Är det så?

Läste om Marcus Birro i tidningen Dagen att han slutat med sin privata blogg och även Twitter, för att människor skickade  otrevliga  kommentarer. Rent av hatiska ibland. Varför är det så? Är det för han vågar ha åsikter och kan skriva om det. Han blev känd för mig när det berättades:   ett barn dog, eller var det missfall?  Den sorg de kände i familjen.  Sen har han ju fortsatt att synas på olika ställen i massmedia. Har han varit för skötsam, inte gjort bort sig… Vågat säga att han tror på Gud. Vågar säga det andra bara tänker. Blivit kändis kanske… Varför ska han bli utsatt för sådant? Är det för att de goda människorna inte hör av sig tillräckligt till försvar. ”Eller vi bryr oss inte”. Allt för ofta blir det: Tiger och samtycker. Vi borde bättra oss! Jag säger det nu: Modigt av alla er som berättar öppet om svåra saker ni upplevt. Och vi andra: Ge positiv respons! Jag beundrar alla ni som gör det.

 Avundsjuka människor kan bli fruktansvärt elaka, sa jag till barnen i skolan. Säger någon något elakt till dig, så finns det i regel något de beundrar hos dig, och som de önskar de hade.

Minns från tiden när mor Ingeborg bodde på ”hemmet”. En kvinna ringde hit till ön och sa att vi barn var elaka mot vår mor och inte brydde oss om henne. Ingen ide´ att gå i försvarsställning. Jag visste att vi gjort så gott vi kunnat. Efter en stund frågar jag: Hur mår du själv? Känner du dig ledsen? Eller är det något som du tycker är svårt. Och då kom det. Hon kände sig så ensam och vardagen var svår att klara av. Hon hade inga egna barn. Så jag tror ganska säkert att hon var avundsjuk på min mor som hade vuxna barn som kom och hälsade på och hjälpte till med det som behövdes. Den gamla kvinnan bar på en stor sorg att hennes äktenskap blev barnlöst.

Kan det vara så att vi människor uttalar kritik och gör sårande handlingar mot andra, när vi egentligen mår dåligt själva. Men då borde vi ju bemöta sådant med hjälp och uppmuntran. Beröm minst tre personer varje dag är en bra ide!  Ska vi sätta igång? Och ännu bättre blir det för: Delad glädje är dubbel glädje!

Jesus sa ju att vi skulle vända andra kinden till. Lättare sagt än gjort. Mänskligt är ju att reagera mot, men att bemöta det med gott… Det konstiga är att människan tycks ha lättare att göra fel än rätt. Och där tänker jag också på  bibelordet: Hela världen är i den ondes våld. Så att göra det goda det är att välja göra gott. Det är inte alltid självklart.

Någon gång hör man kritik att någon gjort så eller så… Kanske är det så att man egentligen velat vara i den andres ställe. Men istället så låter man sig förledas av det onda och säger/gör dumma saker. Man ser inte bjälken i sitt eget öga, och försöker rättfärdiga sig själv.

Vilken ful jacka du har, sa det ena barnet till sin klasskompis. Den som sa så hade själv en jacka som var lysande röd och alldeles nyköpt nätt och passformen var perfekt. De andra hade också en ny jacka, men den var lite för stor och hade en neutral färg. Glömmer aldrig svaret: Det är min jacka och du har din. Min jacka ska jag ha mer än den här vintern. Mina föräldrar har köpt den till mig . Du behöver inte ha min jacka. Tösen som levererade det här kloka svaret, kände sig trots allt sårad och ledsen och berättade det för mig. Nu hör det till saken att snyggjackans ägare hade det som vi säger ”svårt i skolan” och tvärt om för den andra. Hon fick lätt alla rätt. Det här förklarade jag för den ledsna flickan. När hon insåg sambandet började hon tänka om och kunde faktiskt ta kritiken om fula jacka som beröm att hon var duktig. Men det berömmet kom aldrig fram på rätt sätt från finjackans ägare.

Och att svika löften man  givit – hur snällt är det? Så besviken den andre kan känna sig. Tror inte någon vill uppleva svekfulla människor. Ändå händer det. Att hålla löften, det är omsorg – att vara god.   Att ta sig ur besvikelser man mött i livet det kräver stor kraftansträngning. Det finns många tappra hjältar som tagit sig igenom, eller håller på.

..och nu lite jordnära ting som gör mig glad

Nu är det skördetider i naturen. Trädgården levererar en hel del nu. Det är odlarens lön. En kvinna jag mötte för många år sen avslöjade att trots att hon bodde i en hyreslägenhet, så hade hon ordnat en liten, liten odling någonstans ute i omgivningen. Dit cyklade hon ibland – och gladdes åt det hon åstadkommit.  Hade en farbror i Stockholm, Ivan, som bodde på 7:e våningen. Han hade en rejäl gammal kokgryta på sin balkong. Till den hade han hämtat mullrik jord från ett ställe i skogsområdet. I grytan hade han en liten grönsaksodling, lagom att lägga något på smörgåsen varje dag på sommarhalvåret. Först hade han fått lägenhet på 3: våningen, men när tillfälle gavs flyttade han högst upp med sin ”trädgård”. – Ingen ska få skaka mattdamm i min grönsaksodling. Det var hans sätt att värna om sin odling. Jag tror det behöver vara lag på att alla ska ha tillgång till en liten odlingslott. Då skulle många må mycket bättre. Man kommer närmare sitt ursprung. Man kan följa växtligheten och se resultat och känna sig gladare.( Senast i går hörde jag studerande Pierre önska sig en liten gård i framtiden! Lycka till, du är på väg..) Grannar skulle kunna hjälpas åt om man är bortrest. Då skapas det gemenskap. Det är säkert så det går till i kolloniträdgårdar. Där ser det alltid så trevligt och rofyllt ut.

Här exempel på vad min insamlignsrunda i trädgården gav:

Någon timme senare hade en del förvandlats till det här:

Och medhavd matsäck, som innehöll en del av skörden åt vi tillsammans med Sven och hans hyreskompisar i Uppsala. dit gjorde vi en snabbtur över dagen, för att fixa omgruppering av Svens grejor.

 

  

Med på färjan fanns en veteranbil – ny upplevelse för mig!

 

Titt i backspegeln

 

Studentlägenhet i Uppsala

Här inne samsas fyra studenter. Ont om lägenheter skrev tidningarna. Studentkåren erbjöd militärtält åt bostadslösa ”tills det löst sig”.

Och så var det hundutställning vid Oskarsstenen i helgen:

 ..små vita hundar

  ..stor vit

  ..och brun hund

Och nu tänker jag ta semester ett tag. Har jobbat juli-augusti, så nu är de min tur att koppla av. Ha de´! tycker om er allihopa och beundrar er att ni klickar er fram hit till min sida. Alla ni som jag inte har en aning om. Men ni finns där det förstår jag. Kommentarsmöjligheten kan ju fungera som en gästbok.

