, mat och gemenskap.)
Vi letade upp adressen till CRAC och förenade oss med övriga.
Vi hade betalt i förväg för mat som ordnades på ”CRAC”-ställen, övrigt betalade vi som man gör när man turistar.
Andra dagen i Moldavien reste vi norrut på väg M2, vägstandarden skiftade, men mestadels bra. Längs vägen upplevde vi ett välodlat landskap med byar och städer. Gårdarna varierade säkert i storlek, men jag såg inte att varje gård hade så många djur. Så produktionen var säkert inriktad på att sälja det som odlades.
Djurhållningen tycktes vara någon eller några kor, höns, och ev en häst anpassat till hushållet. Stängsel som vi är vana vid fanns inte. Enstaka djur var tjudrade i närheten av gården, eller vaktades tillsammans i byn av någon ”herde”- kanske turades bönderna om att vara herde. Då gick man lite längre bort från byn och lät korna äta sig mätta, innan de skulle hem och mjölkas.
Ovanstående bilder är tagna från bilfönstret, så skärpan är väl lite si och så. Jag funderade på om majsstjälkarna torkades och användes som ved, för skog att hugga ved i fanns inte i den här delen av landet. Däremot finns det i östra delarna, och då måste man ju köpa och betala för transport.
Väl framme i Edinet väntade ett intressant och lärorikt dygn. Vi informerades om romernas situation i landet, och här fungerade kyrkan som en social instans att hjälpa med de resurser som fanns till hands. Grundskola som uppfyller landets krav. Att när den är klar, ha rätt att söka högre utbildning. En skola där lärare inte är statligt/kommunalt anställda, utan arbetar med inre drivkraft att förändra, och får lön som betalas via kyrkan. Säkert reducerad till existensnivå.
Vi fick veta att det bara gick barn här, som inte hade tillåtelse att gå i vanliga skolan, för de tillhörde fel folkgrupp, romerna. Hit fick barn komma och äta frukost och lunch mot att de gick i skolan. Där kunde kläder tvättas och alla fick tillfälle att duscha. Visst låter det främmande i våra öron? Men när vi fick besöka ett par av de hem som fick extra matkassar, förstod jag bättre.
Man kan tro att många föräldrar skulle nappa på den här förmånen, men vem vill utmärka sig tillhöra den allra fattigaste delen av befolkningen. Bild 1 ovan visar den första pojken som snart var färdig med grundskolan och skulle få hjälp med fortsatta studier. Många av barnen gick aldrig färdigt grundskolan, kanske skulle familjen till annat land och söka lyckan (tigga eller arbeta t ex i Tyskland eller Italien), eller behövde barnen arbeta så familjen fick lite mer inkomst, eller så måste de ge sig av hemifrån p g a platsbrist.
Den fattigdom jag såg var obeskrivlig. Den lilla flickan på bild 2 träffade vi på senare i sitt hem. Den kalla årstiden trängde man i hop sig i det rum som fick fungera både kök och sovrum åt alla 5 personerna. Fönstret var enkelt och skarvat på mitten. Precis som i mitt växthus, när jag fixat till en sönderblåst ruta. Enkel glas vintertid när temperaturen visar medeltemperatur under noll i det här området. Inte skulle jag vilja bo i mitt växthus, även om jag hade en kamin där!
En säng (för mamman och två barn) var väl ok, men ”soffan” som pappan och äldste sonen låg i, kunde på sin höjd beskrivas som totalt utsliten, tygrester hängde ner på sidan och stoppningen hade ersatts av en enkel madrass. Dagens matransom fanns i fönstret, eftersom pappan lyckades få jobb just den dagen. Så matkassen med mjöl, ris, olja mm från kyrkan kändes som chansen att överleva- ja barnen hade ju mat de dagar de gick i skolan.
I Edinet övernattade vi på ett hotell som hette Paradis, och det var nog rätt namn, jämfört med de familjer vi besökt.
Nästa dag på väg mot huvudstaden, besökte vi två platser med liknande insatser. På det ena stället hade en kyrka i Vårgårda s a s blivit fadder åt och bistod med hjälp som behövdes. Förutom skola, mat och fritidssysselsättning för barnen, ordnades t ex sykurser för kvinnor.
Starkaste intrycket från den andra kyrkan (som hade både kyrkbyggnad och skolbyggnad), var berättelsen om ”förföljelse” under sovjetregimen. De fick order om att överge kyrkan, den skulle rivas och brännas. Församlingsfolket höll ihop och samlades i kyrkan och trots att rivningsmanskapet stod utanför med maskiner att riva, fortsatte man be inne i kyrkan som man vägrade att lämna, för att platsen skulle bevaras liksom dem själva. Hur det nu gick till, så blev resultatet att än i dag står kyrkan kvar. Det får man kalla bönesvar!
