Archive for oktober, 2011

Lägg dig inte utan att ha diskat/Sov middag på söndagar

Jag berättade ju för ett par veckor sen om min lilla bok ”Instruktionsbok för livet” . Från den plockar jag med rubrikens två råd!  Och en bloggrubrik har ju varit  ”Nu kommer lugnet”.  Ju längre in på hösten vi kommer, dessto mer reflektionstid erbjuds man. Jag som älskar att vara ute, drivs in av mörkret, kan man säga. Och den tiden blir en del av det där sköna eftertanken. 

Maken kom hem med en en lånad bok. Jag läste den också. Och nu ska du få höra något intressant som kan hända om man går ”utanför ramen” .  Visst har jag nämnt att vi har släktforskare på min mors sida, som resulterat i en hel bok med namn och uppgifter. Ja, i alla fall när jag fylle 50 så fick jag för mig att leta efter andra jämnåriga med mig  det året. (Jag begränsade sökandet, och uteslöt ingifta.) Det blev några stycken. Jag skickade vykort med en hälsning. En enda svarade – från Australien, genom att ringa tillbaka och ge en trevlig feedback. Vi härstammade från familjen som köpte gården Ängagärde på 1830-talet. Den familjen fick många barn med dagens mått mätt.  Mannen i Australien och jag var ättlingar  i samma släkt! Vi har senare träffats och haft lite kontakt någon enstaka gång. Så nu blev det en anledning till.

 Foto Anna E.

Staffan Thuringer testar orgeln i Blidsbergs kyrka. Orgeln byggdes på initiativ av Lars Andersson född i Ängagärde och Staffans morfarsfar ( som var bror med min mormorsmor Kajsa). Reda ut släktförhållandena , ojojojoj vad jobbigt!

Innan jag träffade Staffan personligen första gången, så googlade jag hans namn. Och träffar blev det. En mycket musikkunnig person som hunnit med mycket musik vid sidan av sitt arbete där borta i Australien!

I alla fall när jag läste i låneboken så hajar jag till vid ett namn, hm Thuringer… ja men är det inte Staffan Thuringers pappa?

Kollar upp i släkttavlan. Jo så måste det vara. Jag skickar ett mail till Australien. Får snart svar. Jo, det stämmer.  Den familjen hade semestrat på Gotland  1956 och i mitten på 1980-talet hade pappa Thuringer varit sommarvikarie i en kyrka på Gotland. Lite roligt att veta, och det resultatet av att skicka kort till helt okända släktingar, och associationer när jag läste boken Led, milda ljus av Erland Olsson.

Och så var det det där med rubriken. Om diskning och sova på söndagar. Erkänner villigt, att ska jag må bra då är det en del av min livsstil. Ingen regel utan undantag.

 Den här söndagen blev det en födelsedagsvända till en god vän. Det var trevligt att få träffas och prata bort en stund. Och disken – hoppas den står i diskmaskinen åtminstone! Undantaget bekräftar regeln. Hahaha.

 Det där med sova ska helst vara utomhus sommartid eller på altanen. Resten av året får de väl bli inomhus. Och tänk att få gå till ett fräscht kök på morgonen. Och tänk nu om allt inträffar samtidigt, så blir ju mina måndagsmorgnar helt fantastiska. Återstår att uppleva morgondagen och kolla efter. Har ledig dag! Hoppas på att få göra någon glad också!

För det gör vi ju – ”Man ska leva för varandra, och ta vara på den tid man har”

Annonser

Comments (2) »

Tid är det enda vi har…

Tid är kostnadsfritt, för den bara går vidare utan att vi kan betala för att stoppa eller att få den att gå långsammare. Trots att man skulle vilja. Nej det gäller

  •  att njuta av nuet.
  • ta tillfället i akt
  • ta ansvar för det jag gör/säger nu
  • vara tacksam för det goda jag har i livet
  • vara beredd att hjälpa/ingripa vid fara
  • uppmuntra och stödja

Säker kan listan göras på många olika sätt. Men det jag menar är att det är Den tid vi disponerar just nu, och vad vi gör nu, det är det som bestämmer hur det blir. Vad jag gör nu är det som jag kan påverka.

