Att sikta mot högre mål

Nu ni, nu händer det grejor! Från södersidans fönster, syns maskiner borta på grusplanen. Grusplanen där militären övade med olika fordon före 2005. De senaste åren har äventyrare tränat sladdkörning emellanåt. Ibland har det fungerat som parkeringsplats vid något sportevenemang i området, orientering eller rally.

Under lång tid har det pratats om behovet av en stor sporthall till på ön. Endre innebandydamer seglade upp på sporthimlen för så där 15 -20 år sen. Det fanns ett tag tankar om hallbygge i skogen öster om Endre skola. Jag jobbade ju där då, och man kunde se markeringar var ev bygge skulle kunna placeras. Sen har hallplanerna gått olika kringelkrokar, och nu äntligen på G. Om ett år ska det vara färdigt! Som sig bör så är det vägbygge in och ut ur området som påbörjats. Här är premiärbilder: Vi ser röda markeringar och träd har fällts, vi påminner oss om att motionärerna får finna sig i att motionsspåren kommer att flyttas.

IMG_5333 inf Region Gotland mars 2014

Vid kvällspromenaden i torsdags, upptäcker vi förändringar vid grusplanen, och borta vid spåret finns en skylt.

(I fredags dagtur till fastlandet och Trädgårdsmässan i Älvsjö. Alltid spännande, och det blev inköp av daliarötter och liljelökar bl a.)

IMG_5332  IMG_5343

Under lördagen händer detta: Vid jordvallen som avskärmar fotbollsplanerna , så har helt enkelt en rad björkar lyfts upp inne från skogen och placerats här. Och längst bort mot skogen ligger fällt virke. När jag kommer nära påminns jag om fars skogsarbeten: Doften av timmer, så färskt att kådan inte sipprat ut än!

På söndagsförmiddagen tog vi en ny promenad och konstaterade att nu vilade arbetet, så vi gick över på andra sidan vägen. Där lekte en hare, den sprang kors och tvärs mellan stigarna. Vi såg den tre fyra gånger på mindre tid än en kvart, men att fånga den på bild lät sig inte göras!

IMG_5344  IMG_5348

Vi upplever välkända stigars skönhet och beundrar en sten i terrängen.

Avslutade turen med besök i min egen trädgårdsmässa, idag är det sol så vitsippor och annat kommer som skjutna ur en kanon!

IMG_5353  IMG_5356

IMG_5360

Borta vid hasselbusken kommer lökväxerna, och om någon vecka kan kaipen skördas, men då har snöklocka och krokus vissnat. Ute på änget är det fagat och där inväntas den fantastiska tiden ”mellan hägg och syren” någon gång i första halvan av juni. Hör ni våren blir lång: Från slutet av februari till sista frostnatt ev i början av juni, tre månader att uppgradera livet. Tid att njuta och tid att sikta mot högre mål. (Dagens rubrik inspirerades av förra helgens predikan i kyrkan, livet är inte bara slit, släp, ack och ve. Naturens under påminner om  att vi människor också kan ”blomstra för varandra”)

//Anna

Pappersblommor

 

Träna hand och fingermotorik ordentligt kan man göra när man viker papper.

Hittade en bild på nätet och efterlyste om någon visste hur man gjorde. Det dröjde inte länge förrän jag fick hjälp med det.

Så nu var det bara att sätta igång…

Lite fix när de äkta blommorna inte finns

Visst lyser de tre pappersblommorna fint? Har testat med kopieringspapper i färg, posti lappar och silkespapper( inte så bra). Återstår att pröva fint omslagspapper, ja fantasin hittar säkert fler lämpliga sätt. Ett som jag sett på bild var gjort av sidor från en gammal kartbok. Där lyste havsblått och gula landmassor vackert i blomform.

Förra veckan tillverkade jag blomdekorationer till borden i kyrkans cafe. För att få till det så tog jag blomkrukor och tryckte i oasis. Ut ett varv i trädgården , hittar lagerhägg, kvistar av trollhassel(plockar bort ev hängen) och vinbär. Arrangerar det i krukan och limmar fast några blommor i varje.

Här kommer min beskrivning på vikningen:

IMG_5143

IMG_5144

Lycka till med era försök. Skriv gärna en fråga om det verkar otydligt.

 //Anna

 

Blommor och lite annat vintertid.

Lite skämtsamt brukar jag säga att nu är tiden när man har betald arbetsfri tid. Tillskott i den smala kassan blir det med lite assistansjobb. Och det blir trevliga avbrott.

Vad gör du tänker du kanske. Mitt arbetsliv valdes utifrån intresse och förmåga. Att bli lärare det är att ständigt vara uppkopplad med tanken hur olika arbetsmoment, intresseområden, nivån hos eleverna skulle ge bästa utdelning. Väl medveten om att man inte besitter all kunskap, så var min önskan att göra det bästa av varje dag. Tänkte ofta tanken att det var inte bara eleverna utan också hela familjer som berördes av barnets skolarbete. Att tänka ut arbetsuppgifter som intresserade och samtidigt uppfyllde kravet på inlärning – för mig var det ständigt utmaningar att vara kreativ,  och det finns inom mig än.