I Änglagårdsbygden ligger Ängagärde.

Laddar för en nostalgihelg ner till Änglagårdsbygderna tillsammans med Sofia o Camilla. Ja så skrev min syster Eva i veckan som gick. Första filmen i Änglagårdsserien är verkligen vår barndoms hembygd. Missionshuset ligger precis vid den lilla lanthandeln dit man fick gå ärenden åt familjen redan innan man började skolan. Det är nog ganska precis 1 km från barndomshemmet Ängagärde.

Barndomshemmet Ängagärde

Om lanthandeln finns massvis med minnen. Farbor Einar var affärsägaren, och hans dotter Maj hjälpte till. När man inte kunde läsa så skickade mamma med en lapp och den lämnade man fran tillsammans med portmonän och kassen till Einar eller Maj. De fixade allt klart, för det mesta fick man en kola, och så gick man hem. På den tiden hämtade vi posten i affären, så ibland var det posthämtning som var ärendet. Det fanns fack innanför disken där varje hushåll hade sin post.

”Stortorget i Södra Vånga”. Affären t v och missionshuset t h foto fr juni 2011

 

En fin tradition som börjat de senaste årtiondena är att byborna samlas  julafton klockan 12.00 på kyrkbacken och lyssnar till hur julen rings in. Har haft möjlighet att närvara ett par gånger.

Kyrkan som är med i filmen när begravningsföljet går på vägen, är inte Södra Vånga, utan  Kärråkra kyrka. Och det kyrktornet syntes om man gick ca 300 m från huset i Ängagärde..

De flesta statisterna i Änglagård kommer från trakten. Det var Torsten i Bengtsgården. Roland Dalebro, Bengt i Klacke, Alf i Backabo bl a. Alltså folk hemmifrån helt enkelt.

Handlingens Änglagård, heter i verkligheten Lönnarp och ligger i en socken som heter Böne. Och dit åkte vi också ibland för att hälsa på vänner eller besöka en möteslokal som hade det egendomliga namnet Ebeneser. En gång fick jag två pinnstolar därifrån av en tant som hette Tyra Claesson. Hon hette Timell som ogift och jag har funderat på om hon är släkt med mediamannen Martin Timell ( Klipp fr googling: Han har under sin ungdomstid varit aktiv inom Kyrkans ungdom, där han under en tid var ordförande. Martin Timell är kristen, troende  och har arbetat som församlingassistent inom  Svenska kyrkan.) 

 Timellssläkten kom från Böne och var aktiva kristna. Minns en herre med namnet Arthur Timell. Andra ättlingar i den släkten är Josef med sin fru Doris nu boende i Blidsberg. Det var hans mamma som hette Tyra och gav mig stolarna. Dom stolarna har jag fortfarande kvar. Har lite respekt för dem, tror det är välsignade stolar.

 Från Böne kom också en av mina första elever  och han hete Ulf Svensson och blev så småningom politiker i Ulricehamns kommun. Han förundrade mig redan på den tiden i 3:e och 4:de klass med sina berättelser. Minns fortfarande en som handlade om varför de bråkade på Irland. De slöt ju fred sen och bildade Nordirland, som fortfarande tillhör Storbrittanien, samt republiken Irland med Dublin som huvudstad. Och för att gå ett helt varv i tankarna så har Sven varit där på Irland också i veckan som gick.

Nu blev det nästan en sån där barn-ordramsa som Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en dragaren, dragaren är en oxe. oxe är ett nöt, nötter har man i en påse…. Jaa för att komma från Änglagård och hamna med  tanken på Sven menar jag.

Mera tankar: Såg programmet Minnenas television om fotografen Hägg från Borlänge som i slutet på 1800-talet dokumenterade guldruschen i Clondyke. För att få komma dit måste man ha med sig allt vad man behövde för ett år. Oj vilket planerande en sådan resa måste innebära. Hägg skulle dessutom ha med sig sin fotoutrustning. Och inte hade han digitalkamera av kompakt modell. Har du inte sett TV programmet om Hägg, så leta upp det på nätet och kolla. Det berättade om vilka otroliga strapatser många av våra förfäder som emigrerade till Amerika fick vara med om. Kan nog säga att många kom aldrig hem igen med den stora rikedomen de drömt om. Så blev det troligen för min farfars bror Frans. Han försvann, vet inte om han hördes av någon gång.( Om någon som läser det här vet något, så låt mig veta.)

Och lite om Ängagärde. En av gårdarna i Södra Vånga socken i Älvsborgs län. Här har människor bott sen urminnes tider. Pappa hittade en bl a en stenyxa och annat förhistoriskt. När gården sålts och föräldrarnas bohag skulle fördelas som arv lämnade vi över ”fornlämningarna” till änglagårds Alf, som har hand om det lilla museet vid Kärråkra kyrka. Där finnd det nu att beskåda jämte många andra fynd från bygden. Från början var det två smågårdar för fastighetsbeteckningen var Ängagärde 1:1 och 1:2. De slogs ihop för länge sen. Det var klart redan 1837 för då bygdes det nuvarande huset. Det årtalet fanns skrivet på en takstol i en oisolerad garderob på andravåningen, ”min garderob”. Och om 1800-talets  Ängagärde finns en bra dokumentation i Ängagärdsboken. Där beskrivs mina förfäder på mors sida utförligt och det finns namn, yrke, bostadesort  på alla släktingar från 1800-talet och framåt till 199-talet, då boken kom ut. Det har också kommit ett tillägg med ättlingar som fanns/finns i Amerika.  (Frans, som jag nämnde tidigare finns ju inte med där, för han var ju från fars sida.) Är du en av släkten Ängagärde, tycker jag du ska låna av mig eller köpa en av kusin Ewy.

Annars har Evert och jag gjort ett par cykelturer den senaste veckan. Den första gick via Hallfreda försöksgård tillhörande SLU, Sveriges lantbruks universitet. Där har de sedan tre år ett litet cafe´ sommartid.(www.hallfredahotell.se) . En skön stund i en anrik trädgård.

Andra cykelturen blev till Järnvägscafeet i Dalhem. Vädret var ju inte det allra bästa den här dagen. Tidvis ordentligt blåsigt och på hemvägen regnade det halva tiden. Goglar du på Dalhemståget så finns det mycket info att hämta. Fast jag varit där rätt många gånger och fikat var det första gången jag tog en titt in i museet, och här är några bilder därifrån:

Modeller av cykeldressiner, skylt från Österport i Visby, samt arbetsredskap.

Karta som visar Gotlands järnvägar.

Obevakad järnvägsövergång

 

Varor behövde vägas och någon längs vägen tog emot mjölk.