En dag hade vi ”fri” att göra huvudstaden. Centrum med regeringsbyggnader och affärsliv och parker omfattade inte så vidlyftigt område. Huvudgatan heter Stefan del Mare, uppkallat från den man som levde på 15hundratalet och räknas som Moldavien förste kung.
Och affärslivet var mest marknader, där den största fungerade som en galleria, fast med marknadsstånd, där allt kunde köpas. Från finaste brudklänning till grytor och porslin. Mat, frukt, godis – här hittade man allt som behövdes till hemmet.
På annat ställe fanns blomstermarknaden, och konst och hantverk på ett tredje ställe, allt ute i det fria.
Tavlan med pionerna kunde jag inte lämna, den fick bli min souvenir. Den är så fint målad och varje blomma ser levande ut.
Annars fick vi lära oss, att vanliga affärer börjat växa fram först de senaste åren. För 20 år sen gällde endast torghandel.
Sista dagen var en söndag och det blev ytterligare besök på en plats där CRAC har skola med mat och gemenskap. En kvinna som haft många svårigheter och som nu hade hand om sitt barnbarn, fixade så både vi och mötesbesökare från byn fick middag. Det var verkligen fint ordnat med de resurser man hade. Förhoppningsvis, funderade jag där, om det var hit keyboerden hamnade till slut, för de hade inget piano eller orgel, utan fixade sång och musik med hjälp av datorinspelad musik.
På första bilden ovan tolkar Fredrik till svenska och till höger syns kvinnan som skötte musiken. De andra tre bilderna är lite mötesglimtar och på sista bilden syns både svenskar och moldavier njuta av maten.
Sen var min resa slut. Om Erik varit med så skulle ju han jobba på måndagen. Så min biljett gällde söndag kväll och Erik fick respengarna tillbaka med hjälp av sjukintyg.
De andra fortsatte med besök i ett kloster som var insprängt i berg samt ytterligare något, innan de på måndagen reste i ottan mot Sverige via Kiev.
Det här blev ett långt inlägg, men samtidigt en dokumentation av en mycket annorlunda resa. Så många intryck att bearbeta.
Flera gånger denna vinter har jag tänk på familjen med de tre barnen: Har pappan lyckats hitta jobb och fått ihop så mycket att det räckte att köpa ved och mat. Kanske har de fått tag på en bättre soffa, och tillslut sågat upp och eldat den gamla. Kommer barnen kunna bo kvar och fortsätta sin skolgång. Det är inte lätt att leva i ett samhälle där man betraktas som andra sortens människa, vad har dessa barn för framtidsdrömmar? 
Den här lilla flickan, som bar hopplockade, lite för tunna kläder för årstiden och hade för stora skor. Så vackra ansiktsdrag, vad är hennes framtidsutsikter? Jag bävar inför tanken vad som kan hända när hon blir tonåring …..kommer hon att bli utnyttjad och kränkt på olika sätt.
I ett land med hög arbetslöshet och stora svårigheter att få statens finanser att räcka till. Där förmodligen korruption frodas och olika politiska åsikter kolliderar…Ett land som känner sig sviket av EU och där tanken gror ”vi hade det bättre under sovjettiden”. Landet har verkligen hamnat mellan stolarna.
Efter det här så försöker vi från Visby bidra ekonomiskt så att arbetet kan fortsätta i Edinet, och CRAC kan fortsätta mer på annat håll och stötta ännu fler familjer för en folkgrupp som inte verkar ha stora möjligheter att känna sig trygga. Ingen kan göra allt, men hjälpa att lindra för några.
Vill du veta mer googla på: Moldavien.org, om Elisabeth och Fredrik Olssons hjälparbete.
Är så tacksam mot livet som gett mig så mycket!
💞Anna
Oj , vad ljust, blir ju alldeles bländad. Ser åt olika håll.
Oh, det gick ju bra. Men här vill jag inte bli kvar. Fortsätter lite på den här motorvägen, kanske jag hittar en grön, mer tilltalande väg. Nu börjar jag faktiskt bli riktigt hungrig efter den här utflykten. Bäst att söka mig in i grönskan, vill inte vara här, verkar farligt!
Kikade in genom ett fönster, trasiga gardiner, damm, flugor mm och längre in i rummet skymtade en vacker kakelugn mitt i förfallet. Sonen gick runt lite mer och fick se en död liten katt som kurat i hop sig och väntat in i döden på sin husse. Framför huset fanns spår av en vackert planerad trädgård. Allt kändes tragiskt. Nej, om man äger något ska man nog inte behålla det, om man inte kan vårda det. Det finns säkert andra som kan! Då får allt nedlagt arbete av tidigare generationer komma till sin rätt. Här har en mor och far lagt mycken energi en gång i tiden, men nästa generation hade inte samma möjlighet, och så kom förfallet. Uppmuntra varandra och underlätta ägarbytet!
anna englund 