Att höra, se och göra är tre bra ord. Först hör och ser du något, men ska man sen göra så krävs det ju eftertanke hur det ska gå till. Klarar man det momentet så har man ju lärt sig något. Älskade att göra kreativa lektioner. Det där finns inom mig än, att göra något. Tänk när det närmar sig jul få göra julhälsningar…, eller när det blir kramsnö göra en snögubbe eller något annat roligt ute.

Frusen bukett    IMG_5153

Frusen bukett tog ett par dygn att få till. Termometern visade aldrig under -5 grader, och nu en vecka senare när det töar så kan jag njuta ev ett par dagar till. (Om man gör det här så måste man ha fäst någon slags tyngd på buketten, annars flyter den upp innan vattnet fruset. Tittar du noga kan du nog skymta en betongsnäcka.)

tulpaner i is

Och inifrån ser jag ut på ett dimmigt töväder, och kan kolla in min tulpanbukett. Snön rasar från taken….

Att vara aktiv med kroppen behövs. Promenader i närmiljön, cykelturer och skidturer kan man göra alldeles ensam. Det blir sk resurstid när hjärnan vilar eller bearbetar minnen eller planering framåt. Sommarhalvåret är trädgårdslivet på hög prioritet. Min pappa hade ett bra uttryck: Att uppleva välsignelsen av sina händers arbete. Att glädjas över att min insats ger resultat. Som ni kanske försår var han en riktig slitvarg, och skötte om sin lilla gård väl. Inga redskap som stod ute i ur och skur, utan gjordes klara, ställdes på sin plats i bodar/garage, och det var bara att sätta igång igen när det behövdes vid nästa tillfälle. Pedant var han inte, men praktisk, och gjorde allt med glädje. Minns aldrig att han klagade, men utvägar att lösa problem det fann han på.

Så här års drar jag mig till minnes en rätt kylig vinterdag vid skogsarbete. Någonstans mellan 6-8 år var jag. Fick hjälpa till med att ”kvista” fällda stammar , kanske hålla i tömmen så hästen stod kvar. I a f så blev det dags för matsäcken. På platsen där jag än i dag gärna gör upp en grilleld, så gör pappa en eld och när det blivit glöd, lägger han en hög ris över och överst en gjutesäck. Det fick bli sittplatsen, med härlig värme under sittdynan. Inte frös man då inte, och hade det blivit för mycket stillastående en stund så fick man uppmaningen springa efter lasset till upplagsplatsen istället för att sitta på.

29 januari så hade det blivit så mycket snö att det gick att åka skidor – åh det var en härlig känsla och många minnen att njuta av i skogen. Med skidor har jag genomåren tagit mig till många platser i omgivningen som man aldrig gör annars.

Inte så vilt, men som Lillbabs sjunger: Ja, jag vill leva livet…

 //Anna

Ros från äggkartong

Hej, länge sen sist. Olika faser i ens liv. Och tiden rullar på. Vid jultid får man plötsligt andra behov! Kanske är det skoltidens julpyssel som fortfarande lever. Här kommer ett jag sett på nätet och testat. Pyssel är roligt. Man får sådan inspiration, men det tar lite tid ibland, eller det kostar i inköp.

Här kommer en kort beskrivning av ett mycket billigt pyssel, nämligen återvinning av äggkartong till trevliga rosor.

IMG_5047

Dem kan man låta vara ofärgade eller måla. Testa gärna restfärger av olika slag. Kanske t o m rester från någon färgburk från helt andra användningsområden som tapetmålning eller fasadmålning. Det är bara att testa. Glöm inte rengöra penseln efter, det är förargligt att hitta den stel av intorkad färg.

IMG_5084

Till själva rosen river man ut två ägg- gropar, mitten får jag av att riva en remsa av kanten eller locket, rulla ihop det, ” tufsa” till det lite. Nu har du tre delar, klistra ”kronbladsdelarna” lite omlott och slutligen mittremsan. Om man vill ha lite blad så river man till av överblivna rester. Av ett 18 pack kan få ut 6 rosor som mest.

IMG_5096

…Och klart att användas. Fäste några på en gardin som helt plötsligt blev tredimisionell mer påtagligt.(Stack in en knappnål bakifrån rakt in genom rosen)

Några andra finns som dekoration på ett bord.

Var och en hittar sina användningsområden. Skriv gärna svar om du hittat på något!

Sedan har jag sett förslag på storrosor, då limmar man ihop så många äggropar man vill helt enkelt.

//Anna

Sätt mig i solen!

Ser havet i väster, solen som gått upp i öster värmer min rygg. Känner den mjuka morgonvindens försiktiga arbete att torka upp nattens dagg.

IMG_3919

Så började jag skriva en dag i början av augusti. Sen blev det inte mera. Då befann jag mig på södra Öland och hade just tagit mig dit med cykel. Hade några fina dagar med fina omgivningar.

Mina tankar i dag börjar också kring solljuset. Somliga vill ha mörkt när de ska sova, men i dag när jag ville ta mig en extra ”lur”, så sökte jag upp husets just då soligaste fönster. Som tur var är min sovplats på det stället. Somnade gott.

Och jag vet hur skönt det är en sommarsöndag få somna en stund ute i trädgården just där det är som ljusast. Så kära ni, när jag blir gammal och senil, sätt mig i solen så piggnar jag säkert till!

