Archive for november, 2012

Farbror Bengt och de andra bröderna.

Att samla minnen, påminna sig dem berikar livet! Just nu tänker jag på min farbror Bengt som måst flytta från sin fru, för samhället har ordnat så. Är det inte grymt att efter mer än 45 års äktenskap tvingas bo på var sitt ställe, för att en av dem inte orkar hjälpa den andre. Ska det vara så svårt att ordna gemensamt boende med tillgång till nödvändig hjälp.

Bengt övertog föräldragården och bosatte sig där med sin familj. För min farmor ordnades en alldeles egen liten lägenhet i huset, enligt överenskommelse mellan de fyra barnen, Valter (1915), Göte (1918), Ivan (1920) och Bengt (1921). Om farmor Berta blev änka redan 1939.

Min goa farbror Bengt som mina barn minns som farbrorn som kunde förställa sitt ansikte i komiska grimaser på beställning. Det var en upplevelse att se honom och barnen vika sig dubbla av skratt.

Mina minnen från min fars barndomshem Björkåsen är ljusa och många. Nja, en” mardröm” som 6-åring minns jag tydligt. Drömde att det fanns lejon under lagården och att en ung mamma Ingeborg gick längs ladugårdsgaveln och spanade och att jag själv troligen stod på vägen mellan huset och ladugården.

Annars är det fullt av härliga minnen. Jag var ju farmors första barnbarn. Och farmor var den enda av föräldragenerationen som jag mött. Hos henne fick jag årligen vara flera dagar på semester, som jag kallade det när jag var barn. Och det var många, många söndagseftermiddagar vi var hos älskade farmor.

Farmor skötte sina kor noggrant. De skulle mjölkas tre ggr om dagen. På sommaren ordnades middagsmjölkningen för hand ute i hagen. Morgon och kväll skedde mjölkningen inne i ladugården och då brukade Bengt finnas med.

Farmor lärde mig spela gitarr, invigde mig i mattvävningens konst, leta svamp, spela Fia och Kinaspel, och ibland gick jag på upptäcktsfärd i hennes gömmor. Det var frihet under ansvar som gällde, aldrig någon som sa att jag inte fick.

På somrarna kom Ivan hem. Han bodde i Stockholm, och jobbade på Långholmen en stor del av sitt liv. Han och frun Ingrid gjorde resor med egen bil bl a till Norge. Och jag minns hur fantastiskt det kändes att få titta på alla diabilder de visade. En annan sak att notera om Ivan, var hans kolonilott med tillhörande stuga på Långholmen. När jag första gången var där, så bodde de i Norsborg, och vi skulle åka in till stugan. Vilken förbluffande upplevelse att åka in mot centrala Stockholm och uppleva den lantliga idyllen ute på Långholmen. Att sen min syster Eva bott alldeles i närheten har gjort att vi kunnat ta  rundor till fots där även på senare tid.

Storebror i familjen på Björkåsen var Valter. Hans storverk blev sågen. Minns virkesvältorna och de många brädstaplarna strax intill deras hus Lyckäng i Älmestad. Därifrån har jag mina första minnen om husbygge, och det första bröllopet jag kan minnas. Vet faktiskt inte om jag var med på vigsel och middag, men har minne av hur vi samlades i det nya hemmet på kvällen. Då fick jag en present av faster Aina, en glaskula fylld med vatten, där ett par leksaksankor simmade. Tror att minst en av ankorna ligger kvar i en burk någonstans i gömmorna!

Och så var det mina föräldrar som köpte Ängagärde i Södra Vånga när de bildade hem. Och det är den plats jag menar när jag talar om mitt barndomshem. När det blir västgötaresa, så är det ju ett måste att köra förbi där och ta en promenad. Den där promenaden sker oftast i ”ytterskogen” och där har traditionen blivit att ha matsäck eller grilla på ett ställe där pappa Göte tog sina matpuser de dagar han jobbade i skogen.Och här senaste grillningen:

Den här gången gick jag också på mina gamla smultronställen. Men beteshagarna, det öppna landskapet hade planterats med skog , och bara med hjälp av minnesbilder kunde jag orientera mig. En underlig känsla. Kan bara konstatera att det gått rätt många år sen jag hämtade hem korna därifrån. Och det är rätt säkert att smultronen inte trivs längre. Men bergsknallarna, bäcken och några  kämpande hasselbuskar kunde jag fortfarande hitta bland kaxiga granar på tillväxt.

Både mormor, morfar och farfar dog innan jag föddes. Rätt egendomligt att de dog samma år. Mormor och farfar dog av komplikationer av sjukdomar och morfar såg sig inte för i en vägkorsning. Blev påkörd av en bil, när han kom körandes med häst och vagn i Blidsberg en tid efter att mormor dött.

De lämnade inga minderåriga barn, men mor Ingeborg var 20 år och hade inget eget hem än. Hon fick bo kvar på sin föräldragård Boda i Möne, när hennes syster Sally och hennes man Arne övertog den. Minns att hon berättade att det kändes tomt att bo kvar, utan att känna sig riktigt hemma. Hon bodde ju nu hos sin systers familj. Rätt snart träffade hon sin Göte och de gifte sig och flyttade till  gården Ängagärde. De tre övriga systrarna hade gift sig och bodde på gårdar runt inom några kilometers radie. Sedan flera år är alla systrarna borta, kvar finns kusiner som träffas ibland.

Vi har ordnat med kusinträffar( på mormors sida) i Boda, i Mora, på Gotland och i Herrljunga, för att få uppleva varandras hemorter.

Pappa Götes sida har inte haft så stor släkt. För det mesta har vi kunnat samlats runt ett par bord. Där har Björkåsen blivit en träffpunkt genom åren. Där hölls en härlig släktträff när faster Inga  och Gunnel firade ”jämt” för något år sen. Inga och Bengt har två barn Lena och Gunnel och de brukar har många roliga inslag när vi träffas. De ”släktas” kanske på björkåsapojkarna, för om dem har man hört  en del bus, och de hade ofta nära till humor. Kusin Margatetha bor mitt emellan mina föräldrars respektive barndomshem, i Lunden Möne, och där har många goda ”bord” serverats.

Det var lite hopsamlade tankar efter höstresan till Västergötland. Som du förstår så finns det massor att berätta. Så nu slutar jag tvärt och ser nu fram mot advent och jul, när min familj återförenas.

 ♥// Anna

Annonser

Leave a comment »