Delad glädje är dubbel glädje

Varför inte samlas några och göra en utflykt? Här Hångers källa i Lärbro. Platsen lär ha inspirerat till sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer…

Nyfikna på Ganns kyrkoruin

Nästa stopp blev Hallshuk, kapellet för fiskarbefolkningen,  och nere i hamnen hittade vi ett bord alldeles på strandsluttningen:

 Gissa om lunchen smakade utmärkt!

Vi passerade Kristi kanal och man kan undra varifrån namnet kommer. Nån som vet?

Slutmålet blev Barläst, en övergiven arbetsplats från stenbrytningens glansdagar på Gotland.

Avslutade veckan med besök av högskolestudenten Joonu Balami. Under kvällen lyckades vi skapa kontakt med Margaretha Höök som arbetat 12 år i hennes hemland Nepal. De pratades vid på telefon på napalesiska! Vilken glädje! Och de bestämde träff.

Amerikaresan mm

När jag i veckan upplevde lite av Eriks funderande på resande, påminde han om att det fanns ett USA-album i en hylla här hemma. Han hade tydligen kollat i det, så visste han var det fanns. När vi började bläddra i det så slår det mig att det är 30 år sen, hööör ni: Bosse, Åke och Eva – DET ÄR 30 år sen!

 

1-17 augusti 1981. Jag bodde då i Linneryd i Tingsryds kommun, de andra resenärerna kom från Gotland. I alla fall sammanstrålade  vi vid ett frukostbord hos min farbor, Ivan Eriksson, som bodde i Norsborg söder om Stockholm. Vi flög från Arlanda och landade ett antal timmar senare på Kennedyflygplatsen i New York. På den tiden fanns det ju inte datorer utan det skulle prickas av från listor om vi hade inresetillstånd. Kön ringlade långsamt. Äntligen ute och så tog vi taxi till det förbeställda hotellet på 57 gatan.

 2-3 dagar i NY och vi hann se FN byggnaden och inne där för studiebesök. Uppe i Empire state building, mm. En halvdag gick åt till bussrundtur och minns att vi stannade till i stadsdelen China Town och gjorde en rundvandring. Båttur till ön med Frihetsgudinnan.

   

Sen var det dags att ge sig ut på resa. Lindhs skulle sammanträffa med en kusin  i Florida. Dit ner var det åtminstone tre dagsetapper att köra. Första målet var Washington. Och så  skulle vi göra  första tankningen. Men vi kunde inte komma på var tanklocket satt. Så vi körde in på en mack och hoppades på att det skulle lösa sig. Och nu kommer en kommentar från Åke som jag aldrig glömmer när en mackpersonal kommer fran och undrar om han kan hjälpa till:- We are from Sweden, and we know nothing. Vi andra tre var inte riktigt med på det uttalandet, så hela bilen fylldes av gapskratt, och Åke smått irriterad skulle förklara vad han menade med det… Jaja det löste sig. Tankluckan satt bakom nummerskylten, så då hade vi lärt oss det. Problemet var ju att vi inte visste vad tanklock hette på engelska.

Hela bilresan omfattade 637 mil. Bilkostnad totalt 3930 kr = 982,50/person. Det betyder en milkostnad på 1,54kr för var och en. Det blev ett billigt sätt att ta sig fram på.

I Washington bodde vi centralt, och hotellet ordnade parkering, bara att lämna över nyckeln. Det var  gångavstånd till Vita Huset, så där gick vi runt. Minns att jag såg ”enmans” demonstration på trottoaren framför. Det var stora grönytor runt omkring. Kollade Watergate, husen där president Nixon låtit spionera på motståndarpartiets strategi inför nåt viktigt val. Vi hann också se Arlingtonkyrkogården med bla John Kennidys grav, med en ständigt brinnande låga.

Så vidare söder ut. Minns att luften kändes allt varmare för varje stopp. Oändliga motorvägar – mycket trafik. Så närmade vi oss Orlando i Florida. Vi hade tid över, så bestämde oss för att stanna på en liten plats alldeles vid Atlanten Daytona Beach. Bara att gå över vägen så fanns stranden där. Bosses brorsa trodde han blev biten av en haj i stortån – kan inte dementera, men  tån är fortfarande kvar tror jag. Kanske var det den händelsen som distraherade så att samme man låste in bilnycklarna i bilen. ( Tur sa frun att det var han och inte nån annan.) Det orsakade en hel del huvudbry, en kvinna i grannskapet hade varit gift med en svensk tillkallades för att underlätta språkförbistringen.  För att göra historien kort, så tog hon sin bil, med säte så att Åke och jag kunde sitta fram båda två. Flera timmar senare hade vi alla fall en ny nyckel. ”Hotellet” var budget, 5 dollar tror jag det kostade för 4 personer. AC dånade som ett större tröskverk. Det fanns var sin säng och dusch i alla fall. På morgonen blev vi inbjudna till snälla grannen på frukost. Hon berättade att platsen stod inför stora ombyggnadsplaner med hotellbyggnader och annat ”turistvänligt”. Hon had liknande bekymmer som en del har vid Snäck i Visby nu, nämligen att hamna bakom höghus.

 …och där i skuffen finns bilnyckeln

I Orlando besökte vi så klart WaltDisney World. Åkte bl a en berg-och-dalbana av det slaget där en skylt talar om att det är inget för personer med svag rygg. Köpte biljetter och for i väg . Efteråt lovade mig själv att avstå liknande i framtiden. Dumt att dö på det sättet, tänkte jag. På området fanns även museer och poolområden.  Tappade min glasögon i en rutschkana. Anmälde förlusten, skulle höra vid utgången när vi lämnade området. Som tur var hade personal plockat upp dem och ordningen var återställd. Men allt var nog inte riktigt klart ändå, för en månad senare får jag ett vänligt brev, med beklagade att de inte  hittat glasögonen. (Thanks  to Walt Disney, I already got them.)

 Brevet från Walt Disney World

Vi gjorde en avstickare till Cape Canaveral och upplevde atmosfären kring arbetet med rymdfärderna därifrån. Spännande och intressant.

 Kennedy Space centre

En punktering, polisstopp (när jag körde och saktade in för att släppa förbi en bil och kom under gränsen 40 miles/h, eller så kollade bara körkortet) och lite till så kom vi till Nashville. De musikaliska i gänget mådde som prinsar vill jag lova. Besökte där bl a Elvis studio och museeum. Tre övernattningar längs vägen, så var vi uppe i Chicago där vi mest bilade omkring, var uppe i högsta skyskrapan , minns en namnet. Ett minne som fastnat därifrån var en kvinnlig polis som stod på/i en tunnliknade plattform mitt i en mycket livlig gatukorsning. Oj vad snabb hon var att dirigera med polistecken och blåsa i pipan för att hålla fart på rusningen av alla fordon. Vilken koncentration!!