I dag her vi fått veta årets fredspristagare, det blev OPCW,  som har till uppgift att förstöra kemiska vapen. En organisation som funnits till sen 1997 och förstört kemvapen i Indien och Albanien, samt nu pågående arbete i Syrien. Välbehövligt arbete som egentligen inte borde finnas om det fanns tillräckligt med empati i världen.

Hade nog hoppats att favorittippade 16-åriga pakistanska Malala skulle blivit vinnaren. Det hade känts så rätt, lite som om bibelns berättelse när Jesus tar fram ett barn och just säger: Om ni inte omvänder er och blir som ett barn, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt 18:3) . Hon som redan i flera år kämpat för att flickor ska få gå i skolan, henne tänkte ”makteliten” i hemlandet döda med vapen. De misslyckades, och som vi säkert vet mirakulöst överlevde, genomgick operationer i Storbritanien och bor nu där med sin familj. Hennes högsta önskan är fortfarande skolgång åt alla sina medsystrar.

Hennes röst kommer säkert att höras i framtiden om hon får chansen att fortsätta med det hon brinner för.

Lite ironiskt är det att svenska representanter med Anna-Karin Hatt  hade livesändning i direktsänd tv på nätet( för Expressens läsare) i Peking och fått lov att framföra kritik enligt sociala media. Men jag undrar om de vågade beröra att Liu Xiaobo fick fredspriset 2010 och nekades utresa att kunna ta emot priset. Att det kinesiska svaret blev sanktioner som beräknats ha kostat norskt näringsliv hundratals miljoner kronor.  Läser att fortfarande är förbindelserna mellan Norge och Kina nedfrysta p g a norska nobelkomittén dristade sig att utnämna denna människorättskämpe.

Frågade just yngste  sonen som för tillfället studerar i Kina om han hört talas om sändningen med Hatt. Han svarar: …”känns trots allt som en ganska avlägsen grej för den vanlige kinesen”

Kanske var det med den politiska förvecklingen 2010 i åtanke, som man valde bort Malala, för att slippa ytterligare ett liknande förlopp. Men årets fredspris är inte fel val med tanke på allt hemskt som hänt i Syrien. Hoppas det används på rätt sätt.

Själv känner jag mig så oändligt tacksam att få bo i ett land som har det så bra. Vi har det vi behöver, bara det blev lite rättvisare fördelning. Hörde att riksdagsledamöterna skulle få löneökning med 1500 i månaden, jo den som har i snitt 58-60000 i månaden behöver kanske mer. Vad sägs om alla som får röra sig med existensminimum?  Kunde dem inte fått en 5-hundring extra? Längta efter mera det gör väl alla, rik eller fattig, och de mitt emellan. Nej, nu något annat: Lyft blicken!

IMG_4262

Nu ska jag visa er något trevligt. Alla dessa vackra höstlöv. Inspirerad av vad som händer på nätet gick jag en insamlingsrunda i naturen och hade sen ett trevligt pyssel någon timme:

IMG_4267

IMG_4277

// Anna

Njuta av livet, och lite annat.

I år 2013 kom Kristi h f dag ganska tidigt, redan den 9 maj. Att det blir olika datum år från år, beror på när påsken infaller. När påsken skall firas, bestämdes för snart 1700 år sen, närmare bestämt år 325 i Nicaea. En plats i nordvästra Turkiet, förmodligen i närheten av nuvarande Istanbul. Där bodde kejsar Konstantin och han hade stort inflytande över världspolitiken, eller kyrkopolitiken på den tiden.

Det var säkert så att påsk firades vid olika tider i olika delar av det som då var ”kända” världen. För att få ordning, så alla hade en gemensam almanacka, så bestämdes helt enkelt att påskdagen skulle komma söndagen efter  fullmånen, när vårdagjämningen passerat. Allra tidigast kan påskdagen komma den 22 mars, och senast den 25 april. Den som lever till år 2038 får uppleva en så sen påskdag, om nu världsordninge består!

Kristi h f dag ska sen infalla 40:e dagen efter påskdagen, så 2038 blir det den 3 juni. Två ggr har har den här dagen infallit i  juni sen jag flyttade till Gotland 1983. Allt det där om datum kan man hitta på Wikipedia eller Google förstås. Men varje år så frågar vi oss när kommer….. och vi planerar vår almanacka med arbete och semestrar. Så även om man inte är kyrkligt intresserad, så är man med på ett hörn i alla fall.

Vi har traditioner kring jul och nyår, och har en bild av hur det bäst ska firas. Julen jar ju blivit familjens högtid. Det är då man försöker ordna så att släkten träffas. Nyår har blivit mer utåtriktat firande med vänner och  bekanta.

Min tradition kring Kristi h f dag på Gotland, har familjen gjort till en Hoburgstur. Vi åker i väg vid strax efter åtta på morgonen, för att få lyssna till vårsånger utanför Fröjels kyrka. Direkt efter blir det gudstjänst inne i kyrkan. Det känns speciellt att sjunga med i de typiska psalmerna och lyssna till körsången, det är högtidligt!