Det klagas, kritiseras och skylls på andra i alla möjliga sammanhang. Och så kommer avundsjukan fram rätt ofta. Ja t ex en av kvällstidningarna stoltserar på löpsedeln i dag(söndag) med att dom och dom tjänar mest där och där. Om jag köper tidningen så blir jag ett antal kronor fattigare och tanken är väl att man ska titta snett på de namngivna. Kommer jag att må bättre av det. Nej, nej, nej…

Min filosofi är att ser man något som är fel, så får jag väl göra något åt det så att det blir bättre. Även om det är väldigt lite jag kan göra i det stora sammanhanget. Annars är det att gilla läget.

Kasta inte skräp, kasta varpa. En uppmaning jag sett här på ön. Ja det är  ett bra initiativ. Naturen blir trevligare, och så får man ju idka en sport i stället. Det kan ju vara en ide att utnyttja tiden bättre. Om man inte väljer att kasta varpa kan man ju göra något annat som passar. För kastar man skräp så förstör man ju. Och det är ju inte bra. Hur många punkteringar blir det av en krossad flaska? Hur lång tid sammanlagt går det åt att reparera de däcken? Stannar jag och plockar upp glassplittret, alltid någon punktering mindre.  Och klotter, kommunen har anställt klottersanerare. Det har SL i Stockholm säkert också gjort.  Skattepengar Jajajajajaaaaa. Tjat, tjat tänker någon.  Vad jag vill komma fram till är ju att en liten dummhet, kostar samhället.

När jag gick på Andra Långgatan i Göteborg förra söndagsmorgonen fick jag för mig att nu var det dags att summera flera dagars ”Ett skräp om dagen” och ta med till närmaste skräpkorg. Och på Masthuggstorget gjorde jag tummen upp och en glad nick till tjejen som körde sopmaskinen för att städa upp efter nattlivet. Hon kunde ju behöva en liten uppmuntran. Och hon  log så gott tillbaka. Det värmde inombords.

Man blir så trött av allt elände, arbetslöshet, krig och fattigdom, så nu borde det vara dags att ingripa. Tänk om alla tänkte om, och blev snälla, positiva, hjälpsamma och kunde glädjas åt andras framgångar. Hur annorlunda skulle världen inte se ut då. Jag tror det var tanken med människan från början. Så låt oss försöka dra åt det hållet. Det vore väl ett bra sätt att utnyttja tiden som vi har.

När man vandrar t ex i fjällen har jag fått lära mig att den svagaste ska gå först och bestämma takten.  Den iden är överförbar till andra sammanhang.

Erik berättade att i lumpen så var gruppen inte klar förrän siste man var i mål. Sprang någon sakta, så skulle han få hjälp att orka bättre. Man klagade  inte utan hjälpte.

När jag nu skriver, så dyker det upp ett minne från min första fjällvandring i Lappland. En medelålders man, same, med två grabbar i 10-12 årsåldern var på väg till renskiljning. De hade väl några mil att gå. De hade packning alla tre. Nu satt de vid älven och åt. Mannen ropade på oss att komma. På sin norrlands dialekt sa han : De ä gott om fisk här. Pojkarna tycker om att fiska. Vill ni smaka?   Snabbt rensade mannen fiskar, fixade pinnar, strödde lite salt och grillade. Det var verkligen gott. Det var den färskaste fisk jag ätit någon gång. Det var inte mer än 10 min mellan sista simturen och servering av de fiskarna. Senare köpte vi liknade fisk vid flera tillfällen. Vi hade lärt oss hur man tillredde den. Och inte nog med det. När vi bröt upp och skulle gå så plockade den äldre på sig av pojkarnas packning. ” jo de går fortare utan packning”.  När vi såg dem senare en gång, bar mannen all packningen – och det var ingen liten pckning. Men fram kom de säkert före kvällen.  Minns fortfarande den positiva stämningen och glädjen att vara tillsammans mellan pojkarna och mannen. Och de delade med sig! Underbar lärdom att ta till sig.