På resan upp mot Chicago körde vi långa transportsträckor. En gång blev det kvällskörning och jag satt vid ratten. De övriga låg i bilen och sov. Plötsligt upptäcker jag en bil som kör om, byter fil, saktar in, ligger bakom igen och kör om och chuffören glor verkligen in mot vår bil. Obehaglig känsla. –Vakna, sätt er upp, det är någon som skuggar oss!  När tre huvuden till visar sig i bilen, gasar den andre vidare lämnar oss i fred. Skönt!

Resan gick vidare en sväng in i Canada. I Ditroit kollade vi in Fordmuseet. Landskapet i Canada kändes mycket  lugnare än i USA. Slutmålet var Niagarafallen innan vi skulle tillbaka till New York.

 

Kartläsaren Anna medan Bosse tycks mer intresserad av spel än att se på omgivningen. Jaja jag förstår. Ibland var det mil efter mil i enahanda  landskap.

Niagarafallen var imponerande, åkte en båttur så på sätt och vis upplevde vi fallet lite underifrån också. Det fanns annat i området och vi var på ett delfinarium och såg en pampig uppvisning.

 En del av Niagarafallen

Allting har ett slut och sista natten i New York, ja då letade vi hotell länge, länge. Oftast  Åke och Bosse som var inne och kollade – fullt överallt. Tillslut gav vi upp och tänkte sova i bilen. Men så svängde vi upp vid det första hotellet igen och Eva och jag gick in. På något sätt lirkade vi till oss övernattningsnöjlighet och vi sov gott den natten också.

Flyget hem blev försenat 7 timmar p g a strejk. Utnyttjade tiden att gå runt och kolla in Kennedyflygplatsen.

Lite från senaste veckan på Gotland i bild ( som vanligt dold text i bilden)

Evert fixade kaffekorg innan Erik och jag gav oss i väg

Släpp ut oss i frihet, tycks korna säga.

 Öronmaneter

 

 

De båda borgmästarna skymtar i mängden. Visbys borgmästare Patrik von Corsvant Stava gård, i röd dräkt.

Internet 20 år och 28 på Gotland.

Twenty years ago today the web was born. That was the start of the Internet revolution. Can anyone image what next twenty years will bring?

Ovanstående citat är från ett twitterinlägg från vår utrikesminister.  20 år sen det var alltså 1991. Då jobbade jag i Endre skola. Minns inte riktigt när första datorerna kom till skolan. Det var väl något år senare. Kan ha varit julen -95 som det på julaftonsmorgonen stod ett stort paket på hallgolvet när grabbarna kom ner. Vår första dator. Wowao! tror jag Erik och Sven tänkte!  Det fanns inga gigabyte på den inte!  Jag hade köpt den på Telia i Visby. Det var en trevande början in i en ny värld.   Men på den tiden det begav sig, så var ju datorn ett redskap att arbeta med. Cd skivor med information och spel. Och det som blev smidigt först, var ju att skriva dokument av olika slag och skriva ut sen. Många skoluppgifter och veckobrev blev det under de följande åren. Och nu kastar man sig ut i vida världen, får fram den information man önskar sig. Uppslagsböcker som förr var viktiga, tror jag knappast existerar i skolvärlden längre. Nu heter det googla, eller nåt liknande. Och tänk jag sitter här och skriver blogg, som sparas på nätet! Att läsas var som helst i hela världen, bara det finns en uppkoppling. Att kunna hålla kontakt med familj och vänner på resor, skicka bilder , e-mail eller skriva på Facebook mm. Eller att använda Skype – bredbandet har redan betalt telefonsamtalet. Har inte använt det så mycket , men det händer.

Nu är jag inne på min fjärde dator. De två första var stationära. Riktigt befriande att använda dator blev när den bärbara kom. Och det lokala nätverket gör att man t o m sitta var som helst i huset och det går bra ute i trädgården också. Och digitalkameran –  Vem hade drömt om det för 20 år sen. Helt revolutionerande i fotovärlden. Inte behöva köpa film, inte skicka på framkallning. (Tror det ligger någon rulle oframkallad någonstans. Vi var på Madeira och Erik och Sven fick fota som de ville. Fick inte plats med alla i paketet för framkallning, så det blev kvar ett par tre stycken.)

Annars har sommarvärmen kommit med badvänliga temperaturer. Underbara solnedgångar över havet har jag spanat in två gånger den senaste veckan. Och badat i havet tre gånger. Uppskattar att få bo mitt i semestern. Minns en gång på färjan, kanske 10 år sen, en liten flicka satt bredvid mig och berättade att hon var på väg att fira semester med familjen på Gotland. – Och var kommer du ifrån, undrade hon.  –Jag bor på Gotland.  Stora ögon och en förbluffad liten tjej som utbrister:  –Kan man bo där jämt?

Gotlandsfärjan möter en kryssare på väg till Oskarshamn resp Visby

Lördagen ägnades åt trädgårdsarbete. Eftersom jag ofta får fästingar, så blir det ordentliga kläder, och puh vad det blir varmt! Men efter två överfulla skottkärror med trädgårdsavfall och middag, så packade Evert kvällsfikat, tidning och bok så körde vi till Tofta södra. Där trivs jag. Två timmar hade vi på oss innan solen gick ner. Lite semester i miniformat kan man säga.

 

Lovar att namnet Bjärgvide kommer att nämnas i musiksammanhang i framtiden.  Snäckan i fredags kväll.

Jo, på Gotland kan man bo året runt. Har aldrig ångrat att jag bosatte mig här. Ett Sverige i miniformat. Nära till allt.  Bara det att man får planera sina resor lite mer i förväg om man ska till fastlandet.

Första gången jag kom till Gotland var på sommarlovet efter andra året på gymnasiet. Hade fått sommarjobb på pensionat Lövängen i Ljugarn.  Bodde i det hus som nu kallas pighuset. På Espegards café hade dom underbara släta bullar. Den sommaren upptäckte jag Gotland. Jag åkte hem med 1700 kr som jag tjänat. Det var mycket pengar för mig 1965.  Det var det året jag hade tagit körkort. Familjen kom över för att hälsa på. Det blev några semestrar till innan jag flyttade hit och gifte mig med Evert 1983.  Åren rullar på. Så länge man får vara frisk, tror jag att man känner sig  ”ung”.  Det är livets gåva, som jag är så tacksam för.

Söndagsmiddag på råvaror från trädgården. Ha en go vecka!

Om allt hopp är ute varför sitter vi då inne?