Fröjels kyrka

Den bibeltext som läses den här dagen, handlar ju om när Jesus samlat sina närmaste, uttalar missionsbefallningen att sprida evangeliet vidare. Plötsligt  lyfts han upp i rymden och alla står frågande om vad som händer. Ja tänk in i hur det skulle upplevas om någon vi pratar med plötsligt svävar uppåt. Kanske väntade de att tyngdlagen skulle ta ut sin rätt att han damp ner igen. Men berättelsen beskriver inget sådant. Men det inträffar något diplomatiskt, någon lovar att Jesus ska komma tillbaka och ta med dem också. En tröst, ett hopp, man tittar på varandra, börjar prata med varandra och går tillbaka till staden. Där samlas man, vänder och vrider på frågeställningar kring upplevelserna med korsfästelsen, uppståndelsen och slutligen himlafärden. De har inga färdiga svar och vågar sig inte ut i samhället.

Så där håller det på i tio dagar, sen händer det något…. Som åskväder med eld, fast det brinner inte. Det är därför pingst finns med i almanackan. Förändringen kommer innuti, rädslan att gå ut i samhället försvinner. Man ger sig ut och berättar, förklarar på alla vis om Jesus. De är så ivriga så de märker inte att de kan prata med vem som helst, även om det är ett annat språk. Alla är förundrade över vad som pågår, de som någon dag tidigare varit med att ropa korsfäst, korsfäst , börjar tänka om, och när dagen är slut, är grunden lagd till den kristna församlingen. Vi vill bli lärjungar, vi vill hjälpa varandra, vi vill berätta för dem vi träffar på…  be om förlåtelse när man handlat fel, att ge förlåtelse att älska sin nästa som sig själv, att tro på Jesu löften …

Att det sedan kommit in mänskliga tankar om makt och rikedom var inget som fanns med från början, det är urspårning s a s.

Hoppsan nu blev det en massa text om något helt annat än beskrivning av en utflykt. Men ibland måste man ju tänka till varför olika dagar finns i vår almanacka.

Efter gudstjänsten serverades ett mycket gott kyrkkaffe, i år fick det bli i närliggande bygdegården p g a regnskurar. Vid fint väder är det uppdukat vid kastalen, ett gammalt försvarstorn, norr om Fröjels kyrka. Minnen med barnen och vänner som varit med oss genom åren på denna plats, blir ofta ett samtalsämne när vi far vidare genom det gotländska landskapet. Viker in på lilla vägen längs Ekstakusten, vandrar en stund längs havet och kollar in hamnen i Djupvik. Kör vidare, ser ut mot Karlsö, möter ett häftigt åskregn, stannar och ser Karlsö försvinna och komma tillbaka genom regnmolnen som sveper ända nere vid havsytan. Jag njuter och tänker på hur välbehövligt regnet är för naturen.

Och snart är det dags att vika in på den mindre kustvägen sista halvmilen. Havet på höger sida och ”Husrygg” en ås, på vänster.

I år trodde jag inte att den intensivt gula blomman med dilliknande blad, våradonis, hunnit slå ut. Men visst den  fanns där, vilken överraskning!

våradonis

Traditionsenligt beställer jag friterad fisk på Maistregården, minns mina barn som förundrade sig att välja fisk när det finns köttbullar! Vi sitter länge och njuter av utsikten mot havet som blir bättre och bättre.

Friterad fisk

Kollar in Hoburgsgubben, en rauk uppe på klintkrönet. Vilken färg har näsan i år? Det är ett vedertaget bus sen länge att någon (ingen vet vem)  målar näsan. I år är den gul, och dessutom har det tillkommit lite kindfärg också. Lugn, bara lugn, väder och vind spolar bort färgen under året, nästa år är busarna säkert där igen. Blå, röd,… eller vad blir det då?

Så en tur ner till själva stranden, bestående av klappersten och kala sandstenshällar just här. Svalor och lärkor drillar och flyger fram och tillbaka, vi sätter oss en stund på en stock som blivit ”skeppsbruten”. Känner på sandstenen som gjort den här delen av Gotland känd sen århundraden.  använd till byggnader och konstverk. Vi känner på sandstenen och konstaterar att den är en ”mjuk” sten, d v s den lätt att bearbeta.

sandsten i Sundrekastalen

Upptäcker vid stopp vid Sundre kyrka hur en sådan sten kan se ut på plats i en byggnad satt för närmare 1000 år sen. Ser kyrkan i ett fint ljus, inte ett moln på hilmen. Drar mig till minnes att det var här jag första gången hörde en näktergal live, och kunde se den sitta inne i en häck, alldeles lagom spaningshöjd på nära håll. – Jo det hördes en näktergal i dag också, men nu från en trädtopp. Öppnade kyrkdörren försiktigt, upptäcker den gotländska landskapsinsekten riddarskinnbagge. Här kallas den kyrkmack – den gillar att krypa omkring på de varma stenväggarna.

riddarskinnbagge på dörr

 Kolla också in hur man använder fårskinn som tätningslist vid dörren

En runda i en ödeträdgård, och minsann, hittar en blomma jag minns från barndomshemmet, mamma kallade den ”oxalägg”,  jag förstår att det är en vivaart. Likheten med gullviva går inte att ta miste på. Någon som vet vad den heter, för det kan väl inte vara oxalägg. Gjorde sen som det stod i en artikel om växter, köp eller försök hitta vid ödetomter. Vilken tur jag hade och nu finns en liten planta i mitt trädgårdsland.

mors oxalägg

 

Inom synhåll från Sundre kyrka finns Körbärsgården, går en runda njuter av trädgården och i utställningshallarna konstverk av olika slag och prislägen. Vad sägs om den här trädgårdssoffan för närmare 200 000? ( Jo lite inspiration fick jag nog av enklare saker, sådant jag kan klara av.)

konst för trädgården:soffa

Sen var det ett kortare besök vid Lars Jonsson i Vamlingbo, för att öka på ”finakortförrådet”, små tryck av stora, dyrbara tavlor.