En sak  till från den fjällvandringen. För er som känner till Kungsleden så var  dagens etapp på minst 2 mil. Det var  från Sälka till Kebnekaise fjällstation vi skulle gå. Vi hade ginat förbi Singistugorna. Vädret växlade från solsken till regn under dagen. Terrängen är högalpin. Vinden tog i, och det blev mer och mer vatten i jokkarna. Vi gick som mumier i våra regnkläder och gummistövlar. Och en ryggsäck så där på 15 kg. Mörkret närmade sig. Det gällde att se upp så man inte trampade fel. Skulle vi klara dagsetappen? Tre tjejer, egentligen ovana vid fjällterräng. Tänk om vi gick fel eller…  Oron började komma.. Då kommer en man med sin shäferhund i fatt oss. Minns inte samtalet. Men helt plötsligt var situationen annorlunda Vi fick en erfaren vägvisare som gick med oss till målet. Han visste den bästa vägen och anpassade sin hastighet. När vi kom fram till fjällstationen var den överfull av vandrare som sökt tak över sitt nattläger. Men ingen sa. Det är fulltbelagt. I stället plockades det fram madrasser som placerades i matsalen och andra passande ställen. Efteråt har jag tänkt, den där mannen var det en ängel som visade vägen, eller var det en vandrare som dök upp i rätt tid. Jag såg honom inte dagen efter så svar på den frågan har jag aldrig fått. Men det är ett tacksamt minne många år senare.

God natt – jag ska upp och jobba 07.00 i morgon.

Comments (5) »

Låt mig vara dig nära..

I helgen som gick var vi i Göteborg. Storstaden på västra sidan av Sverige och egentligen min närmaste storstad när jag bodde i Västergötland. Men jag har faktiskt inte varit där så mycket. Några gånger i alla fall. Första gången när jag var 5 år. Då åkte vi ut på Ökerö också. Minns att mamma tog med sig en planta kaprifol, som sen planterades i trädgården hemma i Ängagärde. Den växte  där sen i alla år. Kanske är det därför jag också skaffat kaprifol till min trädgård. Accosiationerna går och sänder en längtan.

 Från flygplanet

Stolt berättade jag för maken att jag kört bil ensam dit en gång  utan att fråga om vägen kört fram till Hagagatan 2. ( Men jag hade ju memorerat kartbilden före resan). Nu var målet samma plats. Men vi flög från Gotland. Intressant att se sitt barndoms landskap från ovan. Det som slog mig var hur mycket sjöar det finns, och södra delen skog samt hur tydligt man kunde skönja slättlandet i norra delen. Sjön Vättern med Jönköping-Husqvarna vid sydspetsen syntes tydligt.

 

Vättern med Visingsö. – ”Där cyklade Eva och jag ett par dagar.”  (1975 16-17 juni ser jag i fotoalbumet.)  Vi bodde på vandrarhem i Gränna och åkte fram och tillbaka ett par gånger. Visingsö har lantligt landskap med åkrar och skog.  Ön ansågs på medeltiden vara ett bra alternativ att försvara sig och behärska sitt landområde. Du som läst Jan Guillous böcker om Arn kan få en uppfattning om betydelsen. Det som möter turisten när man kliver av båten på Visingsö är resterna av slottet Visborg. Det låter så gotländskt på något vis, så man kan frestas att tro att man läst fel. Läs mer på: http://www.wadebring.com/historia/sidor/brahehus/htm

Efter den resan åkte vi hem och hjälpte far och mor med höbärgningen:

 

(Som vanligt hittar du bildtext med muspekaren över bilden)

Till nutiden:

 Var på en underbar konsert i lördagskväll med flera urpremiärer för solister med specialskrivna ”arr” . Medverkande: Frank Ådahl, Lars Mörlid, Peter Sandwall, David Åhlen, Two Birds, Michael Johnson, Le Total och Linn Mårdstam. Samt en stor symfoniorkester under ledning av Ingemar Tessin. Kvällens konferencier var författaren  Tomas Sjödin.