Fick vara med om en intressant  lördagskväll i Katthammarsvik, och rubriken på kvällen var just detta. En variant av detta skulle kunna vara Det kan bara bli bättre. Just nu tycker nog en del så om vädret. Senaste tiden har jag tömt vattenmätaren på 20 mm, 35 mm, och  34 mm . Om det är rekord för juli, det vet jag inte. Men en sak vet jag gräsmattorna är härligt gröna. Om man är utan pengar så kan man ju säkert säga Det kan bara bli bättre. Man får bara inte tappa modet och ge upp.  Inom varje människa så finns inneboende kraft att klara av saker man föresätter sig, men det kanske inte blir riktigt på det sätt man tänkt sig. Uttrycket  Nöden är uppfinningarnas moder  är bra. Många stordåd har uträttats när man varit i kris.

Britta, så hette kvällens föredragare, berättade att hon satte potatis i våras för första gången i sitt liv. När hon stoppat ner sättpotatisen och krattat till, började hon fundera över hur hon skulle veta var potatisen kom upp för hon misstänkte att det skulle växa ogräs också. Tänk om hon ränsade fel!  Men när det började grönska så förstod hon genast vad som var potatis. Med det ville hon ha sagt att ibland gör vi saker som vi kan känna oss tveksamma till. Men när du tänker till efteråt så känner du ofta på dig om det blev rätt. Våga satsa, när du ser resultatet och känner igen det, då vet du om det var det du behövde. 

 Blir det fel. Gör om – gör rätt, sa Eriks befäl.  Ge aldrig upp, det kan bara bli bättre. Uttrycket i rubriken kom från en som deltog i en Nordpolen expedition. En grupp skulle ta sig 50 mil på en viss tid. Det var bara det att deltagarna hade alla olika handikap och man skulle se om experimentet gick att genomföra. En som var nästan blind, döv och något mer jag inte minns, fick frågan: Varför ger du dig ut på sådant här? Det  är alldeles för svårt för dig. Han svarade då: Om allt hopp är ute för mig, varför ska jag sitta inne.. Han prövade och det gick! Men sa Britta tänk på att välja rätt reskamrater och välja rätt riktning. Och hur ska man veta det. Jo där kom potatisen in : Du känner det på dig vad som är rätt för dig, även om vi lockas att göra fel ibland.

En gång i tiden jobbade jag som SMU-scoutledare några år. Det var en utmanig, för jag hade aldrig sysslat med scouting förut. Men jag vågade satsa och det blev en av de roligaste perioderna i mitt liv. Jag bär med mig erfarenhet och härliga minnen. Där lärde jag en bön som jag  tycker mycket om :

Käre Far i himmelen, tack att jag finns till.

Hjälp mig leva riktigt

göra det du vill.

Lär oss här på jorden

tycka om varann

Låt oss få en framtid

skyddad av din hand.

 

Googla på värmlansspis, så får du se något av det vi höll på med på scoutträffarna.  Då lärde man sig också ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.”  Från denna tid har jag oftast regnkläder nerpackade i ryggsäcken. Då klarar man ovädren mycket, mycket bättre. Och matlagning från öppen låga smakar utmärkt. Vatten och ved var viktiga saker att ordna. Alla lärde sig samarbeta och hjälpa varandra.

Strandvandring och ännu mera eftertanke

 Naturen är  min bästa källa till rekreation. I fredags fick jag en sådan där härlig dag att vandra längs en gotlandsstrand.

 

Strandvandring runt Gotland det är ett projekt upplagt på flera år för att komma runt ön. Det finns fyra sorters stränder. sandstrand, klapperstensstrand, strandängar och klintstrand. Klart man vill ha det första. Det som är vanligast på ön är klapperstensstränder. Klintstränder finns mest på västra sidan. Östra sidan sluttar långsamt ut i havet och de farliga pallkanterna hittar man på västsidan  Ska man runt Gotland så är det en vandring på ca 80 mil.

 Här passar stövlar bra att ha på fötterna.

Jag har gått på vintern då det varit isbelagt. Havsis är seg och verkar ha viss elastisitet.  På våren när hästhov tittar upp bland stenarna, sommartid är förstås vanligast men en höstdag är inte att förakta. Minns en gång för tre fyra år sen. Syster Eva och jag hade parkerat bilen vid Fluntinge strax söder om Grötlingbo udd. Vi tänkte gå runt udden och gina tillbaka till bilen. Det var lite gråmulet och regnet hängde i luften. Första delen bestod av stenig strandäng för att sen övergå i mer bördig strandäng. Där fanns ett fågelreservat. Det respekterade vi och undvek att gå in på området. Men tala om ojusthet, på gränsen till reservatet stod två skyttar och lät en hund skrämma upp sjöfågel som de sköt ner när de skrämda flög i väg. Kan det ha varit nödvändigt för att få mat eller var det lyxunderhållning?  Den frågan får jag aldrig svar på. Vi vandrade vidare, kom in ett område med sommarstugor lite här och var. Så skulle vi tillbaka till bilen. Vi ginade över udden. Det vi inte tänkt på var att det mörknade mycket tidigare än på sommaren. Hade inte Fluntinge fyr blinkat som vanligt den gången hade det varit betydligt svårare att komma tillbaka till bilen.

 Här har jag rundat viken och ser tillbaka mot Fluntinge fyr.

Så  den här dagen tänkte jag fortsätta där vid Fluntinge och söder ut mot Fide. Det var varmt och lite soldis. Ett öde strandavsnitt enligt kartan. Passerade några strandbodar, men tillsynes ingen hemma. Men djur på strandängarna var det gott om. Gillar inte speciellt att gå där det finns flockar av nötkreatur. Och för att undvika kontakt kan man gå ute i vattnet. Och det blev mycket sådant i dag. Först i lagom stövelhöjd, men det lockade att gå lite längre ut. Så tillslut så var stövlarna bara fotbeklädnad och jag gick i vatten en bra bit upp över knäna. Kan berätta att  jag lärt mig att tömma stövlarna utan att ta av mig dem. Man gör som det sjungs i en gotlandssång… att spark sig själv i rövi.

 Här töms stövlarna igen!

 Vattnet var varmt och skönt. Hade glömt mina vandringsstavar hemma , men ersatte dem med ett par övergivna stängselstolpar. En för el och en mer bastant för taggtråd. Utrustad med dem kände jag mig modigare att passera koflockarna. Går man ute i vattnet så slipper man ifrån den tråkiga släken som ligger och jäser i sanka strandpartier. Efter ungefär halva vandringen så var det underbara strandängar med lågt gräs. Lättgånget. Plötsligt hördes ett ihållande surrande från massor av insekter. På marken växte det ”ett hav av baldersbrå” ( en slags prästkrage) och det var därifrån ljudet kom.

 

En dag för alla sinnen och reservkrafterna har fått påfyllning. När jag går ensam får man tillfälle att gå igenom många minnen. Det är så avstressande och ett bra sätt att ”återfinna” sig själv. Jag mår så bra. Men att få gå tillsammans med någon som trivs med utmaningarna – det gillar jag mycket.