Många intryck från dagen, vi började längta hem,trädgårdsrunda på Djuplundavägen och gläds åt det som växer där.

tulpanfröjd

 

På altanen sitter jag sedan och fortsätter njuta av dagen tills det är nästan mörkt. Dagen avslutades med att se senare halvan av ishockeymatchen Sverige -Kanada. Järnkrok och hans lag gav järnet, men förlorade. Charmen med livet kan vara att man får vara riktigt glad ibland, men rätt ofta kommer motgångar. Livet är som ett skiftande landskap. Man får fästa uppmärksamheten på det sköna.

 // Anna

Glädjen blandas med livets gång.

I dag upplevde jag en alldeles sällsam känsla av glädje. Lyckokänsla! Det blev en vitamininjektion som kändes. Så stark att jag bara ville in och byta till passande T-shirt så där mitt på blanka vardagen mitt i veckan. Vad hände efter alla dessa kyliga dagar? Bytte liksom spår inom mig.Vitsipporna hade slagit ut i häcken! Har spanat efter dem, och så äntlign…    vitsippor

Sen i söndags hade de smugit fram, eller var det i går jag spanade lite, har ju mest varit inne p g av influensa och då mår man inte bra! Hjärtat slog glädjeskutt vill jag lova. Det fanns ju så fina krokus redan: krokusraden

 

Spring is here and my garden is full of flowers

T-Shirten har funnits i många år, och används bara på våren. Inte varje år, men nu kändes det nödvändigt. Solen sken, det var friska vårvindar, och resten av dagen ägnades år att beskära träd. Sent kanske, men det har inte funnits tid och någorlunda väder förrän nu.Testade mitt nya redskap, en förlängd sekatör. Vilket underbart redskap! Trädklippningen blev ett rent nöje.

Sen jag skrev förra gången har vi varit med om flera begravningar, sex stycken. Så klart syster Gullan var närmast hjärtat känslomässigt. Tre vänner fick sluta sina dagar alldeles för tidigt 55-65 år p g av sjukdom. En dessa var mina föräldrars granne Kent, Kent som hjälpt oss med ett och annat, ringt och berättat vad som hänt i barndomsbygden, delat tågintresse med maken, och som bokat besök här Kr h f dagshelgen. Då skulle vi göra vår traditionella utflykt till Hoburgen via Fröjel. En tradition vi gjort i många år, tror första gången var när Erik var ett år. Alltså sen 1986. Och för att dela med oss av vårupplevelsen sen barnen flugit ur boet har vi oftast bjudit med oss bekanta. Nu skulle turen bli Kents, han såg fram mot det, biljetten redan bokad! I stället blev det vi som fick åka åt hans håll, skolbusschauffören i trakten där hemma, som aldrig skaffade familj, men hade en stor vänkrets han månade om. Att de kunde bli många i kyrkan anade jag, och när preludiet spelades var det precis överfullt. och vilket blomhav till hans ära:

Kents blommor

När så många samlas blir det förstås återseenden av vänner man haft förr. Vår gemensamma lärare i 3-4:an Inga Ek, nu 84 år, höll tal och berättade minnen Inga lärare i 3/4

Skolkamrat jag inte träffat sen åk 6, och som påminde mig om ett Luciaframträdande i åk 6.Det var ju trevligt att bli påmind om det!  Och många fler vänner! Kram på er, om ni läser det här! Vilken omtumlande dag.

Dagen var inte slut med detta, Sven som rest från Uppsala och vi  passade på att göra en snabbvända till Bjurum, tranornas anhalt på väg norr ut genom Sverige. Tyvärr hade jag använt så mycket av batteriet i mobilen att den slocknade och blev utan bilder. Har aldrig sett så många tranor, 10 000 den dagen sades det. Riktigt kallt i luften och det kändes bra att avsluta trandansen med Cafét  i närheten.

Nästa dag skulle vi hem till Gotland, men först en vända i Södra Vånga. Vi stannade till vid Ängagärde, träffade nuvarande ägarna Eva och Erland. En viss känsla att komma in i huset och känna igen detaljer från mitt liv där. Trappan upp var den samma, heltäckningsmattan och tapeterna i finrummet, och en del annat fanns ännu kvar efter 27 år! Och så besök hos min kära farbror Bengt,som blir 89 år nästa nyårsafton, hälsan inte precis på topp, men ett strålande minne. Han visste att berätta att det var han som satt upp de där tapeterna i Ängagärde en gång. För att variera medhavd fikakorg, hade vi ordnat en liten ostbricka, vi hade ju varit på Falbygdens ost också!