På söndagen fick jag själv vara en av dem som fick vara med och sjunga ett antal låtar till samma orkester. Hoppas att det läggs ut på webben så jag kan återuppleva tillfället. ( googla på ”Smyrna Göteborg” )

Dessutom ingick semenarier med intressanta föreläsningar av Pelle Hörnmark, Peter Sandvall och Urban Ringbäck.

Musik och sång verkar som om det är gjort att lyfta sinnena. Man kan inte vara arg eller ledsen om man bara orkar få fram melodierna. Kanske det är därför som man tycker det är bra att sjunga för sig själv. Man hjälper sig själv till ett bättre humör.

Och det är en låt som fastnat i huvudet så att jag går och smånynnar på melodin:

Du som skänker mitt hjärta ro,  låt mig vara dig nära. All min längtan, mitt hopp min tro,låt det bli till din ära. I:Till din ära, till din ära. Låt det bli till din ära I:

Vem du är i sammanhanget beror på hur man vill tänka. Tänker du människa till människa? Ja då vill vi leva så att någon blir uppmuntrad av oss. Vi lever så att den andre känner sig ärad  av vår närvaro. Vi vill vara beroende, därför att vi anser den andre så viktig för oss att vi har förhoppningar ställda mot honom/henne.

Tänker du människa till Gud. Förhållandet är det samma. Det är bara en fråga om inställning av tron.

Comments (2) »

Bästa huvudkudden

Är det skämmigt att säga som det är när man gjort bort sig eller om man inte vill stå för sanningen? Mod att använda det viktiga ordet förlåt. Mod att stå för vad som blev fel.

 Att snickra i hop ett undanglidande eller lögnaktigt svar drar ju bara ett löjets skimmer över situationen. Kommer någon på en och ställer en rak fråga om sanningshalten, då är det allt bäst att stå för sitt ord och handlande. Även om det känns besvärande.

 En känd politiker är veckans praktexempel på hur man inte ska göra. Säga att han inte visste och tro att det godkänns.  Jojojo….. Om polisen stoppar mig för fortkörning hjälper det inte att säga att jag inte visste om..  Det blir böter utan förbarmande, även om jag inte lagt märke till hastighetsskylten eller inte känner till trafikreglena vid den aktuella platsen. Hoppas fler rensar sina dåliga samveten och betalar in felaktiga bidrag. Det är ju heder åt Juholt i alla fall, att han betalar tillbaka. Sen vad konsekvenserna av fusket blir, det får framtiden utvisa.

En god vana och det bästa är att göra rätt redan från början, så är ryggen fri. Vi lever ju i ett samhälle där otroligt mycket information lagras och finns tillgängligt enligt offenlighetsprincipen.  Det bästa omdömet man kan få: Den personen kan man alltid lita på.

Tänk om människor vore ärliga i bidrags- och avdragssammanhang! Statens/kommunernas finanser kanske såg helt annorlunda ut om ärligheten fick vara ledstjärnan. Och att de som verkligen behöver inte ska behöva ”slåss” för sina rättigheter.

Girighet är en förfärlig åkomma. Kanske beskrivningen stämmer  att det är roten ti ll allt ont. Judas förrådde Jesus för att få 30 silverpengar. Det berättas om Ananias och Safira som kom med en rejäl kollekt och sa att det var hela summan för en såld fastighet (eller liknande). Men de hade kommit överens om att lägga undan lite för egen del, men säga att det var allt! Ingen av de här tre fick glädje av sin girighet.

DjungelbokslåtenVar nöjd med livet gillar jag: www.dubbningshemsidan.se/sangtexter/visasang.php?sang=169   

Ett gott samvete är bästa huvudkudden och ärlighet vara längst är begrepp som står sig. Måtte de vara vår värdegrund!