När jag just skrivit utkastet så blir jag medveten om det hemska som hänt i Norge. Mina tankar går genast till alla som drabbats och känner mig sorgsen att världen kan vara så grym.

  Martin Luther King sa ungefär så här: Det är inte den som är emot mig som jag räds. Det är den stora massan som inte vågar säga ifrån när något är fel. Ett rannsakande budskap från en som predikade fred och antivåld. Trots det så föll han offer för någon som inte tålde höra sanningen.

 Nästa tanke blir till den dag jag fick meddelande om att min lillebror omkommit. Vid det tillfället var jag på fjällvandring uppe i Sarek en vecka. Väl framkommen till slutmålet skulle jag ringa hem. Det var kväll, det borde varit mamma som svarade, men det var pappa. Det första han säger är: Något hemskt har hänt.  Per…    Jag stod i en telefonkiosk – mobilen var inte uppfunnen på den tiden och hade några enkronor. Året var 1978. Han hade sex dagar kvar till sin 18 årsdag den 24 juli. Alltså precis vid den här tiden på året.

( Bilderna har en text som syns om man för muspekaren över , fotona ärtroligen från juni/juli 1978 utom första som kan vara året innan)

 Hemma i Ängagärde

Pannkakor på G

 

 

Drygt en månad mellan bilderna, men en förändrad världsbild. Ett för och ett efter. Älsakade mamma och pappa.

 Minns pappas ord vid kistan: Man ska leva för varandra och ta vara på den tid vi har.  Jag tänker på orden och försöker tänka efter hur jag ska göra för att kunna uppfylla  det. Mina kära läsare: Var och en av oss  är unik och värdefull. Var och en av oss är en pusselbit och är viktig för  helheten. Det finns bara en som du. Vi behöver varandra. Alltid kan man uppmuntra någon varje dag. Bekräfta och säga något positivt. En vis man sa: Bär varandras bördor, gör det lite lättare för varandra att leva vidare. 

..finns bara minnen

Trots allt sorgligt som drabbar oss alla någon gång, så brukar jag tänka fåglarna kvittrar lika vackert fortfarande, blommorna lyser lika fint. Naturen är en källa till inspiration och ger ständigt energi….. Skaparen är god som lät människan få allt detta fritt och för intet.

Eftertanke

Helg igen. Jag brukar ju försöka skriva ett inlägg kring veckosluten.  Just nu upplever vi högsommaren med all sin grönska och artrikedom. Det har fallit regna så där ganska lagom på Gotland, så i år har vi bara behövt vattna någon gång extra, när det sett visset ut. I veckan  skördades den första gurkan i växthuset och tomaterna är på gång. Eftersom jag driver upp från frö själv, så brukar tomatskörden komma i gång  slutet juli/början av augusti. Jordgubbar, ja de flesta har ätits färska. Och nu väntar vinbären på buskarna. Gillar att kunna ta en runda i trädgården, skörda något för att få en smaklig måltid. Då känner man glädje över att trädgårdsarbetet gett  lön för mödan.

Annars har ju veckan präglats av att hela familjen nu är samlad i Sverige. Man tänker till, hur värdefullt det är att ha varandra. Tack alla ni kända och okända människor som  läst, någon har kommenterat. Tror inte någon av oss förstod vilket eko runtom i världen det skulle bli.  Att så många skulle uttrycka sin, i de flesta fall, beundran för Svens mod att det kan räknas i tusental är otroligt!  Och det stora flertalet är av annan nationalitet än svenskar. Vilken genomslagskraft sociala medier har!

Hur bra har vi det inte som får uppleva ”Almedalsveckor” där åsiktsfriheten verkar total och man kan fritt välja att tala, tycka och tänka. Kära politiker i Sverige, har ni tänkt på att många av er skulle inte ha en chans att få komma fram i länder som ”fostrar fram” rätt politiskt tänkande. Där man straffas om man uttrycker kritik mot dem som styr. Måtte vi alla ta ansvar att värna om denna möjlighet på ett rätt och värdigt sätt. Att inte falla för egen vinning, utan ta ansvar för landets bästa.

När jag var ung och höll på med min utbildning läste jag en bok som stannat kvar i minnet. Animal Farm,( på svenska Djurfarmen) av Orwell. Den yttre ramen beskriver livet på en grisfarm. Hur livet förändras efter hand. Från början är allt så rättvist och bra. Men så blir det en elit som tar över och det blir ett allt mer orättvist förhållande. Den ”dolda beskrivningen”  handlar om politik förstås.

Tänk om vi alla levde efter regeln:  Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Och älska din medmänniska som dig själv.   Skulle vi då få uppleva en värld fri från krig och orättvisor?  Jag vill tro det. Vid ett en nära anhörigs bortgång poängterade fadern Vänner, vi ska leva för varandra och ta vara på den tid vi har. Fadern stod vid sonens kista och gav oss andra de här orden.  Min fråga är :  Lever vi för varandra?  Eller tar egoismen överhanden för lätt?  Ev vis man sa: Pengar är roten till allt ont? Är det så?

Men det är , mänskligt brukar vi säga, att göra fel. Tänk på att ordet förlåt har en enorm betydelse. De bittraste fiender kan bli vänner när man räcker varandra handen ärligt med ordet förlåt. Använd världens bästa ord: FÖRLÅT! om du ångrar något du åsamkat någon. Bär aldrig på hat eller avundsjuka. Det tär att syssla med sådana tankar. Har man rent samvete upplever man FRIHET.

Svens mamma….

Säg den förälder som inte följer sina barn och önskar dem allt gott.  Har det senaste året följt Sven via cybervärlden så att säga. Någon gång ringt, mail, facebook och läst blogg och twitter. Har under året lärt mig oerhört mycket om  nätet. Jag har ju varit tvungen för att kunna hänga med. Och hur familjens grabbar puffat och inspirerat mig till att blogga. Ärligt kan jag säga att ”det trodde jag inte om mig själv”  för ett år sen.

Höjdpunkten senaste året  var resan i julas då Erik och jag besökte Sven i Shanghai.  Att uppleva dessa enorma ytterligheter. Flashighet, rikedom , ja jag vet inte hur känslan ska beskrivas. Aldrig har jag sett så fina bilar, dessa finanspalats, ett antal skyskrapor som tävlade i samma område om att bli högst. Sådana enorma investeringar det ska till för att åstadkomma detta. De fantastiska juldkorationerna längs gator och på byggnader i centrum kan jag inte beskriva tillräckligt målande. Den alldeles nyinvigda tunnelbanan lämnade inget att anmärka på.  Ingen tilläts gå fel. Allt skulle se perfekt ut. Snabbtåget från flygplatsen in till centrum kom upp i 430 km/h. Vad är Arlanda express mot det?