Hos Bengt finns ett foto från min fars 70 årsdag 1988, där syns förutom Bengt t v även bröderna Ivan och Göte. Fjärde brodern Valter saknades redan där.Dessa bröder, erikssönerna som även de är/var personligheter med stort P vi alltid ska minns. Humor, idoghet, uppfinningsrika, sparsamma, hanterade byggnadskunskaper väl och skötsamhet är några ord som stämmer in på dem.

Bengt, Ivan och Göte

Och till sist en liten minnesanteckning skriven av Kent ett par dagar före sin bortgång.

minnesanteckning

 

Plikttrohet och tack!

Minnena bär vi med oss!

 // Anna

När juldagsmorgon glimmar

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå….

När den strofen hörs har jag ibland försökt återkalla minnet av hedarnas äng. Året var 1973 jag hade förmånen att få se den. Inget märkvärdigt alls att få se för en bondtös. Det var inget frodigt gräs där, men dock gräs,marken lite kuperad och en del stora stenblock. Minns inte att det fanns några får som vaktades av herdar. Fantasin försökte naturligtvis tänka sig in i den där kvällen när hedarna blev uppmärksamma på änglakören som sjöng om Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.

Juldagsmorgonen glimmade förunderligt 2012, min syster Gullan mötte änglahären på så sätt, att denna natt var hennes liv  slut och hon fick inta platsen med lillebror Per, pappa och mamma i himmelen. Vi som så många gånger tröstat henne med att de var i himlen när hon saknat dem.

gullan-anna-2

Inte kunde vi ana att det bara återstod 12 timmar tills döden skiljde oss åt vid det här ögonblicket hemma, och vi spelade och sjöng på fina julsånger. Gullans ork räckte inte till sång, men jag förnam ändå att hon försökte delta något. Vi delade den fikastund med henne, en mazarin och delar av en mjuk pepparkaka tillsammans i det Gullan lärde sig av pappa Göte att säga på sitt speciella sätt ”drickaflaska”. Vi drog oss till minnes hur Erik och Sven, Gullan och jag flög sommaren 2001 till Vilhelmina och hyrbil resten av resan till Saxnäs. Varje dag gjorde vi olika utflykter och vandringar. På flygresan hem sjöng Gullan julsånger högt och ljudligt. När vi gick av så tackade paret bakom för underhållningen. Hon älskade Lucia och längtade till den dagen, och för att vara på säkra sidan att inte missa det, fanns det inskrivet i hennes vårdplan för 13 dec. Det hände nämligen ett år att hon blev utan, och i mellandagarna den julhelgen vägrad Gullan gå upp. Jag åkte till henne och lirkade fram svaret att Lucia inte kommit och hennes finurliga ide var att ”gåuppstrejka”. Det lovades till ett annat  tillfälle, och ordningen återställdes.

Det finns många, många minnen kring Gullan. Ingen annan har följt hennes liv som jag. Minns tiden jag väntade ett småsyskon, mamma åker till BB – motorstopp på bilen – och en taxi fick ta vid. Det var natt och motorstoppet  vid lagården vid Nyboholm på infarten till Ulricehamn, är ett tydligt minne. Att få ett handikappat syskon, den insikten växte fram under under några år. Jag minns hur tårarna rullade när det blev klart att hennes skolgång skulle ske på ett skolhem. Hur hemskt jag tyckte det var att en 8-åring måste flytta hemifrån. Visserligen tillbringades alla långlov hemma, men det som skar i hjärtat var hur hon försökte slippa.

Sedan 1996 har Gullan bott på Gotland och i genomsnitt har vi träffats varje vecka och umgåtts, här hemma hos oss eller i hennes boende. många är de vandringar längs skogsstigar vi gjort och lycka för Gullan var de år grabbarna hade moped och hon fick sitta på ”bönpallen”. ”Fortare kan du”, var en replik hon uppmuntrade sina chaufförer med. Jag är så tacksam till Evert, Erik och Sven som stöttat och alltid funnits med under gotlandstiden.

Många är de assistenter som passerat i Gullans liv. Ingen nämnd eller glömd här, men somliga betydde mycket för Gullan och hon hade sina speciella namn på dem. Hennes ”ordlista” innehöll mycket av vårt vanliga ordflöde, men där fanns specialord, som det gällde att lära sig för att kunna få det att fungera riktigt bra.

Livet  med Gullan har berikat oss, vi har faktiskt lärt känna oss bättre själva, och insett att funktionshindrade personer har många oanade förmågor, som det gäller att upptäcka och stötta.

gullan-anna-1

Nu har vår lilla ”trumm-stjärna” avslutat sin karriär, inga fler svängar med moped, aldrig åka högt över taken(=flygresor), plocka blommor eller bara gå ut och gunga en stund och aldrig mer några önskesånger. Men alla minnena skulle kunna fylla en bok lätt, var sönerna över ens om.

Visst är det underligt, alla var hemma, julafton , Erik och jag hämtade hem henne med boendets handikappbuss, Erik körde tillbaka henne ensam ett par tre timmar senare, medan jag ordnade med julmaten.