Ett skräp om dagen var en devis för något år sen. Det tycker jag  också är en bra ide´, det är ju inte så svårt. ( Alltså plocka upp något som slängts på gatan eller i naturen och ta det till en soptunna.

Under min tid som lärare ingick det ju att arbeta med sådana frågor . Har just gjort en nostalgitripp till skåpet med ”Sparat”. Där hittade jag följande goding som dels var ett inlägg i SET = Social och emotionell träning och övning på att använda dator och göra ett dokument med egen design. Minns ej vem som var författare till det här, men när det skrevs ut ett dokument för mycket så sparade jag det för jag tyckte det var ett fint skolminne:

 

I boken finns 511 råd, så ibland sätter jag mig ner och låter mig påminnas . Brukar säga till sönerna att inte glöma bokens sista råd. Är du nyfiken på vad det är kan du be att få bläddra i boken om du kommer på besök.

Ytterligare  bild innan det är slut för den här gången. För snart får man uppleva den gamla poesiversen:

Jag ville plocka blommor och binda dig en krans,

men marken den var frusen och inga blommor fanns.

Och sen ska jag nog följa råd 244:  Sätt upp ett fågelbord så att du kan se det från ditt köksfönster.

Comments (1) »

Nu kommer lugnet

Tid för reflektion och vila. Har alltid tyckt att hösten är så skön på något vis. Minns att jag skrev en uppsats redan på realskolans/=högstadiet/ tid om det. Tänk om man kunde hitta den någonstans i gömmorna! Det var en av de gånger jag fick positiv cred på det skrivna av svenskaläraren.

Jag skrev om stigar i skogen,färgerna, om en liten planta jag skötte om och att jag fått en lillebror som jag fick pyssla om. Och jag tycker fortfarande om hösten för den lugnar ner tempot, man kan andas ut, sätta sig ner och smälta vårens och sommarens händelser. De två årstiderna innerhåller ju så mycket av förväntan och ständigt på G. Dagarna är långa, man har så mycket ljus tid att ta vara på.

 Det är nu det ska hända liksom. Ja det är inte så att jag vill hoppa över våren och sommaren. Tvärt om jag älskar att få uppleva hur allt väcks till liv och utvecklas. Men hösten – det är som dagarna när man får lönekuvertet. Man får tid att tänka tillbaka och njuta av bara tanken på det som passerat. Det är viktigt att bearbeta sina minnen för att förbli en ”hel” människa. Reflektionstid,  för mig ett nytt ord för något år sen.

Ibland får man kanske bita i sura äpplet eller gråta vid tanken på något som varit svårt eller sorgesamt. Det är först då man kommer förbi händelserna och kan betrakta dem liksom utifrån.

Riktigt att förstå det här blev en studiedag i Tingsryds kommun 1979, kan ha varit hösten 1978. Det var då brorsan hade omkommit, och en tung minnesbild som ständigt fanns där, var just den där sista blicken ner i graven. Man såg blommorna och den vita kistan. Det fullständiga avskedet i livet.

 I alla fall så handlade studiedagen om att lära känna sig själv. Vi fick olika infallsvinklar. Men det är en av uppgifterna jag minns. Rita något du tycker är svårt att tänka på.  Jag visste ju precis, men skulle jag våga?

 Men jag tog mitt stora ritpapper, vattenfägerna,  penseln och vattenpytsen. Satte mig lite med ryggen mot övriga och målade fram den öppna graven som jag mindes det. Det var mycket gröna färger blandat med det som föreställde blommor. Så detaljrikt jag hann med. (Vi behövde aldrig berätta vad vi ritat om man nu inte ville själv.) Och tänk jag upplevde den där stunden efteråt som en befrielse. Minnet hade jag kvar, men jag kom förbi det på något sätt. Jag fick tid att tänka och bearbeta. Det var inte så svårt längre. Och nu kan jag lugnt minnas att Eva och jag stod där och höll varandras hand. Tror jag sa något i stil med ”..att nu är det du och jag…

Nu  kan jag tänka tillbaka på minnen och le åt händelser med Per. Minns när han lärt sig cykla och vi sjöng  Våran lillebror han e duktig han, ingen cyklar så bra som han”. Eller hur han torkade håret efter duschen (vi hade väl inge hårtork heller) genom att ta en sväng på mopeden! Frisyren blev snygg och luftig.