Kulturen står högt i rang, och på julafton försökte vi hitta en ”Pekingopera”. Det är en föreställning i akrobatik som fullständigt gör mig matt : Hur kan dom vara så viga, utföra sådana precisionsfyllda moment med många aktörer inblandade samtidigt?  För att nå denna förmåga måste det ligga träningstimmar redan från späd ålder av barn. Jag ser framför mig stenhårda pass och tränare under tusentals timmar.  Vi lyckades  komma över biljetter till en sådan föreställning.

Men allting har en baksida. Gå ut på morgonen när det är dags för att bege sig till arbetsplatserna. Då få du se mängden av cyklister och mopedisterna klädda i sina typiska kinakläder. Fullpackade bussar…

  Tittade man ut från 23e våning där Sven bodde så låg det för det mesta ett dis över staden, riktigt klart, ja då måste man ge sig ut på landet. Men det fanns värre områden berättar Sven, där du blir svart av sot  i ansiktet när du är utomhus. Miljöpartiet borde ha fullt upp där.

En annan sak jag noterade var respekten för de äldre. De tog hand om ev barnbarn, och var mycket noga med sin dagliga motion. Den utförde man i parker, längs stigar, ja där det passade utomhus.

Men det var ändå en stämning som inte var fri.  Och fattigdomen visade sig genom att det fanns tiggare även framför det finaste bankpalatset – även om det var förbjudet. Gatuförsäljare kryllade det av, men som var som bortblåsta när ordningsmakten närmande sig.  -Visst  rörde oss fritt hela tiden, gjorde det vi önskade, men känslan…… Trots det så var det en fantastisk nupplevelse att ha gjort den resan!

När det var dags för Nobelprisutdelning i Sverige, fanns det ingen information om det i Kina att fredspriset givits en kines. I sället för ära fängslades han. Och han anklagades för bl a något slags samhällsförstörelse, när han egentligen bara hjälpt till att skriva en lista på saker han önskade se i Kina. Den vanlige kinesen vet  lite om omvärlden. Man skyddas från ”farlig information”. Man tillåts inte ta reda på det.

Sen kvällstid på nätet i Sverige, är morgontid där borta. Ibland hade jag tur och såg Sven inne.  Här följer några citat:

7 juni  Sven   Jag pratade precis med en från Sandvik, de har ett väldigt spännande exjobb på gång, Ett exjobb som innebär först 1 månad på Taiwan, sedan 3 månader i Sthlm och sedan ytterligare 2 månader på Taiwan

8 juni Anna Ex-jobb: Det låter ju spännande. En annan del av Kina så att säga. En ny del av världen att lära känna.   

30 juni Sven  Jag ska försöka plugga lite, och ikväll ska jag demonstrera lite tyst.

 30 juni   Anna: Va då, nu blir jag nyfiken?

30 juni Sven   Det är partiets födelsedag idag. Så jag tänkte bara skriva ”frihet” på ena benet och ta en tur i stan. Helt tyst.

30 juni Anna  Akta dej, du vet hur det gick för dem på Himmelska fridens torg när vi var där 2001.

 30 juni Sven Jag är utlänning, de skulle inte bunta mig, och jag skulle nog inte göra motstånd.

 30 juni Anna  De lär ju vara hyperkänsliga efter allt som hänt i arabvärlden.

 30 juni Sven  Ja, så kan det vara, men ofta bryter de mot sin egen konstitution.

 30 juni Anna  Det verkar vara laglöst land ibland.

Sven     Ja, ofta vet man nog först i efterhand vad som är OK eller inte, det är ganska godtyckligt.

 Anna  Det verkar som om den del makthavare där hos dig tar egna initiativ och slår till.  Var rädd om dig, och som    jag  brukar säg Vi har bara en Sven!  Det kan väl inte bli så att det spolierar papper på dina studier det gånga året.

Sven  Har inte tänkt bråka, bara skriva frihet på mina vader och ta en cykeltur. Om de skulle förstöra papper så gör det inte så mycket. Kan nog klara mig ändå. Snart är proven förbi!

Anna   Jaha, bara att välja annat land då

Sven Ja, kanske var bra med Taiwan

Anna:  Tänkte väl det. Känns lite mer västerländskt, eller amerikanskt kanske.

Sven Jag hör av mig när vi planerat vårt resande lite mer, fast det kan nog komma att spontanändras ändå..

….insåg nog båda att det inte skulle passera obemärkt. Vi anade ….. Såg jag meddelande från Sven i någon riktning på nätet, så visste jag att han var fri. Litade till hans omdöme, trots att han tänjde på gränserna. En annan gång skrev jag: Man ska inte reta tjuren, han ger sig aldrig. Antingen ger han sig på dig, eller så måste du försiktigt dra dig baklänges bort innan han hinner fram och skadar dig.

Nu är vi på andra sidan. Information från en delvis sluten del av världen har förmedlats. Media har varit på hugget. Och ännu fler vänner och följare på nätet. Kanske var det Svens mål med aktionen. Framtiden får utvisa det.

Och här två facebook meddelande från  okända vänner  till Sven

Hey! i think u did good stuff. but china is china… its too far from freedom of speach… and chinese government loves to buy and sell souls, to rull the destiny…just to feel almighty… all the best! cheers! never give up!

谢谢你所做的一切,for China    enligt googleöversättning :   Tack för allt, för Kina

Det känns varmt i hjärtat när jag ser allt det här Sven.

 

Mera Almedalen 2011

Den 5 juli . Tänkte testa vad som bjöds dagtid. Först så blev det:  Makt, medierer och andlighet på Krukmakarens hus. Med Lars Adaktusson, Anna Lindman Barsk, båda journalister och samhällschefen TV4 Fredrik Lundberg, Niklas Piensoho, pastor samt Tomas Brunnegård, koncernchef Stampen (= mediagrupp på västkusten) Samtalsledare Daniel Grahn fr tidningen Dagen. M a o ett gäng kunnit folk i mediabranschen.

 Seminarium, Krukmakarens hus

Daniel Grahn, Lars Adaktusson, Anna Lindman, Tomas Brunnegård Fredrik Lundberg  och Niklas Piensoho

Adaktusson berättade att 70-talets journalister anammade att ideologins fiende  nummer ett var kristendomen. Detta har skapat  stor okunnighet på området och  leder till sk hysteridrev typ Åke Green. Hade man varit insatt så borde man veta vad kyrkan har haft för grundvärderingar i hundratals, ja tusentals år.

Niklas Piensoho hade vid intervjuvtillfällen upptäkt att journalister inte kände till olika samfund, än mindre visste vad de stod för. (Kanske lite som att rapportera om fotboll och inte veta om varifrån de olika lagen kommer…. Jaja dom spelar fotboll allihop, och har delat upp sig i lag, för alla kan inte vara inne samtidigt/min anm).