Vi hade våra sedvanliga jultraditioner, men i dag en kvart in på julottan känner jag mobilen vibrera i fickan, ser nummret, anar.. och på kyrktorget fick jag beskedet: Gullan har dött i natt. När nattpartullen kom vid två-halv tre så hittade de en för alltid sovande Gullan. Den assistent som jobbade natt, Anette, steg upp och gjorde så fint kring Gullan. Så när familjen var samlad en timme kring Gullan lite senare, så upplevde vi harmoni trots allt. Vi tog tid att gråta, samtala trösta samt berätta minnen, och inte minst en tacksägelsebön för det liv som just avslutats.

gullan-anna-3

 

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder,

står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer, lyckan går.

Du förbliver Fader vår.

Tack för Gullans liv som lärt oss att sätta värde på så mycket.

(Bilderna ovan är tagna av Erik  julafton 2012)

♥  //Anna

Farbror Bengt och de andra bröderna.

Att samla minnen, påminna sig dem berikar livet! Just nu tänker jag på min farbror Bengt som måst flytta från sin fru, för samhället har ordnat så. Är det inte grymt att efter mer än 45 års äktenskap tvingas bo på var sitt ställe, för att en av dem inte orkar hjälpa den andre. Ska det vara så svårt att ordna gemensamt boende med tillgång till nödvändig hjälp.

Bengt övertog föräldragården och bosatte sig där med sin familj. För min farmor ordnades en alldeles egen liten lägenhet i huset, enligt överenskommelse mellan de fyra barnen, Valter (1915), Göte (1918), Ivan (1920) och Bengt (1921). Om farmor Berta blev änka redan 1939.

Min goa farbror Bengt som mina barn minns som farbrorn som kunde förställa sitt ansikte i komiska grimaser på beställning. Det var en upplevelse att se honom och barnen vika sig dubbla av skratt.

Mina minnen från min fars barndomshem Björkåsen är ljusa och många. Nja, en” mardröm” som 6-åring minns jag tydligt. Drömde att det fanns lejon under lagården och att en ung mamma Ingeborg gick längs ladugårdsgaveln och spanade och att jag själv troligen stod på vägen mellan huset och ladugården.

Annars är det fullt av härliga minnen. Jag var ju farmors första barnbarn. Och farmor var den enda av föräldragenerationen som jag mött. Hos henne fick jag årligen vara flera dagar på semester, som jag kallade det när jag var barn. Och det var många, många söndagseftermiddagar vi var hos älskade farmor.

Farmor skötte sina kor noggrant. De skulle mjölkas tre ggr om dagen. På sommaren ordnades middagsmjölkningen för hand ute i hagen. Morgon och kväll skedde mjölkningen inne i ladugården och då brukade Bengt finnas med.

Farmor lärde mig spela gitarr, invigde mig i mattvävningens konst, leta svamp, spela Fia och Kinaspel, och ibland gick jag på upptäcktsfärd i hennes gömmor. Det var frihet under ansvar som gällde, aldrig någon som sa att jag inte fick.

På somrarna kom Ivan hem. Han bodde i Stockholm, och jobbade på Långholmen en stor del av sitt liv. Han och frun Ingrid gjorde resor med egen bil bl a till Norge. Och jag minns hur fantastiskt det kändes att få titta på alla diabilder de visade. En annan sak att notera om Ivan, var hans kolonilott med tillhörande stuga på Långholmen. När jag första gången var där, så bodde de i Norsborg, och vi skulle åka in till stugan. Vilken förbluffande upplevelse att åka in mot centrala Stockholm och uppleva den lantliga idyllen ute på Långholmen. Att sen min syster Eva bott alldeles i närheten har gjort att vi kunnat ta  rundor till fots där även på senare tid.

Storebror i familjen på Björkåsen var Valter. Hans storverk blev sågen. Minns virkesvältorna och de många brädstaplarna strax intill deras hus Lyckäng i Älmestad. Därifrån har jag mina första minnen om husbygge, och det första bröllopet jag kan minnas. Vet faktiskt inte om jag var med på vigsel och middag, men har minne av hur vi samlades i det nya hemmet på kvällen. Då fick jag en present av faster Aina, en glaskula fylld med vatten, där ett par leksaksankor simmade. Tror att minst en av ankorna ligger kvar i en burk någonstans i gömmorna!

Och så var det mina föräldrar som köpte Ängagärde i Södra Vånga när de bildade hem. Och det är den plats jag menar när jag talar om mitt barndomshem. När det blir västgötaresa, så är det ju ett måste att köra förbi där och ta en promenad. Den där promenaden sker oftast i ”ytterskogen” och där har traditionen blivit att ha matsäck eller grilla på ett ställe där pappa Göte tog sina matpuser de dagar han jobbade i skogen.Och här senaste grillningen:

Den här gången gick jag också på mina gamla smultronställen. Men beteshagarna, det öppna landskapet hade planterats med skog , och bara med hjälp av minnesbilder kunde jag orientera mig. En underlig känsla. Kan bara konstatera att det gått rätt många år sen jag hämtade hem korna därifrån. Och det är rätt säkert att smultronen inte trivs längre. Men bergsknallarna, bäcken och några  kämpande hasselbuskar kunde jag fortfarande hitta bland kaxiga granar på tillväxt.