Kanske genom att skriva det här så kommer jag ytterligare en bit på bearbetninmg av saknaden. Det finns minne som man kanske velat rätta till. Minns en sommar när vi körde hö. Per hade en kompis från Falköping med. Och jag sa något berömmande till kompisen. Då blev Per besviken att jag inte nämnde honom. Det var ju han som lärt kompisen. Ja det kan jag ångra. Men det går inte att backa bandet, utan får lära av det i stället. Skulle velat sagt förlåt! Du var alltid så duktig brorsan!

Och här kommer lite senare minnen, kära personer som inte finns längre:

 

Tant Helney minns vi — och lilla  mormor med sina barnbarn, som nu blivit vuxna….

Sen finns det underbara ögonblick, roliga att minnas:

   

Erik (morsdag) 1986 — och Sven 5 år, så stolt över riddarutrustningen

 

Svens dröm att bli trummis -( förlåt att vi inte fullföljde den!)

Tillbaka till verkligheten! Löven börjar bli gamla tror jag, för de ändrar färg utan att det har varit frost. De börjar singla ner undan för undan. Päronträdet har frukt, liksom plommon och äpplen. Nu syns resultaten av Everts omsorg att vattna under sommaren. Vi har aldrig haft så stora goda päron förut! Snart är det äpplenas tur att bli beundrade!

Det är tillräckligt varmt fortfarande,  ogräs och gräs växer. Så gräsklipparen får inte ställas in än! Men trädgårdsmöbeln ute, är inne nu!

På hösten är det marknadernas tid. Gotland har ”massor”. I går var det Visbydagen. Vi gjorde en runda på stan. Och firade med fika på Sankt Hans. Hittade en skön plats i solen. Kultur så det bara knakar. Att få sitta bland ståtliga rester av valv och pelare! Fler tänkte som vi, så borden var välfyllda. Senast jag var där var ett antal år sen.

 

 Och på onsdag, första onsdagen i oktober, då är det Hemse torgdag. Det kan maken inte missa! Förr tog han semester den dan! Och jag är ledig, så jag får väl haka på. Förr var det soldathemmets adventskaldender som skulle inhandlas, men den finns väl inte längre, så det får väl bli något annat. Och förr var det nån bank som bjöd på fika. Det har också upphört, förmodligen av besparningsskäl. Så vi får väl gå på något annat, får se vad maken har för förslag! Ett år blev det vid en lastpall på järnia, eller vad det kan heta i Hemse. Hahah, säger jag. Jag gillar riktiga fikaställen bättre, om jag får säga det själv. Och godisförsäljarna lockar inte ett dugg. Jo, kanske chokladbollar…Annars behöver vi nog inget…. Ja det skulle vara en vedkorg i så fall.

Ska jag laga den eller köpa ny? Ja det är frågan.

Söndagen börjar lida mot solnedgång. Det var så härligt fint på förmiddagen, men nu har det kommit in den där dimman, som ligger som ett kyligt täcke och skymmer solen. Det är hög luftfuktighet och alldeles vindstilla. Tid för att ta fram pläden och njuta i soffan! Men först ska det lagas middag av en del trädgårdsprodukter. Det är det som är tanken när man är trädgårdsarbetare på sommaren. Bonden i mig släpper inte taget, utan vill följa årets rytm!

     

Från Djuplundavägen 41 , fastighetsbeteckning: ”Kattguldet”

Ha de´! Tycker om er!!!

Comments (3) »