Kyrkan är den plats dit människor med olika åsikter, ekonomi, politik, etisk bakgrund…. får vara med, kan samsas, därför att de vill dela samma värdegrund.

Exempel på det mest anmälda TV programmet i närtid handlade om Uppdrag granskning om Frälsningsarmen. En deltagare i publiken berättade att han som pastor träffar många, många människor som söker hjälp och samtal. Han kände som uppgift att stödja och hjälpa under tystnadsplikt. Att förklädda besökare med dold kamera sökt kontakt i andliga frågor och bett om vägledning. Och som sen går ut och beskriver det på sitt vinklade sätt – är det god journalestik?

  Trovärdighet och etiska spelregler var finns det? Människor med religiös ideologi diskrimineras – reagerar ingen?

Sedan gav vi oss ut i vimlet på stan igen. Började med att få en orange kasse vid  ”Vi kör för din skull”  Sveriges åkeriföretag. Den behövdes för att samla all reklam och inf som delades ut överallt. Fick en trisslott om man svarade på enkät vid ”En smart fastighetsförmedling” – dock ingen vinst, kanske delade de bara ut nitlotter.

Kulturevenemang lockades det med , lärarförbundet, elpriskollen, nätverket mot cancer…

Ja de verkade ju vara vettigt att stanna till där. Svarade på ett frågeformulär, ansiktscanning och samtal med expert på området.  Scanningen såg inte vacker ut, men signalerade inget anmärkningsvärt utan en bra solhud för både Eva och mig. -Ja men fläckar på ryggen här då? Snabbkoll – Nej sådana fläckar är absolut inget, det får man med åren (!)…

 

Massor av båtar i hamnen verkade spännande. På  Tre Kronor, jättestor segelbåt handlade det om nyttig mat. Att odla och konsumera. De visade i praktiken med att ha en lunch men bra råvaror: Äppelmust fr Halfreda, soppa med lammfärs och grönsaker, bröd med humus(kikärtssmör) piroger på fioldeg fyllda med mangold mmm Kolla här:

 

Sen cyklade vi hem nöjda på upplevelser den dagen.

Onsdag kväll Folkpartiets dag i Almedalen…

Parkerad cyklarna och gick förbi biblioteket, och vem sitter där…är det inte Bengt Westerberg

Arbetsgrupp kring Westerberg

  … mot Almedalen

Vad sa nu Jan Björklund:

Det som tagit århundraden att bygga upp här,  fixar alltfler u-änder på något år. Det finns människor med höga utbildningar som har stor kunskap. Vi borde välkomna invandrare… Arbet,utbildning ansvar ska löna sig…. låt lärarna få vara  lärare…  ,det rev ner en lång applåd  , mm mm …… som att Fridolin + Juholt + Sverigedemokraterna = pinsamt för Sverige. Sen snabbt upp på Strandgatan och Efterfrågat, inte missa det en gång till p g a sen ankomst. Vi tog långa steget och kom in!

Efterfrågat ett program med utfrågning och humorinslag med kvällens talare. Jan Björklund fick svara både på allvarliga frågot i sin politik, och fick vara beredd på att immitatören dök upp med t ex Pehr Gyllenhammar, Christer Ulfbåge, flera f d partiledarem fl. Som avslutning  dök Jan Guillou  och pratade lite författarskap samt passade på att tacka kvällens gäst med en T-shirt ”Make love – not war” antagligen med anspelning på att Björklund vill återskapa ett regemente på Gotland.

  Kvällens avtackning

Därefter var det dags att inhandla en glass på Kränku. Det fick bli nya smaken med päron som Magnum utökat sortimentet med. Gott. Testa den!  Sen så direkt till kvällens sista samtal Politiken och livet. Det var Stefan Edman, som jobbat för Grön Tillväxt åt Göran Persson.Engagerat sig i samhälls- och  miljöfrågor under många år. Författare till   ett 40-ta l böcker. Han hade bokstaven (F)  som favorit i ord som t ex: Förundran, Förnöjsamhet, Förlåtelse mm. Googla  gärnapå Stefan Edman och Wikipedia så får du en  bättre beskrivning av denne man.

 

Stefan Edman t h med samtalsledaren Daniel Grahn t v.

  I publiken sågs Roland Utbult, samt numera gotlänningen Lennart Lindgren, som har ett förflutet som generalsekreterare för Rädda Barnen och fårökvinnan Kerstin Blomberg  välkänd drivkraft inom Rädda Barnen. (Lennart Lindgren, växte upp i Blidsberg, är systerson till min moster Karins man Gustav, och vid arvsskiftet efter min moster så gav Lennart hennes gitarr vidare till Sven i vår familj).

Ja det blev en dag med många inslag från Almedalsveckan.

Så var det dags att söka sig till Almedalen

 

Visby utan Almedalsveckan skulle kännas rätt tomt tror jag. Så på måndagskvällen kom  chansen att kolla läget. Cykel är bästa transportsättet dit. Lätt att parkera – inga avgifter….

Det visade sig vara Reinfelts kväll. Han pratade om demokrati och frihet och önskade att vår syn skulle sprida sig vidare till stater som inte kommit lika långt.

Vi får allt fler 100-åringar och förde då in på tanken om hur vi planerar  för många pensionsår.

Ja han sa förstås fler viktiga saker, men det var intressant att se folkmassan och säkerhetspådraget. Efter talet kom jag riktigt nära så här är min ”pressbild”:

 Reinfält omgiven av journalister och säkerhetsfolk.

Sen vidare i området och gick in en sväng på kongresshallen Wisby strand. Där var det mingel med Västsvenska handelsintressenter.   Mmmm snittarna smakade gott… Ingen verkade notera att det kommit  katter bland hermelinerna.

Kvällen avslutades på Mellangatan och (G) som i Gud. Där berättade fd folkpartiledaren Maria Leissner under rubriken Politiken och livet . Vi fick höra om hur hennse liv växlat mellan att vara den lilla människan i hemmets miljö till den Globala kvinnan. Hon kom från en familj där många valt att bli läkare. Men det valde hon bort och blev politiker.

 Hon hade hjälpt till att bygga upp det politiska livet i Irak efter kaoset när Saddam Husein störtats, varit Sveriges ambassadör i Guatemala. Men före de här uppdragen had hon varit Folkpartiets orförande något år.

Hon berättade   att ”hon dog” känslomässigt när hennes man/sambo omkom i en trafikolycka då hon själv körde bilen, fick sladd, kom över på fel sida och rammades på passagerarsidan. Hur mannen dog omedelbart men dottern som satt alldeles bakom pappan klarade sig.

 Maria hade valt psalmen Härlig är jorden som avslutning på kvällen. Pianist Samuel Hector.

Det blev en kväll med brett innehåll  och nog fick man sig tankeställare hur snabbt livet kan förändras