Både mormor, morfar och farfar dog innan jag föddes. Rätt egendomligt att de dog samma år. Mormor och farfar dog av komplikationer av sjukdomar och morfar såg sig inte för i en vägkorsning. Blev påkörd av en bil, när han kom körandes med häst och vagn i Blidsberg en tid efter att mormor dött.

De lämnade inga minderåriga barn, men mor Ingeborg var 20 år och hade inget eget hem än. Hon fick bo kvar på sin föräldragård Boda i Möne, när hennes syster Sally och hennes man Arne övertog den. Minns att hon berättade att det kändes tomt att bo kvar, utan att känna sig riktigt hemma. Hon bodde ju nu hos sin systers familj. Rätt snart träffade hon sin Göte och de gifte sig och flyttade till  gården Ängagärde. De tre övriga systrarna hade gift sig och bodde på gårdar runt inom några kilometers radie. Sedan flera år är alla systrarna borta, kvar finns kusiner som träffas ibland.

Vi har ordnat med kusinträffar( på mormors sida) i Boda, i Mora, på Gotland och i Herrljunga, för att få uppleva varandras hemorter.

Pappa Götes sida har inte haft så stor släkt. För det mesta har vi kunnat samlats runt ett par bord. Där har Björkåsen blivit en träffpunkt genom åren. Där hölls en härlig släktträff när faster Inga  och Gunnel firade ”jämt” för något år sen. Inga och Bengt har två barn Lena och Gunnel och de brukar har många roliga inslag när vi träffas. De ”släktas” kanske på björkåsapojkarna, för om dem har man hört  en del bus, och de hade ofta nära till humor. Kusin Margatetha bor mitt emellan mina föräldrars respektive barndomshem, i Lunden Möne, och där har många goda ”bord” serverats.

Det var lite hopsamlade tankar efter höstresan till Västergötland. Som du förstår så finns det massor att berätta. Så nu slutar jag tvärt och ser nu fram mot advent och jul, när min familj återförenas.

 ♥// Anna

Utsikt från mitt fönster

Varje morgon så njuter jag av att kunna se ut från mitt fönster. Den blir lite som en TV-ruta och nyfiken kollar man av vad man ska se. Bilden ovan togs i söndags 21 oktober,

och den här påskafton den 7 april i år. Däremellan har det ju hänt mycket. Mitt i sommaren kom ett åskväder och det blixtrade på alla håll tycktes det:

(Att fånga en blixt var svårt. Man måste ju ligga före med kommandot så att klicket kommer just när det blixtrar.)

I skogen finns många stigar. En del säkert riktigt gamla. Andra har bildats genom militärernas aktiviteter. Minns att en gång kröp det soldater i diket bakom växthuset t o m. Men regementet finns inte längre så alla avskärminingar med stora staket har försvunnit. Finns spår av ett torpställe strax utanför tomten, ännu finns fruktträd och hallonsnår. En gjuten cementplatta lite längre bort, vittnar om ett sågverk för 50-75 år sen (nån som vet?) och det enda som egentligen stör skulle väl vara det här som kanske kallas sågbord:

Undrar hur länge det kommer att ligga där? Förfall p g av väder och vind, men att det är fråga om 100-tals år tror jag på.

I onsdags lockade vädret ut mig i min skog med en runda på någon kilometer, och bestämde mig för att visa fler spår

  

Jag plockade i hop sådant som hade måttliga dimensioner och sorterade upp:  Glasburkar, batterier, plastpåsar mm till rätt ställe.

Skogen blev lite mer ren. Så här kan det vara att bo i utkanten av en stad. En del människopåverkan kan faktiskt vara fint. Skogen är vattenskyddsområde och här finns ett antal pumphus. Dom är viktiga för vattenförsörjningen,och någon har försökt försköna dem.

På ett ställe där ett par stigar möts har denne någon fixat till en mötesplats med en gedigen bänk och gömme för sittdynan i ett ”rör” under. Det är inget hafsverk, utan lär stå emot många årstider samt erbjuda vila för skogsvandrare. Själva bänkbrädan vilar på kraftiga stockstumpar. Så här är det ingen fara att slå sig ner med flera vänner!

Visst är det fint!

Avslutar med lite fler höstbilder:

Tittar man noga så ser man tre generationer höst. Närmast t höger helt avlövade buskar, i bakgrunden de gula björkarna och däremellan det än rätt gröna syrensnåret. Och kolla det intensivt röda på marken här nedan:

eller här både sommargrönt och höstgult på samma gren!

Förra inlägget hade rubriken ”Vem tar hand om hösten”. Detta blev nog en fortsättning. Vi möts snart igen. Men glöm inte utsikten från ditt fönster. När man i framtiden får svårt att röra sig då kommer det säkert att bli ännu mer värdefullt.

Till sist utsikt från mitt fönster i barndomshemmet. Kan tänka att året är 1965, min lillebror Per funderar på att klättra upp för stegen som far använt när han plockade körsbär. Vill minnas att han kom inte så mycket högre än så här. Men bilden är ett kärt minne, lillebror som i dag skulle varit 52 år. Funderar, och helt plötsligt blev det ett annat fönster i livet.

// Anna